SARIS DRÖMMAR

Det är liksom ... gult. Dunigt. Stort. Och jag ligger i det. Smeker det gula duniga med öppen hand, så dunet killas mellan fingrarna. Sedan vinrött, vått, kallt, märkligt.
Jag står bredvid Misse. Ute. Det blåser is. Stickigt. Hår över ansiktet. Jag får inte undan håret. Vänder mig om mot honom, då plötsligt står han inte där. Jag snurrar ett varv. Ingen. Ensam.
Vinröd vägg. Det vinröda våta är som ett draperi, ett stort förhänge. Jag gläntar lite på det tunga tyget, där är hästarna. En meter ovan mark dundrar de fram över isvidderna.
Jag går in i hissen. Trycker på knappen. Hissen rycker till. Åt fel håll. Uppåt. Okontrollerat. Jag tar tag i ett handtag. Det lossnar från väggen. Jag snubblar bakåt.
Ner i det gula. Duniga.
Sjunker.

Det var rörigt inatt. Efter halvfyra ungefär.
Orolig.

Så jag skulle bara steka mig en hamburgare som sån bra ungkarlsmiddag.

Sen blev det krig i mitt kök. Dimman lade sig och det blev gaskammare i halva lägenheten. Jag klädde mig i stridsmundering med våt handduk över huvudet och stekspade som gevär. Sakta närmade jag mig mitt mål. Spisen. Stekpannan. Fienden. Jag smög. Sakta. Men jag blev upptäckt. Vad var det som gick fel? Jag som var så noga med att inte avslöja mig! Fienden spottade otäcka glödande loskor på mig, loskor av kokande olja, små irriterande spottisar. Med stekspaden i ena handen och grytlapp modell större i den andra, handduk över huvudet och grimaser av en annan värld lyckades jag avväpna min motståndare och ställa undan stekpannan.

Tilläggas skall att jag åt kolbiten. Och andades luften. Fortfarande faktiskt.

Hoppsan, av det där jag tänkte skriva men "aldrig skrev" var det visst vissa som tog åt sig av..
Det var aldrig meningen att förolämpa någon. För er som inte förstått hela saken med opersoligt riktade kommentarer, jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag åsamkat er onödig irritation.

Eh, jag vill egentligen bara skriva om en sak. Men det rör er som läser så jag skriver inte om det. Det är lite för sånt här som jag funderade på att lägga av. Det blir lite för personligt eftersom fler av er känner mig (så bra) att jag inte riktigt törs löpa ut vad jag egentligen känner för saker hit och dit. Tyvärr börjar servetterna och tapeterna hemma ta slut. Jag behöver tömma känslokontot nu.
Kan det vara så att alla de här aggressionerna kommer ifrån instängda funderingar?

Jag känner mig väldigt kluven och förvirrad. Mitt enorma behov av att allt ska gå rätt till och fungera bra börjar tära på mig. Det är nog det som är själva krisen egentligen. Det som inte är en 25årskris, hur gärna jag än skulle skylla på det. Det är en jävla må-bra-kris. En insikt som gjorde ont då Bisett skrev den på en planka och bankade in den i min skalle. Varför skulle jag annars hålla på med träning och äta rätt och ta semester och fundera över utbrändhet och arbetsmoral och grubbla på det här viset om vad som egentligen är bäst för mig?

_{^{ska jag ens bo kvar?}}

Så jag skriver inget om er. För det här är en plats för inlägg som handlar om mig. Ingen annan skall blandas in utan eget samtycke. Jag har förresten lite plats kvar på badrumsväggen.

Så var man igång igen då.
Det var inte lätt att kliva upp imorse, men lättare än jag kanske trodde. Med så pass få timmars sömn i ryggen är det konstigt att jag inte ligger i fosterställning under skrivbordet nu och huttrar. Det gör jag förstås inte, jag sitter ju upprätt och har redan kommit igång. Kaffe i handen och banan redo bredvid mig.

Of course åkte jag till Misse sedan. Därav det uteblivna inlägget igår. Jag förstår inte hur jag kan vara så sömnig hela tiden och inte få tummen ur och somna. Märkligt.
I eftermiddag ska jag iallafall lyxa till det och sova middag. Om jag kan. Om jag har samvete. Lägenheten ser ut som ett slaganfall efter min mindre seriösa uppackning (slänga kläder vilt omkring sig och skrikandes springa naken mellan rummen). Vi får väl se.

Gött att vara tillbaka i vilket fall. Eller inte. Det beror på hur man ser det.

Det här inlägget kommer bli jävulskt rörigt eftersom jag har en hel veckas tankar att få ut.

Jag satte mig här med intentionen att skriva det sista inlägget på riktigt. Jag ville skriva era känslomässigt förstoppade gamar, vad fan får ni ut av att läsa mina inlägg? Det enda som händer är att ni får tillgång till mina svagheter och jag får inte ut något av det här längre blablabla Det kändes som om jag gjort mitt. Jag vill inte skriva för er längre, bara för mig och ingen annans ögon.
Detta kom till mig under 25 minuters ilska i luften mellan Malmö och Göteborg nu ikväll. 25 minuters ilska. Var kommer alla aggressioner ifrån? De är så många och täta nu. Jag förstår inte.

