SARIS DRÖMMAR

Jag är ledsen och deppig idag.

Orsak: Mitt jobb. Till största del i vilket fall.

Jag sade bestämt till mig själv att nu ska jag inte ta på mig mer jobb innan jag får löneförhöjning. Jag har inte fått en krona mer i lön efter jag tog på mig ensamt ansvar för både inköp och marknadsföring på det här gudsförgätna bunker-kontoret. Varför? Det låter jätteviktigt och proffsigt och roligt men är tamejfan bara slitgöra och morsigare tjänst får man leta efter.

Jag jobbar som ett svin men får bara betalt likt en gammal gris. Jag känner folk inom vården som tjänar mer än vad jag gör (inget ont om er som jobbar inom vården, jag vet att ni sliter lika hårt som jag). Jag skulle helst av allt bara ta en paus från jobbet, göra vad som helst, ligga hemma eller hos någon annan, men inte jobba. Men nu kan man inte det, för nu har vi en ny regering, så nu får man inte kurera sitt psyke längre, inte utan intyg i vilket fall. Att ligga på sofflocket är plötsligt så pass straffbart, att man inte ska leva längre. Och om man är envis, så får man leva, på ett paket snabbnudlar per dag.
Det kanske kan vara ok om man är arbetslös och inte har något bra för sig, men alla ni stackare som studerar, jag undrar hur era hjärnor kommer tackla den dieten. Det slutar med att man inte har råd att äta som student, och har man inte råd att äta lär man sig inget, och lär man sig inget så får man inget jobb, och så får man gå på snabb-nudlar resten av livet.

Jag är ganska lyckligt lottad ändå, som har ett halvtaskigt slit-jobb. För jag har fast jobb. Jag sitter inte i skiten som många andra, även om jag gärna tror det, tisdageftermiddagar som dessa, när allt bara hopar och klumpar sig, i både hals och mage, och jag inget får gjort, mer än att oja mig över listan som bara blir längre och längre. Det är mitt psyke det är fel på. Inte jobbet.

Stålmannen slutade, fick annat jobb.

---

Jag behöver dig nu ju. Jag behöver dina armar och din värme och dina andetag mot halsen så att jag orkar den här hösten också. Jag behöver ditt stöd.

Trilla inte ner i hålet.

Ja det kan ju hända. Allt kan ju hända, när man minst anar det.

Vi fick inbrott i bilen i lördags. De knyckte bilstereon (en gammal skruttig kassettbandspelare), mina solglasögon (repiga 49:- h&m) och tre gamla fuktiga singoallakakor.

Grattis, ni får nog ut en hundring för allt stöldgods tillsammans, inkl kakorna.

<sup>Jag hör på radio. Hela dagarna hör jag på radio.
Webb-P3 ligger och surrar bakom min skärm från att jag kommer tills jag går hem.
Pojkar och flickor sjunger sina sånger och tanterna och gubbarna pratar om roliga och intressanta saker.

Men jag lyssnar inte</sup>

Jag har en sådan mellanvecka. Jag jobbar jättedåligt och surfar mest. Äter lite knasigt, för jag är hungrig hela tiden. Längtar efter en massa vardagliga saker som jag börjar ta för givet. På det viset att jag förväntar mig att dessa saker skall finnas i mitt liv, men helst på ett skönare sätt eller kanske oftare. Jag längtar efter Misse på dagarna, och efter hästarna. Jag vill inte jobba, jag vill vara ledig och rida, hela tiden. Och när jag inte rider så vill jag mysa under täcket med Misse. Det har varit lite dåligt med bara mys på sistone men förhoppningsvis blir det bättre nu när vi köpt ett täcke som vi båda kan vara under utan att svettas ihjäl. Jag vill gärna vara med honom så mycket. Tycker om honom, fast olika. Inte alls på samma sätt som för ett år sedan (såklart, för då var vi inte ihop), inte alls på samma sätt som för ett halvår sedan, inte ens likadant som för ett par månader sedan, det liksom ändras det där. Det hade jag glömt. Tagit för givet kanske. Gör vi inte alla det? Tar saker för givet? Jag tror att allt är ok om jag bara gör som vanligt. På jobbet. Hemma. Ute. Jag behöver inte förändras, anstränga mig mer. Som att bara ta ett personligt rekord i tresteg. Sedan är man klar liksom. Helt galet. Om man inte anstränger sig, då förfaller det. Vad det än är. Om jag inte jobbar på det, då försvinner det. Man behöver mata det. Klappa det och ta hand om. Bara för att hålla det vid liv! Vill man sedan att det ska växa, då behöver man anstränga sig ÄNNU mer! Jag har lite glömt bort det. Men det kanske är för att det är en sån knasig mellanvecka. Där inget händer. (för att jag inte anstränger mig?)

_{Jag dricker vatten och kissar ut det.
Hela dagarna.
Undrar om kroppen tar upp något av det?
Eller om det bara rinner rakt igenom.}

När chefen slutar blir det KAOS. Tror alla. Jag med, ungefär.
Men inte lika mycket som de andra.

Det verkar som om de inte litar på sig själva, eller mig.
Som om det blir ett nerköp, att jag stannar som mamma på kontoret.

För det är en sån samling människor, som behöver en mamma.
Sköta sig själv är svårt, ta beslut är svårt.

Det tycker jag med, men vi har faktiskt en pappa också.
Som äger företaget.

De blir som rädda fågelungar.
Sprider ut vingarna efter marken under mig och väntar på mat.

Kuttrar och vurmar efter uppmärksamhet.
Hjälp mig.

Liksom.

Men det som svider mest, är att jag bara är andrahands-mamma för dem.
Nu när riktiga mamman lämnat boet.

Det finns en jag tycker om.
En fågelunge matar jag.

Hon blir större och starkare. Och säkrare i sig själv.
Och det gör jag bara för att de andra ungarna redan är stora.
De behöver ingen mat, för de borde ha lärt sig flyga för länge sedan.
Innan jag ens började jobba här.

Men de kuttrar ändå, och gör sig små och hjälplösa.
Hjälp mig, se på mig, hjälp mig.

Patetiskt.
Vuxna människor.