SARIS DRÖMMAR

Min kropp brukade behöva mellan nio och tio timmars sömn. Det var för 4-5 år sedan. Sedan bara vände jag och tillät mig inte att sova mer än åtta timmar. Vilken förbättring! Jag mådde så mycket bättre, piggare på dagarna och sov bättre på nätterna.

Idag har jag omedvetet gått ner till sex-sju timmar. Inte om jag varit ute förstås, då får jag sova hur länge jag vill. Men på arbetsdagar. Jag har ännu inte bestämt om det är bra eller dåligt. Trött är jag ju i vilket fall när jag kommer hem från jobbet, oavsett om jag sovit sex eller åtta timmar, det beror ju på jobbet, inte sömnen. Frågan är hur bra det är att bara sova sex timmar per natt? Det låter ju så lite! Inte för att det har gjort någon skillnad hittills?! Pappa klarar sig bra på 4-5h per natt. Jag tror inte att det är bra.

Jävla hoppmarkör. Jag ger upp. Ses senare.

Så var det klart.

Nu har det gått iväg ett mail till honom.

Precis så neutralt jag ville. Kanske lite för neutralt? Jag började babbla om alla dagstidningar som låg innanför min dörr när jag kom hem och vad jag kunde tänkas göra med dem. Vika pappersflygplan eller pirathattar. Det var frågan.

Äh nu är det klart iallafall. Känns både skönt och pirrigt och dansk skalle mot väggen.

Allt och inget.

Nu ska jag snart gå och sova. Drömma vidare om de där enorma trappstegen jag drömde om inatt som jag aldrig fick reda på vart tusan de ledde till. Vita stora, jag har drömt om de förut men då var de mer som stora tygklossar som jag byggde något av tillsammans med en pojk som var som hämtad direkt från arbetsläger. Undrar var de kommer ifrån?

Sov Gott, Sopp-karott

By the way, jag lyssnar mig inte trött på Jack Johnson. Så soft.

Jag skrev förresten en egen låt idag när jag cyklade hem, jag ville så gärna sjunga lite på Elvis men hittade ingen melodi jag kunde hålla fast så jag började sjunga lite bladderord på Eilertvis i nån klassisk rockmelodi som var så enkel. Till slut kom samma ord tillbaka flera gånger för de rimmade så bra (ni vet you och do och true) blabla. Till slut hade jag tre verser och en refräng. Och blev helt glad!

Sen lyssnade jag på mig själv.

Vad fasen?! Vem väljer mina ord?? Jag tänkte inte ens på vad jag sjungit ju!

Verser med "come home" och "I´m afraid to tell you" och "alone on my pillow". Herregud. Jag sjunger ju om honom! Precis som när ens undermedvetna väljer favoritsånger med texter som passar situationen utan att man egentligen lyssnat på texten tidigare! Det händer rätt ofta.

Märkligt.

Fy fan va härligt det är att bo själv. Jag får äta risgrynsgröt hur mycket jag vill, naken i soffan om jag vill. Röka på maten även fast jag inte ska - men om jag vill. Nu kommer semesterbilderna iallafall.

Nedanför den här ruinen fikade vi och sov lite första dagen när vi kom fram. Båten kom in tidigt på morgonen och vi fick inga nycklar till lägenheten förrän tre på eftermiddagen. Det krävdes frukostbulla och sömn. Under äppelträd och strålande sol tog vi varsin parksoffa och lade oss. Det här var vad jag såg om jag öppnade ögonen där på bänken. Helt fantastiskt.

Jag fick på mig klänningen vi sydde. Visst är den fin? Den var ren i säkert två dygn. Jag skulle ju hålla på och sätta mig ner hela tiden (ni vet läsa tidningar och så, remember?), och tidvis ligga ner (jämte tistlarna), helst utan att tänka på den fina klänningen. Så sista kvällen var jag civil, det gick helt enkelt inte att ta på sig den, den var för äcklig. Nu är den ren i Falun, klar till nästa aktivitet alltså.

Min lillebror spelar egentligen inte säckpipa. Han spelar egentligen vevlira och luta och sånt. Men vad gör man inte för ett bra foto?

Den här utsikten hade jag och pappa på fredagsförmiddagen.

-Tja, morsan och Bisa ska åka sightseeing-tåget, ska vi ses? Min pappa lät glad.

-Javisst, låt mig bara klä på mig så kommer jag.

