SARIS DRÖMMAR

En lång dag kvar på kontoret. Minst tolv timmar imorgon, troligtvis mer då jag inte riktigt ser hur jag ska hinna klart allt jag måste få gjort innan jag lämnar stället. Och jag vägrar gå in på fredag, då ska jag vara så jädra ledig som det bara går, dvs arbetslös.

Borde såklart gå och sova tidigt för att orka med, men istället börjar jag möblera om sovrummet. Drar hyllor genom lägenheten och blir varm. Hittar en flyttkartong jag saknar saker ur och börjar riva i den. Katterna smittas av min eufori och viner genom lägenheten som smala streck. Jag fick ut lite hyllor i vardagsrummet och plötsligt känns det mer som ett hem, trots att det blir lite trängre. Sovrummet suckar jag bara åt, det känns som om jag har för få möbler, men kanske har jag bara inte hittat rätt i möbleringen än.

Och jag borde sova, men jag vill hellre göra klart.
Före fredag. Min ledigaste dag på mycket länge.

Nu kommer våren. De sopar gatorna och jag funderar på om jag har alla sommardäck jag behöver till Lilla Röd. Imorse när jag klev ut genom dörren luktade det damm och jag såg tre svanar tuta förbi ovanför mitt huvud. Jag hör koltrasten ibland och börjar nästan grina för det låter så vackert. Det ligger halvårsgammalt hundbajs överallt, gräset vaknar och reser sig och man kan äntligen känna knastret av grus och asfalt under fötterna. Jag blundar och drömmer mig ett par månader framåt till flipflops och klänning, längtar efter de där dagarna som är så varma att man frivilligt stannar extra länge på ett barnfyllt ica i rusningstid för att det är så svalt i mataffären. Det är inte långt kvar. De där kvällarna i guldfärgat solsken som beter sig som långfil och man får ta en öl på något slags träunderlag och bara sitte ute hela kvällen. Det är på väg nu. Äntligen.

Jag får liksom inte tummen ur, något stämmer inte. Jag borde börja april månad med frukost. Tänk om jag kunde lova mig själv att äta frukost varje dag nu när jag börjar nytt jobb. Tänk om havregrynsgröt kunde vara gott. Det är väl det största bekymret. Kanske kunde jag göra frukostdrinkar på massa bär, bananer, ett rått ägg, blötlagda havregryn, frön och lite honung? Borde inte det mätta massor? Nyttigt iallafall. Kruxet med drinkar är ju att de är flytande och rinner förbi magsäcken direkt. Jag vill ju vara mätt fram till lunch. I dagsläget äter jag inte alls på morgonen, vilket gör mig liksom överhungrig så jag klarar mig till typ 12 ändå.

Ser i vilket fall redan fram emot helgen, den här veckan ser jag som en slags röd matta fram till den stundande lönehelgen. Fredag smiter jag upp till familjen L och ska få dammsuga Lilla Röd, äta porterstek, dricka ofantliga mängder vin och kramas och umgås. Extrafamiljen L som bara ställer upp och finns där jämt. Jag är lillasyster till föräldrarna och storasyster till barnen. Och älskart. Jag längtar så jag döööör. Tre frukostfria morgnar kvar.

WOHA! Jag lade mig visserligen inte förrän kring halv-midnatt på söndag kväll, men jag sov hela natten. Och mycket gott dessutom. Vaknade helt utsövd utan drömmar, två minuter före ringklockan. Det var det bästa på mycket länge. Jag låg kvar och gosade med katterna till P1 en stund innan jag gick upp och kom nästan i tid till jobbet. Bra måndagsstart.

Nu känns det i hela kroppen att saker händer. Jag har nämligen fått klart nu att jag ska byta jobb till månadsskiftet, och det är verkligen med blandade känslor. På sätt och vis är jag såå glad att jag ska lämna all den här infekterade skiten bakom mig, samtidigt är jag såå ledsen att lämna kollegor och kunder som jag har en bra relation till. Heil Facebook säger jag bara. Det ska bli såå skönt att byta bort mina arbetsuppgifter, som det känns nu så finns det inga utmaningar kvar. Samtidigt som jag itne har nån aning vad det nya kan erbjuda mig. Det jag vet är att lönen är dubbel (som det känns) och förmånerna går inte ens att jämföra i ett parallellt universum. Jo, det är klart att det går, men det är så det känns. Jag längtar verkligen efter nya perspektiv och nya typer av problem.
Märks det att jag är noga med att säga hur det känns, och inte hur det är?

Det fanns visst ett pris på mitt gigantiska huvud ändå.
Kanske var det det som nattade mig igår.