Det känns iallafall mystiskt att lämna flipflopparnas förlovade förorter där vi kunde gå i bara trosorna hela nätterna framför långkalsongernas lagoma land där folk har mössa och jag fryser. Pax att köpa spårvagnskort imorgon, jag cyklar inte en meter till i den här kylan.

I vilket fall. Jag slutar förstås inte skriva här, var tusan ska jag då bearbeta alla mina funderingar?

Resan då.
Vi hade tur och fick ett bra hotell i Playa de las Americas. Eller mer ... bungalow. Fullt med medelålders och pensionärer, så vi med vår dygnsrytm (kl är nio, får vi gå och sova nu?) tyckte att det var toppen. Det passade oss utmärkt.
Här är utsikten från vår terass. Vi hade två våningar med terass nere och balkong uppe. Med havsutsikt!


_{^{El Cortijo}}

Det var bara att gå upp för den där lilla trappen så var man i poolen och vi hade säkert 150m till havet, så vi var rånöjda. Sanden var svart där det var sand, men vi badade mest på en lite mer ... stenig sluttning. Inget folk där och ingen sand mellan tårna. Det passade oss bättre.
Vi försökte gå ut en kväll, men för det första var vi nog lite trötta, för det anda var det kasst uteliv en tisdag på Teneriffa. Åtminstånde på Tramps. Så vi gick hem. Och sov.
Äh, en helt underbar vecka. Även om det blir lite vemodigt att åka hem..


_{^{Flygplatsen på S Teneriffa, jag tittar på havet.}}

Jag fick åka ett annat plan än Bisett så jag överhuvudtaget skulle komma hem. Jag hade därför ett par timmar (tre för att vara exakt) mer än henne att fördriva på flygplatsen.
Väl på flyget ville jag inte hem längre. Vart som helst utom hem kändes det som.
-Moster, Falun
Jag vill till hennes soffa. Bli nerbäddad under filt. Dricka kaffe. Eller mjölk för den delen. Prata skit på verandan med cigarett i ena handen och koppen i den andra. Jag har inte sett henne på länge.
-Stenungsund
Talar för sig självt höll jag på att skriva men det gör det ju inte. Krypa ner under täcket. Killa på ryggen. Ligga sked. Slingra. Se. Lyssna.
-Offen, Ålbron
Kanske inte helt otippat, det var ungefär hundra år sedan jag träffade Offen. Jag saknar dofterna ljuden. Eller kanske avsaknaden av ljud. Tystnad som bryts av hemtrevligt slammer. Det var också länge sedan.

I could go on.
Saken var bara den att jag inte ville hem. Eller jag vill till trygghet. Men inte till min lägenhet som gapar tomt förutom hallen som ju (som jag såg nyss) full av reklam och tidningar.

Så jag satt där på flyget och var lite nedstämd.
Sen efter mellanlandet i Malmö blev jag förbannad. På riktigt. Fråga mig inte varför. Det är som ett minfält, där minorna består av ilska och besvikelse. På allt. På alla. Bara så arg. Och jag vet inte varken var det kommer ifrån eller hur jag ska hantera det.

---
_{Jävligt moget att kläcka ur sig att man är typ världens bästa flickvän. Det gjorde jag en gång.}
^{Ungefär ... hur många pojkvänner har jag idag då??}
---

Jag lär ringa Misse nu. För att jag vill. Man lär hålla sig fast vid vad man vill, då går det nog bra.
Sov gott mina vänner, och räds icke, vi ses imorgon igen.

Snart åker vi. Nu är vi trötta och alldeles för nyktra. Jag och Bisett jagar växlingskontor och stöter på vakter för fulla muggar utan kaffe i. Arlanda är inget high-life en lördagnatt iallafall, så åk inte hit om ni vill ha en helkväll. McDonalds har öppet till 23 sen tar det roliga slut.
Men det blir ju inte roligare än man tar sig till.

Som sagt, nu åker vi. Och jag vet inte om Teneriffa har kommit så långt i utvecklingen (har de elektricitet?) så det kan vara så att jag inte tittar in här förrän den 9e eller den 10e. Jag vet att det blir tungt men ni får fan hålla er till tåls lite.

Una Cerveza por favor och vi hoppas på havsutsikt från hotellbalkongen. Om vi får balkong förstås. Jag har med mig en fickspegel om det skulle behövas.

Adios, so long.

Det har varit stängt upp till balkongen och fåtöljerna sen sist jag skrev. Ett rep som håller folk borta och en skylt reserverat. Det stör mig. Nu har det varit reserverat i typ fyra timmar men ingen har varit där. Jag hade kunnat sova! Det känns inte lockande att lägga sig varken på stengolvet eller över några pinnstolar och slagga lite. De enda 'bänkar' som finns är av trä och rymmer tre-fyra personer - om de trängs. Så dem har jag inte samvete att ta. Sen går det inte heller eftersom det sitter folk på dem hela tiden.

