SARIS DRÖMMAR

Jag eh

...

Jag försökte förklara för Misse hur det kändes, när man är en motats till energibov. När man är så duktig på att bara ge och ge men har lite svårt för att ta emot. Jag sade att jag kunde känna, rent fysiskt, hur energin puffas ut från mina händer när jag ska ge energi till honom eller till människor i min omgivning. Jag hjälper och ler och hjälper och ler och ger av min värme till folk som behöver.

Det är klart att det kanske inte alltid får önskad effekt, ibland kanske jag tror att jag ger när jag egentligen tar. Hur ska man kunna veta skillnaden?

Men när jag ligger där, och är lite nedstämd, och när det är jag som behöver energin. Då blir det plötsligt svårt att få igång flödet genom handen. Jag lägger en hand på Misse, för att faktiskt knycka lite positiv energi. Så jag har min hand där på armen till exempel, eller på benet. Och jag sätter igång och ska fylla på mitt förråd av positiv energi.
Men det tar stopp.
Någonstans nära armbågen på underarmen kloggar det liksom och min kropp vill inte ta energin som Misses kropp så tydligt ger mig! När det blir så, då hugger det lite i min stresspunkt under skulderbladet.

Jag kan tänka att det är något man behöver jobba på. Att även kunna ta emot energi på ett enkelt och smärtfritt sätt. Idag värker det lite i armbågen där det stoppades igår. Och så ska det ju inte vara.



Hur flummigt lät det här då.
Men det känns som om det nog finns där, även om inte alla upptäckt det än. Jag själv har tydligen väldigt svårt för hela överföringsproccessen. Blipp blopp energi till dig, och till dig, och till .....

"Hur är det med Saris egentligen?"
"Jag mår bra!"
"Du har liksom verkat lite deppig på siståne"
"Jaså?"
"Ja"
"Ja kanske det, men det har ju varit mycket också."
"Jo det är klart"

Jag trodde inte det syntes när jag var deppig. När jag är stressad och stänger in mig på kontoret trodde jag att de andra trodde att jag var just stressad, inte deppig? Tydligen verkar jag lite deppig.

Kanske är jag lite deppig. Kanske tär det på mig att jag inte får några datum för löneförhandling. Kanske tär det lite på mig att min lista är längre än någonsin. Kanske tär det lite på mig att jag inte har mina tryggsaker. De som står i lägenheten på hisingen.

Jag vet inte.

Jag trodde inte det märktes.

Kanske ska jag svälja lite och ta ett djupt andetag, för rätt vad det är.

Det här med snyggdag är väl ett vansinnigt märkligt fenomen?

Jag tänkte på det nu efter fyra-fem fuldagar. En fuldag för mig är något helt värdelöst. Det enda som är bra med fuldagar är när de inte är i närheten.
Jag känner mig svullen och flottig, prickig och bullig. Fast mest tjock och vanskapt. När detta fenomen inträder blir jag lite tjurig och sluter mig för att inte vara irriterande och tjatig om hur tjock jag är och att ingen tycker om mig. Jag har själv nämligen väldigt svårt för just sådana kommentarer. Så det enda som händer är att humöret ändras och att jag gnäller lite på Misse att han måste tycka om mig. Givetvis gör han det, hela tiden, vilket är väldigt bra.

Sedan, efter flera dagars depression och nedstämndhet kommer den - snyggdagen.
Jag behöver faktiskt inte ens i den bemärkelsen vara snygg. Det räcker med en dag som denna, i jeans och slapp tshirt, håret på ända och snett lipgloss, jag är assnygg ändå. Även om jag var så trött imorse så jag trodde att jag vaknade upp och var död. Även om jag var så plutig och tjurig när jag kom till jobbet att till och med mina kunder möttes av morr. Någonstans mellan den icke-existerande frukosten och den efterlängtade lunchen kom den ändå, utstrålningen.
Märkligt, men ganska skönt.

