Eco-logiska väggar
Mest av allt längtar jag till lägenheten.
Jag pratade med far idag, han lovade att komma ner och hjälpa till med tapetsering och måleri. Det är ju himla bra. Jag har kollat in lite tapeter jag gillar på Eco, speciellt deras kollektion White är något jag kunde tänka mig på en långvägg i vardagsrummet. Jag kollade efter återförsäljare i Göteborg, och det visade sig att måleributiken i vårt hus (där jag för övrigt har rabatt) är återförsäljare. Så det var nog meningen att jag skulle anlita dem för all färg och tapeter.
Ge mig det jag vill, och jag förskjuter dig.
Nästan så jag tror att han håller koll på bloggen och uppdaterar varje jämn minut.
Han lugnade mig lite och sade att jag egentligen bara behöver försäkra mig om att vi räknat rätt.
Och frågade hur det gick, lite avmätt.
Då sade jag det konstigaste, att han inte skulle fråga.
Fast det var det jag ville hela tiden.
Men jag sade det med en suck.
Jag är så gnällig.
gnälligare än någonsin.
Utan ekonomutbildning!
Hon som hade hand om vår ekonomi har dött.
Och vikarien landar i skrivande stund i grekland.
Solsemester.
Ja, jag hade också hellre åkt till Grekland än att försöka få ihop det här.
Det är ju sjukt svårt att sätta sig in i allt som ska göras.
Som om det inte var nog liksom, med sorg, och att vi bara är två här.
Chefen har inte ens ringt för att kolla hur vi har det.
Jag tror vi känner oss lite bortglömda.
Vem får allt skäll om det blir fel?
Skäll för att det blir jättefel i bokföringen.
Jo, jag.
Jag som inte ens har utbildning.
Jag som bara halkade in i skiten.
Den här veckan suger det att ha den här platsen.
Fattiga lappen
Så inte nog med att jag fick parkeringsböter häromdagen och minst ett par centimeter tjockt med räkningar denna månad, det var även dags att förnya minst två sommardäck på bilen märkte jag när vi bytte. Jag tror mönsterdjupet ligger på ungefär -2 mm och det ska väl vara 3 mm tror jag för att vara ok. Jag ska besiktiga bilen först i juni, men hade ju gärna köpt däck redan nu.
Så för att muntra upp mig lite, gick jag och köpte biljetter till West Coast Riot. Jag visste ingen som säkert skulle dit, även om jag vet det nu, och jag hade verkligen verkligen inte råd egentligen. Bra prioriterat, idiot.
Men The Specials kommer!
Så nu har jag verkligen ingen aning hur fan jag ska ha råd att laga min bil.
Kanske är dags att casha in från alla andra fattiglappar som är skyldig mig pengar, jag har i vilket fall 4-5 på listan. Någon som har ett baseballträ?
Räkna inte med oss.
Detta satans påhitt.
Antingen är vi bortskämda/dumma i huvudet, eller så har ingen kollega utanför vårt hus någon aning om hur drygt det är. Hur mycket skräp och junk det finns innanför de här väggarna. För stöd, det är obefintligt. Trots att vi förlorat en kollega i veckan, alltså dött, och hennes man som också är vår kollega såklart inte är här. Vi har ringt in varje ledig vikarie, men inte alla kan ju finnas på plats all den tid vi behöver.
Jag tänker inte säga vem eller vilka utanför huset som inte samarbetar, men det svider.
Egentligen tycker jag att det är ganska roligt. Eller åtminstone rogivande. Att knäppa igång freestylen och bara räkna. Tippar, lacker, pulver, tvålar, penslar, mallar, filar, oljor, lotions, scruber, buffers, masker, allt det som behöver föras ner på papper. Det är helt lugnt jobb, ingen pratar, alla jobbar.
Måste tillbaka nu.
Död, dödare, dödast.
Eller fredag och lördag gick som en dans och var hur mysiga och givande som helst.
Men söndag = däckbytardag:
Jag åker till lille-Dennis för att få hjälp. Projektet börjar bra i och med att min baklucka visst fungerar igen, vilket gör att jag får in däcken i bilen. Sedan väl på plats är ju allt bara trevligt som det är hos familjen Bra.
