SARIS DRÖMMAR

På bussen igår satt jag och tänkte på, hur man egentligen gör sig av med en kropp.
Inte för att jag varken har eller har tänkt döda någon, men det försvinner ju folk hela tiden och hittas aldrig, samtidigt som vissa hittas för att de bara kastats någonstans och mördaren hittas och allt är frid och fröjd blabla det var inte det här jag skulle prata om.

Hur man kan göra sig av med en kropp: Jag tror helt klart på styckning. Om jag hade haft ihjäl någon hade jag velat stycka personen ifråga och kastat den i omgångar. Själva styckningsarbetet hade förstås varit tungt, det inser jag, men får inte det vara lite straff för det dumma man ställt till med?
Att sedan frysa in allt och kasta i omgångar, det är där tålamodet testas. Att hela tiden smyga ner lite i sina vardagssopor, lite här och lite där, det är inte svårt, men nervöst. Hur klarar man sig ifrån att bara dumpa allt?
Vill man påskynda processen kan man låna en hund och gå ut med den. Att kasta svarta påsar med lite tungt innehåll är det ingen som reagerar över om man bara har en jycke i koppel. Ett par små påsar per dag, sedan är det liksom rätt snabbt avklarat.

Jag är sjuk.

Vet ni, i Kiel har de också övergångsställen, precis som i sverige.

Skillnaden är, att de har två röda gubbar ovanpå varandra och en grön under dem. Så att det liksom är extra mycket dags att inte gå över gatan.

Det som dock förvånar mig mest, är att ingen går mot rött! Det gör man ju jämt i det här landet, ser sig för och snubblar över gatan, förutsatt att inga bilar kommer förstås.

Men i Kiel står de snällt och väntar, hur bråttom de än har, tills att det blir grönt, men då går de, alla samtidigt.

Fascinerande.

Det sprack på bussen.
Varför är det så att när jag väl gråter är det mitt i kollektivtrafiken?

Snart har jag semester!!
Det ska bli skönt att åka hem till sorgehuset.
Eller mest skönt att bara åka bort, vara ledig.

Ikväll ska jag sova hemma för första gången på säkert en månad (jag skulle inte bli förvånad).
När jag tänker på min säng så längtar jag faktiskt lite, för den är sabla skön. Men det känns lite märkligt. Som om jag ska sova över hos någon annan. Hälsa på mig själv liksom.

Märkligt.

Så vi går och väntar lite oroligt.
Tanten bara ligger där och dör inte.
Lite skamset sitter jag på kontoret och vill att hon ska dö nu, så det går över någon gång, det här väntandet. Planeringsfreak som jag är, behöver jag veta när jag ska planera in begravningen mellan alla jobbhelger och tjugofemårskalas.

Jag ska åka till tyskland i helgen, jobba lite. Fast jag ser knappast de där resorna som jobb, så i mitt huvud är det bara tre dagar kvar till semester. På söndag, när jag kliver av båten, är jag ledig. Massa dagar. Jag och Misse åker till Falun, planerna är förhoppningsvis en eller två dagar i skidbacken, annars mest bara ledig, inga speciella planer alls. Jag ser så mycket fram emot det så jag spricker snart.

Även om mormor hänger över allt som en mörkröd skugga. Inte särskilt jobbig mer än att jag skäms lite, för att jag tycker att det nog ska bli lite skönt, när hon dör.
För att jag är lite trött på att mamma pratar om henne och suckar sådär samtidigt, varje gång. Jag vill att min mamma ska bli glad igen, som hon var förut en gång.

Glad? Ledsen? Förväntansfull? Skamsen?
Mycket på en och samma gång nu.

Roliga-meningar-listan fylls på, så här långt har vi kommit nu:

1. Jag hör inte dig heller
2. Är det du eller jag som pratar nu?

Nu har vi två punkter, enligt Microsoft Office är det tillräckligt för att kalla det lista! Grattis oss! Vi har en lista att bygga vidare på. Kom gärna med fler förslag, jag själv tänkte inte ens igår efter jag slutat jobbet, inte på listor i vilket fall.