Plötsligt jobbar jag bättre, är glada och vänligare mot kunderna än vanligt, lovar massor - och håller det! Snyggdagar är liksom helt nödvändigt för att jag ska komma ikapp här på jobbet!

Jag tänker att jag inte är ensam om detta fenomen, och min lösning är helt klart enkel. Vi måste ge varandra mer komplimanger. Hela tiden. Åt alla. Så att alla mår lite lite bättre och jobbar bättre och kanske kanske vågar älska tillbaka lite mer.

Mitt mission idag blir att säga något snällt till en främling.

Hjälp världen! Känn er snyggare och ge tillbaka! Fred på jorden!! 

Firmafest.
Det är väl en trevlig företeelse måste jag säga.
Vi fick åka buss till norge och väl där fick vi åka båt.



På båten serverades det räkor och snuskig trubadurmusik. Vi hade strålande väder och drinkar i händerna hela tiden. Färden gick vidare mot lappkåta och thaikäk. Ny trubadur som var lite mer rumsren och upptempo. Vi fick falska norska sedlar och ännu mer att dricka. Och jag fick åka fyrhjuling. Det var nog det bästa av allt.
Firmafester är bra.

Jag är lite trött och mörbultad.

Hon stod och mumlade bredvid mig, eller med mig, jag vet inte vilket.
Hennes kofta var alldeles för stor och hon hade en frisyr vars permanent hade utgått för länge sedan. Men hennes skor var ganska nya. Hennes man - Piraten - hade just gått bakom hörnet för att pissa, strax efter att han visat mig alla sina tatueringar (eller, hade han fler ville jag inte se dem). Hon fick plötsligt tårar i ögonen.

"Själen, är som en fjäril
som flyger förbi
något man har
ett tag
sen poff
kan den försvinna"

Hon såg mig i ögonen, och sade, att det fanns en mening med att hon stod där, just då, och pratade med mig. Sedan kom Piraten och avbröt oss och innan hon hann berätta klart så kom min buss, och jag var tvungen att åka.

Så nu har jag bokat tid till tandläkaren. Minns inte när jag var där sist, men det var länge sedan, säkert två år sedan. Nu kom skatteåterbäringen i vilket fall, så nu ska jag gå - äntligen.

Fast just nu, så vill jag helst gå och bada. Här på jobbet är det olidligt varmt, vi bygger ikeamöbler till förbannelse och inget badvatten så långt ögat når. Jag bokstavligen häller i mig vatten men som det är nu så kanske jag har förvandlats till ett såll, för det rinner rakt igenom mig och ut på alla möjliga ställen. Liksom porlar. Jag vill inte vara ett såll. Jag vill vara en vacker liten sjöjungfru under vattnet, där det är svalt.





Helst i en sjö. Jag vet inte varför jag har så svårt för allt som växer i havet. Äckliga slemmiga saker och växter som helst bara vill strypa mig och slingra sig runt mina ben och dra mig neråt. Djur som bits eller bränns. Det gick förstås bra där vi var sist, det var inga problem. Det var så fint på  klipporna och jag stortrivdes verkligen. Eftersom det var långgrunt och klart vatten, då är det okej.
Men njae, får jag välja så väljer jag nog sjö.

Det är konstigt. För även om sjön är svart och man ser inte ens ett par decimeter ner, så badar jag gärna där. Jag är ju tamejfan uppväxt vid sjö om somrarna. Sjöar är inte farliga. Där kanske finns ett eller annat sjöodjur, men de når inte upp till stranden där jag badar.

En timme och lite till kvar tills jag inte får åka och bada.

Det är som jag sagt tidigare (och många med mig) att helgerna blir längre om man faktiskt gör någonting! Den här helgen (som bara faktiskt var två dagar) varade i fyra dagar.

Ledigheten började med en otippat asbra fest hos RudeBoy. Det var så trevligt och jag hade så roligt. RudeBoy fick en FullBodyCondom av mig och Laban, och det blev han glad för. Vi drack drinkar och vin och Farbror Snaps var i full gång hela kvällen. Det var toppentrevligt. När det var som roligast åkte jag hem till Misse och somnade gott.