Dåligheterna börjar när domkraften liksom viker sig och släpper ner bilen fast inte däcket är på än. Dennis är så liten, så det blir extra roligt när han svär, även om det känns lite bättre nu när rösten är på plats.
Vi får låna en annan typ av domkraft av grannens pappa.
Däck 1 på plats.
Vi får upp humöret lite, eller iallafall jag.
Sedan drar Dennis sönder en mutter i hålet, så en plutt är kvar och muttern utanför.
Morr.
Vi blir i vilket fall klara efter mycket om och men, byte av domkraft en sisådär 23 gånger, svordomar, skratt och suckar. Sedan på kvällen åker jag för att fylla på luft i däcken, kan ju inte åka runt med 1,5 kg som jag tror att det är. Så jag åker i epa-fart till lilla edet. Inte en enda mack har visst öppet en söndagkväll kring 20. Och när en mack stänger, tar de in luftmackapärerna. Jag kollade varenda jävla mack i hela stan, alla hade stängt, eller inte ens hade sånt luft/vattenskåp.
Rasta har öppet, och luft/vattenskåp! Jag pustar ut och parkerar, innan jag ser lappen:
"Luftskåpet trasigt"
Jag dör litegrann och åker hem.
Inte riktigt min dag.
Ringer söta C och frågar hur hon mår, missfall på g.
(alltså, suprast lativ på död, nu är det verkligen nog)
Skönt ändå att prata lite, hon är min räddning i allt det här!
Så kommer jag till jobbet idag, måndag, inventeringsvecka, stress, graviditetsaggressioner, kommunikationsfel, morr, trasiga datorer etc. etc.
Loggar in på Facebook, och får beskedet att PG friat till Malin.
Det räddar hela min dag, gud så glad jag blir av lite kärlek :)
Stort grattis till er båda, jag älskar er <3
Godmorgon härliga värld
Jag fick en morgonpresent idag!
Jag som vaknade och trodde att allt var som vanligt,
eller helt tvärtom,
hade drömt jätteskumma saker
som jag inte vet nu om de hänt på riktigt eller inte.
Sedan när jag gått upp, tagit en dusch,
klätt på mig och gått ut till min bil,
så låg den där och väntade.
P-böter.
600.-
En fredagmorgon.
Tydligen fick man inte stå där,
natt till fredag, jämna veckor.
Som det visst är idag.
Typiskt.
Uppmuntran:
Vi får se hur mycket jag orkar måla själv redan innan jag flyttar in, men tanken är att alla väggar/byggnationer ska vara klara före inflytt.
Vardagsrummet
Vardagsrummet
Sovrummet (golvet <3)
Köket/Hallen
Matplats i köket
Badrummet (med tvättpelare!)
Min arbetsplats 8-17
AARRGGHH
Kommunikation:
Kommunikation är en process för att överföra informationen från en punkt till en annan. Vanligtvis ses kommunikation som en tvåvägsprocess där det sker ett utbyte av tankar, åsikter eller information, oavsett om det sker via tal, skrift eller tecken. Deltagarna har ofta någon slags överenskommelse om vad målet för eller orsaken till kommunikationen är.
En enkel kommunikationsmodell är: Ett tankeinnehåll uttrycks exempelvis verbalt av en sändare. Det som uttrycks fungerar som en signal till en mottagare som i sin tur gör om signalen till ett tankeinnehåll. Därefter ger mottagaren någon form av respons.
Kommunikation kräver någon typ av sensoriskt system. Det finns auditiv kommunikation via tal, sång och ton och ickeverbal kommunikation via till exempel kroppsspråk, teckenspråk, röstkvalitet (paralingvistik), beröring, ögonkontakt och skriftspråk.