Sömnbristen fortsätter. Eller, jag är inte tröttare än vanligt, jag bara sover inte så bra. Faktum är att jag är ganska pigg och på lika bra humör som jämt. Vilket gör hela sömnfrågan till ett ännu större mysterium. Natten till idag spenderades i en koj på tysklandsfärjan, temperaturen i rummet var sval, och täcket hade sådär skönt hög densitet så jag frös inte. Jag hade lagt mig tidigt (jaja, för att vara på båten) men var bara inte trött. Mp3. Två kuddar. Mobilen på sängkanten. Frugan sovandes i kojen bredvid min. Gitarrer i örongångarna. Lugna andetag. Inget som kliade. Avslappnad. Men inte trött. Efter någon halvtimme messade Cowboy godnatt och jag vände mig på sidan. Kunde verkligen inte sova. Vidöppna ögon ut i mörkret. Lyssnade. Ställde spelaren på ytterligare en halvtimme. Vände mig tillbaka på rygg. Lugna andetag.

Kring 07 vaknade jag av ingenting.
07.15 ropar de ut att det är dags att vakna, att frukosten är öppen till 9 och att vi kan vinna whisky på däck 7. På tre språk. Jag upprepar proceduren med att glo ut i mörkret fram till klockan 7.45 innan jag klättrar ner och klär mig. Äter frukost, är på gott humör, kommer hem, är på gott humör, dammsuger, diskar, kör två maskiner tvätt, åker och kollar på en lägenhet med frugan, är på gott humör, äter en färdig-paj och kantar tallriken med tomater, avocado, mozarella och en basilikakvist. Är på gott humör.

Hur?!

Plötsligt fick tant svårt att sova på kvällarna. Så mycket rör sig i huvudet, att jag bara inte kommer till ro som tidigare. Jag ligger och blundar, slappnar av i hela kroppen, ända upp till näsborrarna, och tänker att nu, nu sover jag. Sedan behöver jag vrida mig lite, och inser att jag är klarvaken och att det gått kanske tjugo minuter. Eller mer. Igår kväll märkte jag inte att Sinus krupit in bakom mina knäveck och rullat ihop sig, pltösligt låg han bara där och snarkade, fast än jag varit klarvaken hela tiden.

Jag träffade en cowboy för ett par veckor sedan. Jag tvivlar förstås på att hans blotta existens hindrar min sömn, men det blev ett litet glapp i rutinen. Jag har alltid somnat bra till ljud, någons röst, i telefon eller live, kanske till TVn eller varför inte på ... typ bussen. Så givetvis somnade jag snabbt bredvid den där mannen som inte bara snarkar lite utan ligger och trummar med fingrarna i sömnen. Däremot vaknade jag flera gånger under natten, vilket inte är likt mig. Jag undrar om jag vaknade då, av samma anledning som håller mig vaken på kvällen nu, när han inte sover där bredvid mig?

Och så inser jag - det är just det.
Sällskap eller inte sällskap liksom.
Eller så har jag inte fattat nåt alls.
För att jag inte sover på nätterna.

Imorse vaknade jag med ett ryck vid fyrasnåret. Jag hade drömt om Misse, att han inte mådde bra, så jag var väldigt illa till mods när jag vaknade, illa till mods och lite orolig. Och så saknade jag honom. Jag blinkade till ett par gånger och tänkte att nej, det här måste få ett bra slut, så jag fokuserade på drömmen precis där den slutade och somnade om. Och för första gången på väldigt länge lyckades jag fortsätta på samma dröm, och visst blev det bättre. Det som tidigare hade varit vinter, ångest och varbölder utvecklade sig till en egen femrums-hotellsvit med helt egen stor pool och lång strandremsa. Värme. Så många vänner var där, hunden Desmond åt strutsbajs och var lycklig, vi solade och drack stora fina paraplydrinkar, jag hade egna getter som var helt disney-aktiga och tama, paradisfåglar i träden och geckosar på väggarna. Grillen var bemannad av personal och det doftade underbart. Alla vännerna var glada och kramiga och poolen var dekorerad med superfina blommor och allt man ville ha fanns att tillgå. När jag sedan vaknade igen kring fem så kunde jag inte somna om, jag vände mig tre-fyra gånger och väckte såklart katten som tänkte att nu är det ljust och morgon! Låg kvar någon timme och lyssnade på P1; allt är kantat av jordbävning, kärnkraftsolyckor och lera. Stackars Japan. Och här ligger jag i min rena säng och drömmer om palmer, vaknar till marssolen och mår så jädra bra. Varför ens jämföra problem liksom.

Precis innan jag somnar tänker jag att jag varit tät i vänster näsborre i snart två dygn, det börjar bli jobbigt. Jag lägger mig på höger sida in mot väggen och har en katt i fönstret ovanför soffan jag ligger i.