Lördagen började med lugn frukost innan vi segade ut på gräsmattan. Där låg vi länge med vänner och brände oss ordentligt och pratade om allt innan det var dags att gå in. Vi gjorde oss iordning och åkte på grillfest. Vi köpte med oss "ormblåsor" (såna där tutor med papp-rulle) och ett jättefint kort. Festen var bra och trevlig och åter igen gick vi när det var som trevligast.

Söndagen började ungefär lika lugnt som lördagen. Vi lunchfikade lite hos grannen på uteplatsen innan vi tog amazonen till havet, där låg vi resten av eftermiddagen. Solen stekte oss ännu rödare och vattnet är klart och långgrunt utanför Stenungsund, och inte är det farligt mycket äckel i vattnet (tyckte alla utom jag som är rädd även för glest utplacerade tångruskor). Grannen hade med sig sin Labrador och han var nog lika nöjd som oss andra om inte nöjdare, han var i vattnet med Misse ungefär hela tiden vi var där.

Trötta och hungriga vadade vi till bilen och tog oss hem. Efter en snabbdusch fick vi äta tacos och tortillias hos grannen. Vi var hemma igen kring tiosnåret, lagom för tidigt läggdags.

Och jag ska snart, snart köpa mig en bra kamera så ni kan få se kort från såna här underbara helger.

Det här lever jag på länge.



_{Det var soligare än såhär, för min kamera på mobilen är inte så bra.}
^{Men det var bra. Även om det svider och kliar liiiite på ryggen.}

Mitt liv, eller kanske mer mina tankar är så begränsade nu. De senaste dagarna har mest kretsat kring jobbet vilket har gjort att så mycket annat blivit lidande. Jag kan komma på mig själv när jag får in en privat tanke i huvudet att "javisst ja, det finns ett liv utanför det här också". Kan ställa till problem om jag inte passar mig. Det blir som ett tunnelseende rätt in i den onda cirkeln.

Fast imorgon kväll ska jag till RudeBoy, förhoppningsvis klarnar sikten lite efter det.
Vi får väl se. Särskilt efter den presenten jag ska köpa med Laban hahahahaha.

Ibland tror jag att jag bor här på jobbet. Jag praktiskt taget vaknar ju här, äter de flesta målen mat här och när jag väl går härifrån är jag ju oftast så slut att jag knappt kommer ihåg vad som händer resten av kvällen. Rätt vad det är är jag tillbaka på jobbet igen och är vaken. Konstigt att jag får för mig ibland att hela mitt liv är här.

Nu ska jag återgå till mitt liv. Adjö.

"Man börjar bli gammal"
Den repliken ljuder i mina öron allt oftare, från flera olika håll. Vi är födda i slutet på 1970-talet och början på 80-talet och redan har vi värk i lederna, problem med magen, svårt med minnet, tappar håret, knölar på fötterna och hysteriska urinblåsor.

Min senaste "ålderskrämpa" är att jag vaknar på morgnarna. För är inte morgontrötthet något som hör ungdomen till? Fenomenet att kunna sova till två på dagen utan problem, att inte ha några som helst problem med att snooza bara en gång till på morgonen för att sedan försova sig kraftigt.
Jag har börjat nyktra till redan kring fem-snåret. Hela veckan har jag vaknat någon gång mellan halfem och halvsex, helt pigg och redo för en ny dag. Är inte det märkligt? Jag har nog aldrig haft några egentliga problem med att komma upp på morgonen, det är inte det, men att vakna av sig själv före sex?? Galet.

Fem vuxenpoäng jag inte får:
1. Jag är fortfarande vansinnigt förtjust i vissa barnprogram
2. Jag får inte dåligt samvete av att inte städa hemma
3. Jag är fortfarande väldigt lockad av gungor
4. Det händer att jag pillar i maten, fast jag är bortbjuden
5. Jag är ganska duktig på att manipulera mina arbetskamrater på ett barnsligt sätt