Vilken form kommunikationen tar beror på deltagarnas förmåga att kommunicera. Om mottagaren, till exempel, är ovillig att lyssna påverkar det också sändaren. Det finns sådana många hinder för framgångsrik kommunikation. Två av dessa är för mycket information, där en person får för många samtidiga meddelanden, och för komplex information. Bland yttre hinder finns ljudstörningar och fysiska handikapp i tal- eller hörselorgan. Mer subtila problem orsakas av sändarens och mottagarens respektive personliga filter som varierar beroende på regionala traditioner, kulturer, kön och ålder. När sådana hinder uppstår, förhindras ibland den eftersökta effekten.
Källa: Wikipedia
Suprare lativ på död?
Det känns sådär med all död runt omkring oss.
Efter den här begravningen får det vara nog.
Vilken fuling
Vem fan vill ligga med en sån?
För det har någon bevisligen väldigt gärna velat, och dessutom fått en unge ihop med.
semester från semester
Så vad skulle egentligen hända med hela min höst om jag struntade i att åka till Visby på medeltidsveckan?
Skulle jag skrynklas ihop och dö? Statistiskt sett, nej.
Bli grå och tråkig och gråta över minsta lilla motgång? Förmodligen inte.
Skulle jag leva fattigt resten av mitt liv? Nej snarare tvärtom.
Det här är faktiskt en svår fråga för mig. För jag älskar verkligen Visby. Och jag mår så jävla bra av alla klänningar och musik och hästar och oljud och öl.
Men ingen åker med mig.
Och jag är inte säker på att jag vill åka själv.
Plus att jag kommer precis ha flyttat till min egen nya lägenhet och vilja vara där hela tiden. Plus att bästa hästen Perra kommer att finnas tillgänlig varenda jävla dag hela sommaren för bara mig. Närhelst jag vill. Plus att jag kan använda skatteåterbäringen till en jävligt skön säng.
Det här var fan det svåraste jag funderat på idag.
PåG
17 juni får jag nycklarna till lägenheten.
Jag har gått bakom ryggen på min familj och bokat in Johan som snickare för att få sängen klar. Dels för att jag får den byggd direkt och dels för att han faktiskt jobbar med sånt här. Han har lovat mig en fantastisk loftsäng (som jag ritat själv) med innertak och infällda spotlights under sängen, trappa, en väggdel i fotändan där det ska dras in el till TV, och allt detta helt kostnadsfritt. Nej, elektrikern kommer att vilja ha en symbolisk summa, men annars behöver jag bara betala materialet. Johan har föreslagit helt andra material än jag tänkt, som både kommer bli billigare och snyggare. Han kommer med mycket tips och råd, samt bra synpunkter som jag inte tänkt på. Det var dessutom han som kom med förslaget om innertak under sängen, i garderobsdelen, något jag verkligen inte räknat med. Lätt värt det. Han vet ju dessutom precis vad som går att göra, var man får tag på det och hur det ska göras. Jag är nöjd!
Så nu börjar det alltså även bli dags att sätta datum för 30-årsfest/inflyttningsfest.
Varför ha två roliga fester när man kan slå ihop dem och bara städa efter en liksom...
Död, döende, dött.
Jag har varit på kanske fyra begravningar i hela mitt liv.
Varav en var en dubbelbegravning.
Men Dennis begravning i fredags var överlägset den mest befolkade begravning jag någonsin attenderat. Även om jag faktiskt hade trott att det skulle vara mer folk. Fler amerikanare med luddiga säten. Men mycket blommor var det. Så många buketter till en person som inte orkade mer.
Jag kör in på parkeringen vid kyrkan.
Vågar först inte kliva ur bilen. Kedjeröker två cigaretter och kollar sminket. Hjärtat bankar så hårt, att jag tror mina ben kommer sjunka ihop under mig om jag reser mig upp. Hur kommer det bli med Misse. Kommer han prata med mig, och isåfall om vad. Nej, det är klart vi kommer prata med varandra, brevet han skrev var ju inte elakt någonstans, så även om han är arg, så kommer han att vara lugn och säga hej. Vi kommer inte att ha några diskussioner idag, vi ska ju på begravning.
Det var en fin ceremoni.
Jag har inte gråtit så på någon tidigare begravning. Det gick åt servett efter servett, tårarna slutade ändå inte rinna. När vi var framme vid kistan hulkade jag till lite så det ekade i hela Ytterby Kyrka, det var bara så känslosamt, min hand flög upp över min mun och jag sökte Glenns axel men den försvann liksom åt vänster tills han fattade och lade armen om.