Inte ens frukost. Men det hade han med sig. Vi satte oss på en lite murbit på söder och tittade på vattnet. Då halade han fram en vildsvinskorv och öl och whisky. Sen satt vi där och drack lunch. Det var så mysigt. Sen kom Ostindiefararen förbi där ute på vattnet med hissade segel. Fasen, vackrare plats får man leta efter!

Min semester var bra. Färgglad skulle man kunna säga.

Om 40 minuter är semestern officiellt över. Nu frukost och laddning inför det som inte blir mjukstart. At least I know that. Skall cykla dit för första gången på nästan fyra veckor. Det behövs kan jag säga. Semester och alkohol sätter sig snabbt! Jag har aldrig brytt mig men nu plötsligt känns det ju så bra att inte vara stor så hur kan jag inte bry mig? Ok tillbaka till jobbet. Bra? Dåligt?

Actually, jag är lite rädd. Eller mer nervös. Nej, rädd för pressen, nervös för hur jag ska klara mig. Nervös för att komma tillbaka till dem som inte unnar en att vara ledig, rädd att de skall ta nöjet ifrån mig. Det lilla nöje som jag har, alltså minnet av semestern, det här goda jag kommer leva på ett tag, jag är rädd att de skall ta det ifrån mig. De är rätt bra på det, säkert omedvetet.

Håll hårt i semesterminnena Sara! De är allt du har kvar! Herregud så dramatiskt. Vi ses om ett tag.

Det är mystiskt vad det är man saknar när man varit borta från lägenheten såhär länge. Det jag mest av allt har saknat hemifrån nu efter tre veckor är ett par blå jeans och min dator. De blå jeans som hängt över en stol i matrummet och inte fick åka med pga av platsbrist. De sitter inte ens bra längre, de är bara såå sköna.

Jag har ett test jag gjort sedan jag var ung. Varje gång jag vill utveckla något mer med en karl har jag testat våra namn tillsammans. Själva testet introducerades för mig någon gång på mellanstadiet men har av någon anledning stannat med mig. Idag är jag 25 år och har just gjort testet med hans namn och mitt namn på tåget. Det blev inte så bra. Så nu plötsligt avfärdar jag det som barnsligt trams. Däremot de gånger som testet blir bra så tror jag att det har betydelse.

Det är lite så med min tro på ödet. Oftast så tror jag att det som händer är förutbestämt och händer av en mening. Eller, jag har ju saker att säga till om hela tiden, det är som om ödet ger mig alternativ och sedan bestämmer vad som skall hända beroende på vad jag väljer.

Har jag bestämt mig nu?

Jag har nog det, i vilket fall i själva huvudfrågan. Nu kommer underalternativen. Hur jag ska gå vidare liksom, hur långt skall jag låta ödet driva detta? Hur mycket skall jag lägga som första satsning? Vad är det värt att offra? Hur fan ska jag veta det när jag inte känner min 'motståndare'?? Äh, det är väl inte meningen att man ska veta det, då kallades det väl inte 'satsning' längre. Men nu när jag faktiskt ska chansa, det vore ju skönt att ha lite klara odds. Hjälp! Jag vet faktiskt inte alls! Jag vill helst vara åskådare och slippa anstränga mig och lämna ut mig med risk för nederlag. Så är det väl med allt.

Men nu har jag gjort mitt val. Jag vet. Det är bara att starta. Lägga upp strategier (hur hemskt låter inte det?) så att jag inte ska skrämma bort min 'motståndare'. Börja försiktigt. Lika mycket för min skull. Se om han vill lära känna mig eller inte.

Jag börjar med ett mail.

Fasen. Det var aldrig meningen att jag skulle analysera sönder detta, jag skulle bara vara nöjd och och gå vidare. Men Grattis. Du har dröjt dig kvar. Jag vill egentligen inte hänga efter dig och hålla på så det här kommer du inte att få läsa, jag kommer skicka ett mycket mer neutralt mail till dig. Det var väl egentligen det jag skulle fila på nu men det gick ju sådär.. Jag vet inte vad jag vill säga dig egentligen, det känns så lamt att skriva hur veckan har fortlöpt, och ännu trökigare att gå tillbaka och skriva saker om förra veckan när du ändå var med. Så det får väl bli lite vanligt babbel om någon frågeställning eller nåt. Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill att du ska komma hem igen. Jag vill ha dig här. Undrar om det är för att jag vet att jag inte kan få det?