Min mormor håller på att dö nu.
Det känns lite märkligt. Jag är kluven i mina känslor inför detta. Dels har jag nog sörjt klart det mesta, hon är ju inte ens min mormor längre, hon är bara en gammal dammig säck.
Samtidigt känns det så betungande, hela tanken på döden. Hon har ju funnits jämt! Men nu ska hon inte finnas mer.
Kluven.

Hur tar man emot ett sådant besked från sin mamma? När mamman gråter i andra änden av luren och säger att det handlar om dagar. När man själv inte är så berörd, för det är ju ingen överraskning. Kärringen har ju redan hållt ett år längre än jag trott.
Vad säger man till sin mamma?
Jag mumlade jaha och sedan visste jag inte vad jag skulle säga. Jag kände mig som världens känslokallaste människa när jag sade att hon är ju så seg, vi har fått längre än vi skulle få redan. Min mamma hämtar andan och säger att jag har rätt, men att det är svårt att se mormor ligga där och inte äta, propparna avlöser varandra och hon har liksom redan försvunnit.

Jag vill säga men gå inte dit då
Men det säger man inte
för det är ju hennes mamma
även om jag hade inte gått dit

Lilla Mormor, du är så fin, alltid den bästa, jag hoppas bara att du inte har ont, för det förtjänar du inte.

Jag tänkte att jag skulle göra en lista över roliga meningar, för det finns det många.
Men jag kom bara på en mening som var riktigt rolig. Så, ladies & gents, jag presenterar, nr 1 på listan över roliga meningar:

1. Jag hör inte dig heller

En omöjlig mening egentligen, men säkert uttalad mer än en gång vid mobilsamtal.
Har ni några på lut? Fortsätt gärna så bygger vi på den allt eftersom.
Annars är den här skön:

"Pratar du tvärtom-språk nu..?"
"Nej"

Tack för idag gott folk, nu ska jag hem och skriva lista på andra bra saker.

Jag läser en bok av Erlend Loe. Den heter Naiv. Super.
Den får mig att tänka lite. Böcker i allmähet får mig att tänka förstås men den här boken får mig att tänka lite på mig själv och min egen situation. I boken förekommer en del listor, vissa om helt onödiga saker men alla blir på ett eller annat sätt viktiga i sitt sammanhang.

Jag tycker om listor. Jag har alltid tyckt om listor. Till exempel tycker jag om att packa, för då får jag skriva packlista, om allt jag ska ha med mig. Jag brukar dela upp listan i två spalter, en spalt med kläder jag ska ha, antal strumpor och så, samt vissa specifika plagg. Den andra spalten innehåller resten. Det brukar vara smink, deo, penna-papper osv.
Ibland skriver jag allt huller om buller, fast då med jämn handstil och regelbundna avstånd. Ordning och reda liksom, då missar man inget.

Så jag funderade lite på min situation vad gäller mina vänner. Jag har många vänner.
Jag tänkte att man har en vän för ett syfte, eller många syften. Tyvärr kanske är många syften egoistiska. Det gäller liksom att få ut bra saker av dem man umgås med, att vännerna ska få en att må bra, ge en energi. Vissa ger en mer positiv energi än andra, dem kallar jag bra vänner.
Jag listade upp mina bra vänner. Det visade sig att jag har många bra vänner också.
Så vad gör mina vänner bra? Detta är vad jag kom fram till.