Jag hinner inte många meter innan jag ser Glenns bil, med Misse i. Hjärtat slår, Svärmor vinkar. De vänder och parkerar, jag står still på svajiga ben. Misse ut först, kastar en blick åt mitt håll, går. Jag vet inte om jag ska ropa efter honom eller inte. Svärmor kommer. Kramar. Jag säger att jag är ledsen för att jag inte ringt. Hon kramar mer och säger att det är lugnt. Vi går mot kyrkan, Hon säger att vi ska sitta ihop, hela familjen.
Det var nämligen så.
Att fram tills jag stod där vid kistan, så grät jag bara över Misse. Inte över Dennis. Så när jag plötsligt stod där med alla blommor så tätt inpå, kändes det som om alla rosor överföll mig och först då förstod jag, att han är död. Dennis är död, och vi är på hans begravning.
När vi kommer in i kyrkan försvinner tryggheten, alltså svärmor, och Glenn går för att hälsa på någon. Vilket lämnar mig och Misse ensamma, vi blir visade till en plats ganska långt fram. Så vi sätter oss. Misses ben går sådär fort up och ner, som om han lyssnade på en väldigt bra låt fastän det var helt tvärtom. Ger mig inte ens en blick. Jag frågar om han inte ens tänker se på mig. Då gör han det. Som om jag var någon helt okänd. Länge. Jag viskar så tyst att det nästan inte hörs, att jag saknar honom. Han svarar inte. Byter plats när de kommer och sätter sig ytterst. Alphavilles Forever Young börjar spelas i högtalarsystemet. Då kommer tårarna.
---
Efter ceremonin står vi utanför kyrkan ett tag.
Sedan går allt så fort.
Vi går till bilarna.
Kramas.
Jag ser hur Mises mun rör sig.
Men jag hör inte.
Jag bara gråter.
Han skriker.
Jag skriker tillbaka.
Gråter.
Allt går så fort.
Jag har svårt att minnas.
Sedan kramas vi plötsligt.
Jag gråter hela tiden.
Han lägger sin hand om min hals.
Kramen är så varm.
Men obekväm för mig som sitter.
Det gör ont i nacken.
Jag kan inte andas.
Vill inte släppa kramen.
Får en puss.
Gråter.
Åker.
Inget är på riktigt.
Första reaktionen: Yeah Right.
Nästa reaktion: Wohoo!! En egen Daimon!
Jag gillar tanken på en följeslagare i obestämd form som följer mina steg. Som i äventyrliga TV-spel ungefär. Jag vet ju att jag har någon med mig, någon som gillar att åka bil. Någon som har varit lite rastlös och otålig de senaste åren, gått vid fotändan av sängen och muttrat. Någon form av totemväsen eller skyddsängel kanske. Jag har ingen aning. Men lite tryggare känner jag mig allt med ett sjukt gammalt kraftväsen, mer än nån gammal tant som går igen.
Sokrates nämnde en gudomlig inre röst som han tog hjälp av vid livsval. Han ansåg att daimonen voro det högre jaget eller människans skyddsande.
Jag måste googla vidare lite på det här nu.
Dagen efter.
Våra granne gick och tog livet av sig. Han efterlämnar fem barn och en fru. Och en hel drös vänner. Det känns väldigt konstigt. Jag är ledsen i magen och tycker att det hela är väldigt obehgligt. Hängning. Samtidigt som jag är sjukt förbannad på honom. För att det är så fegt. Imorgon begravs han i Ytterby, vilket sammanför mig och Misse för första gången på 15 dagar. Det känns som mycket längre sedan, men det är det inte. Jag tänker vara ledig imorgon, vara hemma och göra mig fin. Och packa förstås, kanske mest hänga in ren tvätt och packa inför nästa vecka:
Sista dagen hemma imorgon.