Jag vet att vi inte lovat varandra någonting. Du behöver inte ens svara på mailet som kommer. Jag skulle mest vilja veta om du ser fram emot det? Vill du ens höra från mig?

Jag åt två fiskar ikväll. De var ruttna. Festen är i full gång, Bisett är här och jag är mest glad. Har nu flytt fältet för några minuter och är vuxen och lyssnar på Ulf Lundell. Magen är full och jag är knappt berusad.

Vet inte om han försvinner märkvärt men jag kan komma på att det går tid utan att jag varken tänkt eller grubblat över det och det är ju ett framsteg om något. Men han gör mig galen, jag vill ha honom hos mig inatt. Han gör mig galen. Eller dum i huvudet, välj själva.

Undrar om man blir kass i magen av surströmming? Jag glömmer från år till år. Det ska bli intressant att sätta sig på tåget i sex timmar imorgon om så är fallet.

Hemmatillverkad skylt, precis som i folkparken!

Ikväll blir det surströmming och sprit. Sista festen för semestern och det är varmt som satan. Jag vill verkligen inte åka hem. Jag vill fortsätta turnera i sverige och hälsa på folk resten av mitt liv. Det här med att gå tillbaka till jobbet känns inte riktigt som min kopp te just nu.

Ville bara klaga lite så jag kan försöka ha det trevligt ikväll.

Glad helg. 

Fredag.

Det är varmt. Solen har äntligen hittat marknadsplatsen och stannat mer än tio minuter. Jag sitter på gräset med några tjejkompisar. Har redan knäppt första ölen fast det är tidig eftermiddag och man egentligen inte får dricka på området. Jag har pratat med honom i telefon för säkert två timmar sedan men han har inte ringt upp och än mindre synts till. Vi läser tidningar. Bilagor täcker större delen av den lediga plats som finns mellan oss. I bakgrunden tutar pipor och andra horninstrument. Ett lugnt eftermiddagssorl håller luften omkring mig och tjejerna igång.

Plötsligt kommer han i sällskap med lillebror. Jag ser upp och ler. Nervöst. Jag klappar på manteln bredvid mig och närmast befaller honom att sätta sig ner, vilket han gör. Jag fortsätter läsa tidningen. Efter en stund tar jag min hand och smeker hans rygg. Stannar vid en hälla i hans byxor och tar tag. Jag får en hand tillbaka längs mitt ryggslut. Jag ser på honom och ler. Han har så fina ögon, liksom blå med grå inslag. Hans ena framtand är lite sned. Jag är svag för det som inte är perfekt.

---

Två dagar före det, fast på samma plats, lämnar mina föräldrar gräset och rör sig mot marknaden. Han tar min hand och kysser mig. Det händer inte ofta att premiärkyssen utspelas en onsdageftermiddag under solen mellan två helt nyktra människor. Men det gör det nu. I slowmotion. En hand ner över min stjärt. Vi ses på torsdag. En kyss.

På torsdagen letar jag efter honom men han är spårlöst försvunnen. Jag sitter på Effes och kan inte riktigt vara mig själv. Beklagar mig för lillebror och tänker sånt där jobbigt som man inte ska. Till slut ger jag efter för mig själv och vill skriva ett sms. Då ser jag.

Han har ringt.

Två gånger dessutom. Jag ringer men inget svar. Skriver ett sms. 'Hörde dig inte, Effes är fullt av kufar. Jag försökte ringa nu men du var avstängd. Vill du träffa mig imorgon?'

---

Efter fredagens tidningsorgie har de spelning. Jag dansade (hör och häpna) och kunde inte riktigt slita blicken från honom. Efter spelningen går jag fram och dunkar lillebror obligatoriskt i ryggen för att sedan smyga vidare. Jag kommer fram till honom. Han tar mig om midjan och kysser mig. Helt öppet.

Alla skall till lägret på eldshow efteråt. Han undrar om jag vill ta sällskap med honom. Klart jag vill. Vi ska hem till honom först. Går i snabb takt genom Visby. Tystnad. Ingenting. Osäkerhet och obehag. Vad är det här? Jag blir förvirrad. När han ställt in sina saker tar vi en taxi till lägret. Nästan direkt tappar jag bort honom. Jag slår mig ner lite nerslagen bredvid scenen. Omringad av eldfacklor och musik.

Plötsligt dyker han ner med varsin öl till oss. En arm om mig. Är det bra nu? Du är så tvetydig! Jag chansar.

