SARIS DRÖMMAR

Så vi skulle ut på kvällstur, jag Cristel, Risse (vovven) och hästarna.
Vi kom till stallet strax före sju, tog in hästarna, klädde på dem sadel och träns och drog oss ut i skogen. Hästarna var pigga och busiga och lite stingsliga. Det är så skönt i skogen, att sitta på hästryggen och väja för grenar och lukta på barrskog, lövskog, urskog. Att känna hur solen går ner mellan träden medan dofterna killar i näsan. Hästarna frustar och vill springa, men vi tar det lugnt och stressar inte.
Plötsligt kommer två joggare ifatt oss. Hästarna ryggar lite. Innan joggarna kommer ikapp ropar Cristel
"Snälla, kan ni ropa hejhej eller nåt så inte hästarna blir rädda?"
De två tjejerna kollar på varandra och på oss men säger inte ett ljud.

Följden blir att hästarna (som inte ser vad som springer efter dem) blir rädda. Vansinnigt rädda. Cristel på Bea rasar in i en skogsdunge med ungträd och Beas näsborrar är stora som golfbollar. Panik.

Panik

Perra som jag rider på börjar darra i hela kroppen och är redo att sätta av när som helst.
Bea fäller ett träd i skogen och i fallet rasar Cristel med ner på marken.
Men jag hinner inte se. Perra är redan på väg bort från det onda, springande. Han fullkomligt flyger över stenar och rötter i hjärtknipande panik. Öronen står som spjut bakåt och han hör inte min lugnande röst om att det inte är farligt. Vi far i ryckig trav över stigarna och jag struntar fullkomligt i ifall Perras mun tar stryk av detta, jag drar för allt jag äger och har. Staaannaa, luuuugn.
Jag får ner Perra till anfådd skritt. Han rycker med huvudet och jag ser hans ögonvitor.

Plötsligt kommer de bakifrån igen. Joggarna.

Panik

Jag skriker åt dem
"Fattar ni inte att ni inte får springa! Helvete!!"

Vi far in i skogen igen. Perra travar och jag sitter kvar. Jag drar och drar och försöker lugna honom. Tänker på att försöka hålla min röst lugn även om mina ben vibrerar hårt av adrenalin. Vi är mitt i skogen. Ibland känner jag igen mig, jag försöker hålla Perras isande trav mellan de gula markeringarna som håller oss på rätt väg.

Luuuugn, staaaanna.

Vi saktar äntligen av lite. Jag hinner klappa om honom. Vi skrittar en stund, man han är toknervös. Jag tänker på Bea och Cristel och hoppas att de klarat sig i skogsröjningen. Fortfarande har jag ingen aning om att hon åkt av hästen.

---- samtidigt i andra änden av friluftsspåret
Cristel skalades av Bea men hade ett fast grepp om tyglarna. Hon hänger med en stund men får en hov med häst över vaden. Trampad. Det är bara att släppa. Bea far ut över ett fält, stannar en sekund och ser åt sidan, far in i skogen, hoppar vigt över ett dike.
Joggartjejerna stannar inte ens för att se efter om allt gått bra.
Cristel skuttar upp, känner knappt att hon är skadad, börjar beslutsamt gå tillbaka mot stallet, hoppas Sara är ok. Hon går och går, har Risse vid sin sida. En promenad på 20 minuter som i vanliga fall tar en halvtimme att rida.
----

Jag håller den ryckiga skritten upp på ett kalhygge. Uppför. Det är fullt med gamla kvistar på stigen.
Plötsligt kommer de bakifrån igen. Joggarna. Joggandes.
"Men för i helvete! Fattar ni dåligt?? Ni skrämmer hästarna!!!"
Iväg igen. 500 kg flyktinstinkt. Jag blir vansinnig. Men håller lugnt röstläge, för Perras skull. Vi kommer till det omkullvälta trädet. För att komma runt det finns en stig genom ung lövskog. Perra skiter i stigen, han vill bara runt. Ingen idé att bråka, håll dig bara kvar! Ungbjörkarna slår mot mig och Perra, men han är stark, och struntar helt i att de hårt slår tillbaka upp på hand bakben när han erövrat dem med frambenen.

Vi kommer äntligen ut på crossbanan. Öppet och lugnt. Jag får ner Perra i skritt igen. Nu är han lugnare. Vi skrittar en stund och jag vänder mig om hela tiden för att se efter om Cristel är på väg ut från skogen. Ingen Cristel på Bea. Jag vill också tillbaka till stallet, kanske har hon tagit en annan väg hem? Plus att jag är livrädd att joggarna ska komma igen. Det börjar likna en dålig skräckfilm det här.

Vi travar fort hem. Den här gången är jag med på noterna, och det känner Perra. Han tar ut stegen ordentligt, och jag litar på att han hittar rätt bland stenarna på stigen. Jag nästan står upp på snabba sträckan, Perra sträcker ut och travar fort, fort.

Väl vid stallet finner jag ingen Cristel.
Det mörknar fort. Jag ställer ut en pall på gårdsplanen med min hjälm på, ifall hon kommer så ser hon pallen och fattar att jag redan är hemma.

Jag klär av Perra. Han är svettig och anfådd. Sedan tar jag mig snabbt ut igen och ringer Cristel. Inget svar. Mobilen kvar i väskan.

Varför rider vi utan mobiltelefonerna

Det kommer en bil på uppfarten till stallet. Bra nu kommer Camilla, hon kan hjälpa mig att leta, tänker jag. Men det är inte Camilla det är en granne, eller två rättare sagt.
"Hej, vet du nån som är ute och rider nu?"
"Ja, jag var med henne, vet du nåt? Har du sett henne?"
"njae, vi har sett hästen. I sken."
"Va? Menar du allvar? Ingen Cristel på?"
"Nej, bara hästen."
De erbjuder sig att hjälpa mig att leta, jag hoppar tacksamt in i bilen. De släpper mig på crossbanan och jag går beslutsamt tillbaka in i mörka skogen. Över det omkullfallna trädet, som en gladiator ungefär. Det går fort. Jag är fruktansvärt orolig. Ser henne ligga blödandes mot en sten, jag ser alla möjliga saker under ögonlocken. Jag ropar hennes namn medan jag går genom skogen.

Plötsligt ett förlösande samtal. Hon är redan vid stallet. Och välbehållen. Jag börjar nästan gråta. Bea då? Hon är tydligen på väg mot uddevalla.
Jag tar mig tillbaka genom den mörka mörka skogen. Det omkullfallna trädet känns plötsligt jättehögt, och jag är sjuttio år gammal när jag ska ta mig över det.

Väl hemma igen kramar jag Cristel och får veta att Bea som var ute på E6:an var på väg hem i trailer. En trafikant hade hittat henne promenerandes på en påfart till stora vägen, stoppat henne och fått tag på en polis. Allt slutade väl ändå.

Cristel fick en ordentlig lårkaka på vaden, halva stenungsund kom stormandes till stallet, alla ridtjejer, mammor och syskon. Alla ville hjälpa till.
Skönt att veta, att man får hjälp så fort om något händer
Fortfarande idag har jag spänningar i både rygg och ben. Hästarna mår under omständigheterna bra, Cristel har skickat en insändare till tidningen och tackat alla som hjälpt till och skällt på de hänsynslösa joggartjejerna.

Jag är chockad åt båda hållen. Både för joggartjejernas ignorans och för grannar som ställer upp och skjutsar runt i skogen direkt.

Dagens Ros går till fantastiska Gunilla och Thomas.
Dagens Ris går till er alla som inte tar hänsyn för levande djur i skogen.