Eftersom jag och Misse nu har delad vårdnad om huset och katterna så byter vi boende på fredagar. Det känns faktiskt helt ok än så länge, jag har hittat en vän med ett rum som tagit in mig utan frågor, jag fick egen nyckel första dagen. Det är helt grymt vilka vänner jag har. Så imorgon ska jag alltså byta boende. Fast egentligen inte förrän på fredag, eftersom jag ska till Kiel i helgen. Så imorgon på lediga dagen blir det packa utav helvete, till Kiel, och till nästa vecka hemifrån. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter katterna, de är verkligen mitt andningshål just nu, jag älskar de små hårbollarna, hur de kommer fram och bara vill kelas oavbrutet när jag är där i huset. Helst sitta i knät hela tiden och mysa. På nätterna har jag fyra katter på och runt mig i sängen, egentligen helt dumt nu när fästingarna återuppstått och jag redan hittat loppor i sängen, men jag kan bara inte låta bli! Jag kommer dö lite utan dem nästa vecka. Men det går ju fort tills nästa fredag.
Kiel imorgon.
Som jag har längtat. Och som jag har bävat. Kanske är denna och nästa tur de sista för evigt. Visst, vi jobbar och sliter, men vi har himla roligt också, alla tjejer. Vi dricker Vodka RedBull (en blandning som faktiskt ger dig vingar, till skillnad från bara virket). Sedan jobbar vi nästa dag med rusande hjärta (inte bra med en 6-8 redbull på en kväll), shoppar och äter och dansar. Fast den här gången har jag inte ett korvöre att shoppa för, mer än ett par tior Euro som mamma gav mig. Kanske en billig jacka om jag har tur.
Egentligen ska det bli rätt skönt att slippa åka på de här turerna.
Imorgon.
Bra? Dåligt? Jobbigt? Sova gott.
Håll igen för fan.
Packar paket hela dagarna nu när M är sjukskriven för vård av anhörig.
Ska packa alla behandlingsprodukter till båten så fort jag får tummen ur.
Jag har verkligen inga pengar att shoppa för, dels har jag nyss köpt en lägenhet för massa pengar, dels har jag ett sjuhelvetes dyrt boende som det är nu, även om förhoppningsvis bensinräkningarna torde minskas något när jag bor i stan halvtid. Det är verkligen svårt att inte beställa massor av härliga glassiga vårkläder på postorder nu, även om det är så jävla enkelt att klicka i faktura-rutan.
Fy fan, idag är en sån dag, när det mesta som åker omkring i huvudet är bara jobbigt och för mycket, hade helst njutit av de sista dagarna hemma med katterna i solen.
Loppcirkus
Så jag fångade snabbt den lilla krabaten i ett öronproppfodral och tog med mig den till jobbet. Gick in igen på Anticimex, och hittade den helt logiska förklaringen till den 3 mm lilla figuren. Det är ju inte märkligt, att sånt här förekommer, när man bor på landet och har katter...
Besvärar människor
Loppor
I naturen finns det många olika arter loppor.
Den som krattar sin trädgård på våren kan lätt attackeras av fågelloppor. Lopporna ger bett och suger blod på något varmblodigt djur, inkl. människan. Betten sitter ofta där kläderna stramar åt och är flera i rad. För att loppor skall kunna föröka sig kräver de blod från sitt eget speciella värddjur. Således kan fågellopporna inte bli fler när de förs in i våra hem. Däremot kan katten eller hunden drabbas av kattloppor och då kan lopporna föröka sig. Loppornas larver lever i mattor och golvspringor. När sedan den fullbildade loppan är klar, hoppar den tillbaka på sin värd och suger blod. Vid angrepp av kattloppor måste värddjuren behandlas och lopplarverna i miljön åtgärdas. Loppor blir 2-4 mm.
Tröstande textil.
KappAhl på Backaplan var knökfullt, jag var glad att jag inte åkte in till stan.
Hade med mig två klänningar till provrummets långa kö, två storlekar av varje dessutom. Provrum på senvintern, eller tidiga våren, är döden för självförtroendet. Även om ljuset nuförtiden är lite mer softat och komplexdöljande, så är inte speglarna det. Jag hade jeansen vid fotknölarna och skorna kvar på, för att spara tid. Benen hårigare än Misses och huden blekare än en vitryss. Men klänningarna var så fina, jag kunde bara inte låta bli.