-Ska vi gå och hångla bakom ett tält nu?

Leendet. Det leendet. 

När man står där och den pinsamma tystnaden tränger sig på, då plötsligt kommer behovet av att imponera, briljera. Jag borde säga något smart, tänker jag. Men det som kommer ut kan ofta bli mer skryt. Eller bara blaha.

Det gäller inte bara pinsam tystnad, det kan även gå under jobbiga frågor.

När man står under 'Musikaliska Familjens' tak och inte kan fly, och får frågan;

-Vad spelar du för instrument då?

Nyfikna ögon riktas mot mig. Jag sväljer och ler ett 'ingenting...' för att sedan stå tyst.

Jag tänker idag att jag kanske kunde ha nämnt dansen, 'Jag var ett fysiskt barn', eller så var det lika bra, jag vet inte. Men jag hade gärna imponerat lite. Under just det taket hade det varit skönt att få briljera lite, att haft något att komma med som innefattar rytm. Gud vet om jag får fler chanser?!

Jag åker hem nu. Till Falun och garage och surströmming och sprit. Sista semesterfesten. För tusende gången kan jag ändå bara tänka på annat, min hang-up stör mest hela tiden.

Jag längtar hem.

Ibland är det farligare att fylleblogga än att fylleringa. Jag tänker att om man fylleringer så finns det ändå chans att mottagaren av samtalet ifråga kanske glömmer bort vad man sluddrat om, men ligger det ute på nätet så ser ju tamejfan vem som helst vad man dillat om och tänkt.

Nattens inlägg var ändå inte mer än berusat ärligt och inte så illa som jag trodde. Jag vet ju att jag smet ifrån krogen runt fem och smög in på centralstationen här i stockholm. Jag visste att jag hade en kvart kvar eller nåt på det där lilla kvittot och satte mig givetvis för att skriva av mig lite. Men som sagt, det hade kunnat varit värre.

Kvällen var grym ändå, lite för mycket av allt. En blöt kväll kan man säga. Jag och Bisset var hemma i lägenheten runt tio imorse. Men, jag har ju semester. Och då kan man kosta på sig lite. Enda smolket i bägaren var väl att jag sovit bort en hel semesterdag och sitter nu i tron att klockan är runt fyra på eftermiddagen fast det egentligen är hög tid att smyga ner framför tv:n.

Jag vill mycket som jag helst skulle vilja att jag inte ville.

Jag vill ringa. Jag vill skicka sms. Jag vill maila. Helst av allt vill jag hålla mig i skinnet.

Jag träffade en vän idag. En vän jag inte träffat på två år. Det är en sån där bra, en sån vän som det kan gå två år emellan med utan att det känns så länge. Jag hade nog gissat på ett halvår om jag inte vetat bättre. En vän jag blir glad av. Vi har sagt nu att vi kan uppgradera våra träffar till en gång per år istället för en gång varannat. Sånt gör mig också glad. Om jag får träffa människor som är glada blir jag glad.

Igår träffade jag en annan vän, en som jag inte träffat på fem år. Hon var sig lik. Tyvärr mår hon lika dåligt idag som för fem år sedan. Det bekymrar mig. Att hon mår dåligt bekymrar mig lika mycket som att hon inte hört av sig fast hon mått dåligt hela tiden. Lika mycket som att hon sitter och säger att hon är lycklig. Känner hon mig inte bättre än så? Jag ser på henne tills hon börjar gråta. Genom hela gråten ser jag på henne och håller hennes hand. Likförbannat bekräftar hon inte vad jag ser. Jag blir ledsen då, för om hon inte ens kan erkänna för sig själv, hur skall hon då komma ur det?

Jag vill mycket som jag helst skulle vilja att jag inte ville.

Jag vill egentligen bara skriva om honom. Men det går ju inte. Det här är ju bara nån jädra hang-up jag har dragit på mig. Jag har ju lovat mig själv att lägga undan det här tills han kommer hem igen. Sluta tänka på det bara. Lägga in det i frysen. Se om det är lika färskt när jag tinar det om två månader.

Jag såg en otäck sak häromsistens, det klev in ett tjejgäng på färjeterminalen i nynäshamn. Jag tänkte inte på det först men när jag såg upp på en av tjejerna så var det jag. Jag bara gapade. Hon var jag som jag var när jag var sexton. Inte direkt utseendemässigt men i rörelsemönstret. Rösten, språket. Hela hon var som jag var då. Jag försökte se bort men det var så uppenbart! Hur hon betedde sig mot sina vänner, hur hon betedde sig när de tittade åt ett annat håll. Det var riktigt läskigt.