Jag är trött. Jag behöver sova. Nu har jag lallat runt här, suttit på golvet, gjort naglarna, målat massor, lyssnat på musik, fått träsmak, gått ett varv, ut en sväng, in igen, runt ett varv, satt mig igen, målat... osv. När kommer det där jävla reserv-gänget så de kan vara där i sina fåtöljer och gå sen?! Så att jag kan få placera min trötta kropp i ett par stolar och sova. Sova. Åh så skönt det vore.
Men de kommer inte. Så jag får väl ta ett varv till här i Sky City och hitta en ny pelare att luta mig emot..

Arlanda.

Det blir Teneriffa. Imorgon. Jag sitter inne på min andra timme av kanske tjugo (?) på flygplatsen. Jäkligt smart att boka tågbiljett före flygbiljett måste jag säga. Det här kommer bli mitt dyraste dygn i världshistorien. Inte bara fick jag betala damn arlandaexpressen två gånger, jag får dessutom punga ut med hundratals kronor på svindyrt kaffe.

Sex och ett halvt år senare befann jag mig på samma balkong som sex och ett halvt år tidigare. Den gången var vi fyra tjejer som satt och rökte en hel natt och fnissade. Jag hade gröna prasselbyxor och mitt röda tutt-linne minns jag. Och blonderat hår. Hah. Idag sitter jag i grå kläder med en kopp kaffe i ena handen och ingen cigarett för här får man inte röka längre. Defenitivt inte blonderad. Då skulle vi till Korfu på klassresa, idag ska jag på vuxensemester med Bisett. Den här dagen kommer jag inte fnissa med kompisar, den här dagen kommer jag spendera helt ensam.

Jag vänder det till något positivt. Jag behöver verkligen varva ner efter den här veckan. Varva ner före semestern. Det är nog nyttigt för mina grubblerier att ligga i en fåtölj och se på plan som lyfter och landar en hel dag. Så jag lade mig på balkongen när jag kom. Jag försökte sova lite. Ta igen två nätter liksom. Jag tror att jag räknat till sex timmars sömn på två nätter. Så jag tänkte att jag behöver sova ikapp. En timme fick jag. Det går inte att sova. Jag är så trött, fingrarna är långsamma och benen känns som marmelad. Borde sova. Behöver sova. Var? När? Hur??

Igår kväll runt midnatt ringde jag Misse. När det var som värst. När jag hade tömt kylen, vattnat blommorna, tömt soporna, diskat och packat klart. När jag höll på att somna på hallgolvet.
-Fråga mig något svårt. Håll mig vaken.
Det gick bra i vilket fall. Jag är ju här nu.

---

En sak till innan jag loggar ut -
Jag tryckte igång diskmaskinen innan jag åkte och hämtade låneväska i frölunda igår. Tänkte att det är ju skönt om den kan gå klart innan jag kommer hem. Packade den full och tryckte igång.
När jag kom hem från frölunda runt 23-tiden hade själva avloppsslangen ormat ut sig på golvet, så det var översvämning i mitt kök. Vatten över hela golvet. Jag blev lite panikslagen och kom inte på bättre än att lägga ut de handdukar som fanns i närheten för att få upp allt vatten. Både kökshanddukar och badlakan. Det dröjde två urvridningar innan jag kom på att jag faktiskt äger en mopp. Jag tog upp den sista handduken från golvet, reste mig upp - slog i huvudet i hörnet på en skåplucka, mitt i pannan precis ovanför hårfästet. Det svartnade för ögonen. Blodsmak i munnen. Jag blev helt yr och rasade ner på golvet (i vattnet). Jag vet inte hur länge jag satt där. Förmodligen inte mer än ett par sekunder. Mådde plötsligt illa. Jag kom tillbaka till världen igen med en öm bula.

Något får mig att tro att jag inte ska åka på den här semestern. Det har varit så mycket strul med förberedelserna, höll på att inte få ut flygbiljetterna, bokat för tidigt tåg, betalat dubbelt på arlandaexpressen, slår mig sönder och samman, får inte tag på Bisett, min egen resväska är trasig, fick knappt taxi inatt, när jag väl fick det sade taxichauffören att han bara haft skitsemestrar just på teneriffa, datahaveri på jobbet så jag är egentligen inte ens halvfärdig med det som skulle göras den här veckan. Något talar emot min utlandsvistelse.

Vägrar.
Jag ska åka nu. Först ska jag hitta en fåtölj igen, sen ska jag ligga där, samla mig tillräckligt för att bli glad och sprallig igen (samla mig = sova), sen ska jag och Bisett åka till Teneriffa. Ungefär nitton timmar kvar. Jag tittar nog in en gång till innan vi åker. Snälla, låt det gå bra från här, jag behöver verkligen, verkligen den här semestern.