Här ett smakprov.
Nummer 1 var faktiskt ett förkläde, synd, för den gillade jag verkligen.
Nummer 2 var väldigt mycket mer turkosblå på galgen än på bild så den hoppade jag.
Nummer 3 var en mycket vacker modell, men lite för flickigt mönster, och alldeles för lång.
Nummer 4 trollade bort all provrumsångest och satt som en smäck! 399 blev plötsligt billigt.
Så nu har jag inga pengar kvar. Två veckor kvar till lön och 69:- på kontot. Dåligt.
---
Idag ska jag få komma hem för första gången på åtta dagar. Jag längtar efter katterna så jag dör lite varje dag. Men om ett par timmar kommer jag att träffa dem igen, det känns helt underbart. Jag ska tvinga alla fyra att vara inne med mig hela kvällen. Jag längtar hem, men ändå inte. Känns ruggigt.
Eller, äh.
-Hur är läget?
-Sådär.
-Hur har helgen varit?
-Jo.
-Har du gjort nåt roligt?
-Nja.
-Vad fin du är idag!
-Konstigt, jag som inte får sova.
Precis det som jag retar mig på hos vissa personer, sådan är jag visst nu. Elisabeth säger att det inte är konstigt, det är en tuff period nu, och du är ledsen, då får man vara sån. Och så skjuter hon ut underläppen, och jag vill bara grina henne rakt upp i ansiktet, men det gör jag inte, jag rycker på axlarna och suckar.
Huvudet fungerar inte. Jag kan inte hålla ordning på mina tankar, de bara flyger och far, och jag vill helst av allt få de där sabla nycklarna så att jag kan retirera i nya lyan och måla, tapetsera och bara vara själv. Jag knarkar inredningsprogram för att fly verkligheten. Klickar ner bilder på färger och detaljer jag gillar och drömmer om att ha all tid i världen för att sätta färg på mitt nya liv, eller på lägenheten till den som ska bo där. Hon den glada tjejen som kommer att ha allt. Till skillnad från mig, som bara går omkring i djup gegga och gyttja och inte tar mig för någonting.
Det är så svårt att beskriva, mitt nuvarande tillstånd. Jag känner mig fysiskt sjuk, mår illa, har ont i huden, svullet tandkött, trötthet, fryser och allmänt slö. Blicken verkar dra sig mot fönstren hela tiden, även om jag de flesta gångerna klarar av att hålla den inomhus.
Det är nog ändå förvirringen som är värst.
Kaos!
Och mellan varje tanke - hur har Misse det?
Vad har han för typ av ångest nu? Vilken grad?
Plötsligt mitt i allt smeker någon bort min lugg från ansiktet och rätar till täcket. Jag känner det så tydligt, och det ilar i hela magen, för jag är ju klarvaken. Jag tror att det är Misse, men vågar inte förtjäna det, så det är nog någon annan. Kanske mamma. Eller mormor. Lite läskigt är det trots allt, för luggen brukar inte fara omkring i ett mörkt stilla rum, och täcken förflyttar sig inte helt av sig själva över knän.
När jag vände mig om kunde jag inte somna mer än tidigare, och kaoset fortsätter färga hela dagen. Jag har en klump i magen och gillar inte alls läget.
Aldrig Ensam
Han frågade om hon var vaken, hon orkade inte ens svara.
När hans klocka gick igång klockan 06.00 så vaknade hon ändå.
-Är det din? Ska du gå upp nu?
-Jag tänkte promenera, vill vara pigg på morgonen.
Sedan brakade helvetet loss. Han sade att de hade ett problem.
Att de inte kan fortsätta bo ihop nu när förhållandet var över.
Det visste hon, men hade inte pallat att ta tag i problemet.
Han kastade ut henne.
---
Vi har nu bestämt att bo varannan vecka hemma, vilket nog är en bra lösning.
Men det gör ändå ont. Jag kommer att sakna katterna. Det är sjukt jobbigt att bo i påse.
Men det är nog ändå det bästa.
Trots allt.