Jag vill mycket som jag helst skulle vilja att jag inte ville.

Jag vill inte tänka så mycket. Jag vill inte grubbla. Det känns jobbigt att han hela tiden finns med. Nej, jag vill ha honom med mig. Hela tiden.

Jag har tänkt att lägga upp bilder här i bloggen från allt roligt jag gjort under sommaren, men min mail vägrar samarbeta med mig och mina bilder så ni får vänta tills jag kommit hem och fått igång en ny mail. Är det förresten någon som har ett bra tips på gratismail på nätet så tas förslag tacksamt emot. Jag har testat de vanligaste nu och kommit underfund med att inga av dem passar mig.

Nu känns det som om jag bara skriver för skrivandets skull och av det kommer inget bra ut så nu lägger jag ner. Slutar med att konstatera att det är väldigt mycket som jag vill som jag helst av allt skulle vilja att jag inte ville. Var det någon som förstod?

Du såg mig blöda, varför lade du inte tryck på mitt sår?

Du såg mig sträcka mig i nöd, vaför mötte du mig inte halvvägs?

Du såg mig andas, men du lade din hand över min mun.

Förstår du vad du gjorde? Du lär vika dig nu, innan jag går.

Jag vet inte hur ledsen jag skall tillåta mig att bli. Jag vill inte att det skall försvinna. Jag vill hålla dig kvar, jag står och ska 'hem' men vill till din hållplats. Smeker den med fingret. Pratar med mina vänner och får synpunkter på varför du beter dig som du gör. I don´t wanna rock´n roll all night and party every day, I just want you. Här. Nära. Nu.

Jag tycker inte att det är särskilt rättvist att du försvinner.

Nu när jag faktiskt hittat dig tycker jag inte att det är mer rättvist än att du ska vara kvar. Jag kommer till din stuga. Jag flyttar dit. Utan tveksamheter och whatever. Skit i allt. Jag kommer.

Det är fan inte rättvist!

Jag mailar dig nästa vecka. Jag skriver till dig då att jag inte får dig ur mitt huvud. Kanske något mer. Vi får se.

I vilket fall. Tack Incubus för de lugnande texterna.

Sagan börjar med tvivel.

"Det känns hemskt att säga att det gått överstyr så det säger jag inte. Jag kunde gå med på flirtmissbrukare om det inte var så att flirtar inte kunde missbrukas. Överdoseras? Inte det heller. Det enda som oroar mig är att någon skall bli sårad för det var aldrig meningen.

Jag tror (nästan) varje gång att nu - nu har jag hittat honom. Men det tenderar att gå över. Jag törs inte tala om hur många som fallit offer senaste tiden. Idag har jag en som ser på mig så jag blir knäsvag. En tidigare kysste mig som en kvinna vill bli kysst. En annan slog på min humorsträng oftare än fler. Pojken idag har ett sätt att ta mig på axeln samtidigt som han ler. Men han försvinner.

Hur kommer det sig att jag faller för den tysta tuffa typen av karlar? De som är tillbakadragna? De håller mig fast, nitar mig och fäller mig sedan bara försvinner de. Spontan cykelsemester my ass. Märkligt. Jag faller direkt. Lovar mig själv dyrt och heligt att inte ringa men kan ändå inte hålla mig för flera timmar senare skickar jag ändå ett sms. 'Det vore förstås trevligt om du var här. Runt mig liksom.'

Den typen som mitt i en telefonkonversation vill lägga på. Det gäller dem allihop. Jag blir helt perplex och störd och undrar vad som händer. Det är det där svårfångade. Hur orkar dem? Jag fixar aldrig det. Jag vet inte hur man gör mer än någon timme. Men de kan hålla på i flera dagar. Jag blir som en blind kattunge och följer deras minsta vink. Ja, jag blir precis sådär som jag inte vill ha mina karlar! Det jag föraktar hos män! Det känns så skumt.

Det är det här eviga sökandet efter bekräftelse. Och när jag får det vill jag inte ha det längre. Även om jag varje eviga gång tror att det är det här och endast det här jag vill ha i fortsättningen.

Kan det inte få vara det? Den här gången?