Mässmonter. En alldeles för välbekant tillvaro nu för tiden. Montern är kvadratisk, allt är vitt med svarta och chockrosa detaljer. Jag har en tyllkjol i svart och neonrosa och någon slags punkig frisyr. Bredvid mig står Soffipropp från Sofias Änglar/Kanal 5. Jag är visst någon slags praktikant, för jag vet inte riktigt vad jag ska göra, trots att jag arrangerat ett dussintal mässor tidigare. Så jag står där, bredvid Sofia, i likadana kläder som hon. Vi ska bygga montern under tiden mässan pågår, som reklam för programmet. Allt ska filmas så det blir ett helt program av det. Så jag ska få vara med på TV. Det är spännande. En del av montern ska bli kök, en annan del ska bli kontorsavdelning. Lite som ett låtsasrum på IKEA. Sofia säger att hon bara ska smita iväg för att snacka med Johnnie och Mattias, och lämnar mig ensam i montern.

Jag är ensam. Tänker jag. Inga kameramän så långt ögat når. Varför? Jag ser mig omkring efter något att göra, men utan framgång. Jädra näsa att vara tät, tänker jag sen och behöver snyta mig. Inget papper. Så jag gör det förbjudna. Jag tar mitt finger och rensar lite i näsan så det inte ska vissla när Johnnie och Mattias kommer och jag kanske ska få en kram eller nåt. Det lilla jag får fatt i hamnar snart under en bänkskiva (kanske inte så jag skulle ha löst det i vaket tillstånd, men det var ju panik). Snart kommer Sofia tillbaka och hälsar glatt. Jag frågar lite nyfiket varför det inte finns några kameramän där? Ska inte allt filmas? Sofia svarar med ett varmt leende: "Jo, men vi har löst det så smart att vi har 40 väggfasta kameror i montern som direktsänder allt på nätet."

Den som inte vaknar med ett ryck efter det kan inte vara normal.

Det börjar med hamstrar. Jag tror att jag ska passa dem, men det känns som om de ska rymma hela tiden, de är ju så små och slippriga. Men söta! De har en bur ihop, de två hamstrarna jag ska passa, men de har ingenstans att gömma sig, så jag tänker att jag ska fixa ett litet hus till dem. Det står en kommod i rummet bredvid där jag hittar små leksakshus som jag tänker kan passa. Jag ställer ner ett rosa hus i buren, och måste vara noga så ingen av djuren rymmer ut under tiden. När jag är klar och stänger burluckan kommer ändå en hamster framt ill mig över golvet, plötsligt har jag tre! Jag skulle abra ha två! Konfunderad och lite orolig letar jag fram ytterligare en bur och får in den tredje hamstern. Jag går ut ur huset för att leta reda på tanten som äger djuren, för att fråga om hon möjligtvis har ännu fler. Utanför huset, jag tror på ett annat tak, står en rund dam och krattar fort och bestämt. Jag klättrar upp på det nu tydliga taket och frågar om den tredje hamtern. Hon säger att han nog är den som rymt från henne i torsdags och det var ju bra att han kom till rätta.

Plötsligt börjar huset (som ju har alla hamsterburar i sig) att deformeras, det viks ihop på konstiga sätt och byter helt form, som om det var gjort av lego. Det sker en explosion i undervåningen och jag ropar till och tänker att nej nu har alla djur dött. Hon ler mot mig och säger att det är helt normalt. Vi går ner och ser efter, och djuren har överlevt! Huset lossnar nu från grunden och vi befinner oss plötsligt på vatten. Hon den där tanten verkar så lugn och verkar veta vad hon gör så jag hänger bara med. Hon lyfter på en bänk i köket och blottar en båtmotor. Efter lite kruxande får hon igång den, skrattar och säger "Det var inte igår vi behövde använda den här!"

Vi flyter sakta ut från land, men inser snart att vi glömt något vid en bod, så hon lyfter fram en eka och säger att vi måste ta oss tillbaka och hämta den där saken vad det nu var. Jag säger att, jag ror fortare ensam, hon kan stanna och passa huset. Så jag hoppar i den lilla båten (som är en aluminium-bakform) och får ett par åror (som är skedar). De är värdelösa, jag paddlar med armarna som värsta ångbåten och kan snabbt vända tillbaka till huset med vad det nu var jag skulle hämta. Tanten har kastat ut ett par bananer till mig i vattnet för att jag ska orka ta mig hela vägen tillbaka. Det var ju snällt.

Väl tillbaka står hon som en piratkapten på verandan och vi kommer in över ett område med långt böljande äckligt sjögräs. Sånt där mjukt grönt som finns i skärgården utanför Stockholm. Det är slemmigt och täcker hela ytan, men jag är inte rädd. Huset har plötsligt stora jeep-däck som vi tar oss fram på, solen kommer fram och värmer våra ansikten och livet är plötsligt ganska skönt!

Där vaknar jag, ett par minuter före klockan ska ringa. Och livet är faktiskt ganska skönt, även om jag är snorig och det är måndag. Jag är faktiskt rätt nöjd just nu.