Utan inbördes ordning:
M - _{^{Jag får känna mig viktig, som om jag verkligen behövs i hennes liv}}
E - _{^{Hon lyssnar på allt, tom jobbet, håller med om det mesta, en bra container, bollar där det behövs}}
P - _{^{Jag får kärlek och positiv uppmärksamhet}}
R - _{^{Jag får känna mig smart och duktig}}
M - _{^{Fyller behov jag inte visste att jag hade, ifrågasätter, och skapar därmed nya spännande behov}}
B - _{^{Ställer alltid upp när jag behöver hjälp, vi har exakt samma humor = viktigt}}
S - _{^{Någon som alltid lyssnar och verkar intresserad, även av oviktiga saker}}
B - _{^{Jag får råd om svåra saker, hon ifrågasätter och får mig att tänka}}
M - _{^{Tyst stöd, får mig att känna mig omtyckt och viktig}}
G - _{^{Får mig att skratta, ställer inga onödiga frågor}}
R - _{^{Nynära vänskap, vet inte vad jag ska plocka ut än}}


Alla dessa funktioner de har är ju superviktiga.
Steg två vore att skriva en lista på egenskaper jag saknar, eller snarare funktioner jag saknar, ifall jag skulle skaffa mig en ny vän. Men jag kommer inte på något. Hittills har jag allt jag behöver i dessa underbara människor.
Ni där ute, ni vet vilka ni är, jag tycker så mycket om er.

Jag ska slipa på en ny lista nu, hörs senare.

Som vanligt hade jag en bra och knepig frågeställning som jag tänkte skriva om när jag väl kom hem. En genomtänkt och fyndig förklaring till det.
Jag kom hem
-och inget.

Jag tänker så bra när jag är ute och går, är på väg. När man inte bara kan dra fram penna och papper och ens plita ner några stödord. Som när jag åker buss, eller sitter i något långtråkigt möte. Då när jag har möjligheten kommer inget.

Men när jag har bråttom, eller bara är på väg, då kommer massor, en miljon tankar om allt och inget. Det är lite synd faktiskt, jag hade velat ha ner mycket av det i skrift..

Jag har tänkt länge att jag vill köpa mig en liten videokamera att ha med överallt. Som det där gamla ungdomsprogrammet/dokumentären PS. Jag gillar tanken att prata med kameran om vad jag tänker på. Och än mer tycker jag om tanken att hela tiden dokumentera vad jag ser.
Som när jag står på busshållplatsen tidigt på morgonen, himlen är någonstans mellan ljusblå och skär, och jag ser ett streckflygplan, som är rosa. Det var fint, det hade jag velat filma. Eller när allt verkar mörkt och jobbigt på kvällen, men plötsligt! En tunn tunn månskära tittar fram och jag bestämmer mig för att köpa ett äpple. Jag vill komma ihåg de där stunderna, ge dem till mig själv om tjugo år, och visa mig, att såhär var jag. Det här var jag för tjugo år sedan, minns du?

Synd att jag verkligen inte har råd med en fin pytteliten videokamera. Jag har inte ens råd med skidbrallor. För jag är knakpank. Jävla lägenhet, jävla räkningar, jävla mig som inte vet vad jag gör.

Trevlig helg, vi ses under filten (eller det gör vi ju inte, för jag har ingen kamera)

Min kollega tittar in och sägar att det är dags att säga hejdå till min vän.
Jag blir alldeles förskräckt och rusar upp ur stolen och ut till min vän. Inte redan... Jag kramar min vän och klappar på honom och tackar för allt han hjälpt mig med genom åren och blir nästan lite gråtfärdig för att han ska åka.

Det var nog ingen som tyckte om honom som jag gjorde. Han och jag har alltid haft ett väldigt speciellt förhållande. När ingen annan förstod, då pratade vi med varandra. När jag hade det tungt och mycket pappersarbete hjälpte han mig ur knipor som verkade helt olösliga. Han hade väldigt god hand med papper. Han har funnits där, hjälpt till, men ingen har tackat honom, mer än jag. Nu hade ingen råd med honom mer. Inhyrd hjälp, i två år, nu är det slut på sötebrödsdagarna. Adjö min vän.
Goodbye Sorteringsapparat.