Snälla?

Sagan fortsätter med besvikelse.

"När beskedet kom att han skulle åka tänkte jag direkt på kvinnorna under kriget (var kom det ifrån? Jag har sett för många filmer). De som tårögt vinkade adjö när tåget lämnade stationen.

Nio veckor for Gods sake.

Jag vill vänta. Jag vill vara den som står i fönstret och är orolig och längtar med en trasa i handen. Men är det värt den väntan? Vi känner inte ens varandra! Nu kommer det kassa självförtroendet in och han har ändå glömt mig när han kommer tillbaka. Jag vill att han ska komma ihåg. Jag vill att han ska vilja."

Sagan lyfts av hopp.

"-Ska vi gå och hångla bakom ett tält nu? frågade jag. Vi satt omringade av eldfacklor och musik.

När han ställde ner sin öl och kastade iväg min för att vi lättare skulle kunna slingras - då smälte jag. Att vi sedan hamnade på kantiga stenar med tistlar runt om oss gjorde ingenting. Vi var som femton igen ur alla vinklar. Låg där och tog varandra på grejen och fnissade. Men sedan blev det allvar. Och även om fnisset kom tillbaka flera gånger blev hans ögon mörkare och jag tyckte om det jag såg.

Han sade att jag nog var den lenaste människan i hela världen. Och han såg mig i ögonen. Kunde liksom avbryta för att bara se på mig. Jag minns hur hans nacke kändes under mina fingrar, jag minns hans andning mot min hals. Efteråt tog jag hans hand, och vet ni vad? Han tog min. Och han sade att den var liten."

Sagan slutar i ovisshet.

Jag sitter på stationen i Stockholm och skriver detta. Vi har just sagt hejdå efter en natt i trygghet.

Jag ringde honom och talade om att min vistelse i stockholm kanske inte skulle bli av förrän måndag eftersom jag inte hade någonstans att bo. Han erbjöd sig. Jag svarade efter tvekan ja. Och åkte till honom. Jag har mest gått omkring och inte vetat vad jag ska tro. Ena minuten är han så fin och nästa så avvisande. En stund kändes det som om vi varit ihop i åratal och nästa stund kom obehaget av att jag inte borde vara där.

Igår på eftermiddagen när vi blev ensamna i huset flög han på mig i hallen och då trodde jag ett ögonblick att han ville ha bara mig för resten av sitt liv. Imorse stod jag naken med ryggen åt honom i dörröppningen och då sade han efter en stund att det var som en Zorntavla.

Hans kyssar mot min hals försvann dock och nu sitter jag och analyserar för mig själv. Antingen är han rädd. För att starta något innan han åker. Eller så är det så enkelt att han inte vill ha mig. Hur illa vore det? Nu kommer det bra själförtroendet in. Hur kan man inte vilja ha mig? Lillebror säger 'Du är ju en Sara, hur kan man inte vilja ha dig?'. Jag vet inte. Förr eller senare så stöter man ju på dem.

Men det irriterar mig. Att han säger sådär och sedan sätter upp handen direkt. Tvetydigheten retar mig mer än the fact att han kanske inte vill ha mig.

I vilket fall. Nu ska jag ut i solen och flirta lite mer. För trots allt grubbleri så var det värt de örhängen som fortfarande ligger på stenarna jämte tistlarna under Gotlandsolen.

I visby har rosorna en tung doft av svunna tider. För sexhundra år sedan doftade rosorna lugnande starkt. Idag är doften mer flyktig men därmed inte svagare.

Min semester har flutit på i lugnt tempo. Jag hinner med det mesta jag vill. Sista veckan blir lugn och oplanerad i huvudstaden. Jag kommer med mer detaljerade beskrivningar om vad som rört sig i mitt huvud senare, jag ville bara meddela er att jag lever.

I allra högsta grad.

Det förundrar mig hur man förändras beroende på sällskap. Att om man är med någon som är starkare på ett område i pågående situation, hur man bara släpper allt. Även om man kan rätt bra själv. Jag började tänka på det häromdagen i bilen. Min mamma kör. Pappa är kartläsare. Min mamma hittar bra om det bara är hon och jag i bilen. Men när pappa är med så släpper hon allt och skyller på honom att vi åker fel. Självklara vägar blir svåra alternativ, bara för att hon kan förlita sig på honom. Bara för att hon kan tillåta sig att slappna av när han är med. Hon är ju inte dum, men ibland blir det så. Undrar vad det beror på?

 Jag är likadan. Jag kan datorer rätt bra tex, men när lillebror är i samma rum/våning/hus som jag då plötsligt blir jag gnällig när det inte fungerar som jag vill och så är jag plötsligt helt hjälplös. Bara för att han finns där att förlita sig på. Om jag är ensam däremot så löser jag det mesta rätt bra.

Jag har en vän med en mamma som är handikappad. De åkte av vägen en gång med sin stora familjebil och voltade. När min väns mamma då flippade ur och blev helt chockad fick min vän superkrafter och bar ut sin mamma på raka armar bort från vraket. Där har vi det från andra hållet. När någon blir svag och tappar greppet spelar det ingen roll hur skadad man är, man finns där ändå och blir stark. Det är väl någon form av överlevnadsinstinkt, det där. Att inte båda kan flippa ur för då går det åt skogen. En måste vara stark. Naturen väljer ut den som skall vara stark och vem som skall tappa allt. Man kan nog inte veta i förväg. Även om jag gärna vill tro det.

 Jag kan sitta på tåget/i bilenoch tänka: Vad händer nu om det går illa? I nästan alla drömmar är jag en sån där stark och lugn som klappar och ringer 112 och värmer och lugnar. Men igår kom vändningen. Jag satt i bilen med min vän J. Vad skulle hända om vi åkte av och jag blev illa skadad? Om jag finner mig själv sitta fast, känner inte mina ben. Jag har glassplitter jättenära ansiktet och är helt varm längs kinden. Jag kommer inte loss. Hur ska jag då kunna vara den där starka? Det var första gången olyckedrömmen kom och jag själv blev skadad. Jag funderar på vart det kommer ifrån.

På tal om ingenting. Måns ringde igår. Helt nykter och lite småbabblig. Ännu märkligare. Jag har aldrig sett den sidan. Nä, han var inte babblig men för att vara Måns så var han det. Jag blir som vanligt - ställd.

Imorgon en annan dag skall jag tala om något annat. Tex ska jag berätta om tre dagar hur det var på augustibuller. Om jag kommer åt någon dator annars hörs vi om ett par veckor. Håll ut! 

Jag har så mycket som rör sig. Flera tankar som vill ut och formuleras. Men det finns inte plats. Jag har sytt som fasen igår och sen när jag ville in och blogga hade lillebror kopplat om datorn och jag får väl ta det antar jag eftersom det är hans dator.

Senare om jag har lite tid och får ordning på tankarna ska jag sätta mig här utan myror i rumpan. Först ska jag sy lite till och käka frukost och sen dra ner på stan ett tag.

Vi ses snart 

Det är så härligt att komma hem till familjen när morsan är på kasst humör. När hon bestämt sig för att livet är piss för att inte semestern blev som hon ville. Hon förstör mer än någon annan när hon blir såhär. Flera dagar av den dyrbara semestern går åt att faktiskt vara arg för att inte dagarna är som de ska. Som en ond ond cirkel. Jag sitter bredvid och ska låtsas att vi är vänner och glada 'familjen bra' när vi inte är det. Vi är som alla andra. Här finns smågnabb och större dolda konflikter som förmodligen alltid kommer finnas. Det är bara att acceptera. Man kan inte gå och låtsas att allt är så idylliskt för då mår man inte bra. Det enda sättet (tror jag?) är att acceptera och göra det bästa av situationen. Det gör jag hela tiden.

Tydligen är det inte såå bra eftersom när jag uttalar högt att vi inte är 'familjen bra' utan som alla andra, då rasar det. Mamma står och gråter vid diskbänken och ber om ursäkt helt surt för att hon är grinig, jag går upp till datorn, lillebror går ut och pappa efter. Split. Som vanligt. Och den enda som egentligen tar stryk av det är min mamma. Jag skriver av mig rätt snabbt, pappa och lillebror mekar bort det och fnissar lite men mamma står kvar vid diskbänken och gråter. Jag fixar inte det. I mitt huvud har hon dragit det här över sig själv och jag tänker fasen inte gå ner och be om nån ursäkt. Jag går ner som vanligt - låtsas som om inget hänt - och frågar om vi ska börja sy.

Undrar hur länge sånt här gått och lagrats i henne. Eftersom hon inte skriver av sig eller mekar ur sig. Jag blir lite rädd för sånt. Är det därför hon gråter?