Sammanfattning
Jag lägger mig under ett bord med datorn och vill sammanfatta min semester 2006.
Sommaren med Micke skulle boken kunna heta. Den skulle handla om regniga dagar och en massa film- och TV-tittande. En gång skulle de åka båt och ett par bad skulle det bli samt en underbar ridtur skulle hon åka på tillsammans med en granne. En del tråkig bitterhet skulle den innehålla och kanske lite promenera på varandras nerver, men mest tror jag att den skulle handla om ren kärlek och mycket gos och sånt. För det är nog så det har varit.
Näst sista kapitlet:
Dag 24 fick jag åka med Cristel till stallet. Det var ett välkommet avbrott i regnkaoset. Vi fick skjuts till stallet kring fyra på eftermiddagen och åskan hängde tung över våra huvuden. När vi tog in Perra och Bea som skulle få oss på ryggarna ville de andra hästarna också gå in från spöregnet. Himlen var mörk och arg, men vi var fulla av energi och tänkte inte låta vädret stoppa oss från att komma ut på ridtur.
"Det värsta som händer är ju att vi blir blöta" sade jag uppmuntrande, flera gånger.
Två hästar stod kvar i regnet och trampade i det blöta gräset och gnäggade efter oss.
När vi borstat klart och sadlat hästarna upphörde regnet och kvar hängde ett stilla tunnt duggregn som knappt kändes. Vi tog på oss våra hjälmar och steg upp på hästarna med hjälp av en stol i stallgången. Perra som jag red på är lika hög som jag i mankhöjd, och jag är inte lika smidig som för flera år sedan så pallar är bra. Vi skrittade ut till stigen, hästarna var pigga och jag var mycket förväntansfull.
"Ska vi trava?" Cristel vänder sig bakåt och ser frågande på mig.
Jag tittar ner till marken, det är väldigt högt. Men jag är modig och Perra är pigg.
"Ja, vi kan väl prova lite!"
Jag samlar tyglarna och hinner inte ens börja klämma med skänklarna innan Perra sätter av. Gammal travare som han är så går det väldigt fort - på en gång. Jag tappar givetvis taget om stigbyglarna direkt och studsar i sadeln som en liten vante. Regnjackans ärmar hindrar mig från att få bättre tag i varken tyglar eller sadel för att stanna / hålla mig fast.
"TA TYGLARNA! GE OCH TA!" Jag hör Cristel på avstånd och fnissar lite, ända tills jag börjar glida ur sadeln. Varför blir jag inte rädd? Vill jag inte leva längre? Jo! Det vill jag! Jag får äntligen grepp om sadeln och kan äntligen räta upp mig, ta tyglarna och få stopp på den glada hästen. Jag hicker till, klappar Perra och vinkar till Cristel att det är lugnt. För det är det. Det är jättelugnt, och jag är glad att jag kan hantera en helt främmande häst ute i skogen.
Cristel bara skrattar. Varför vet jag inte. Är det för att jag nog såg rolig ut skumpandes där uppe, tjock som en michelingubbe i mina regnkläder? Eller för att det gick bra? Jag vet inte. Men hon säger att det var det roligaste som hänt idag och jag tycker mest att det är konstigt att jag inte har vett att bli rädd.
Vi rider länge. I terräng upp och ner i skogen. Svåra stigningar och tillbaka neråt på hala stenhällar. Och vi travar mer, och det går bra. Det är jätteroligt och jag mår bra i hela kroppen. Efteråt ger vi dem alla mat inne i stallet och lägger ut hö i hagen och släpper ut dem igen och städar deras rum innan vi tar amazonen och åker hem till pyamasbyxorna.
Det bästaste av allt är när Cristel säger att Perra finns där och att jag får åka med när jag vill och rida igen. Jag har en väldans bra granne här i Stenungsund.
Sommaren med Micke skulle boken kunna heta. Den skulle handla om regniga dagar och en massa film- och TV-tittande. En gång skulle de åka båt och ett par bad skulle det bli samt en underbar ridtur skulle hon åka på tillsammans med en granne. En del tråkig bitterhet skulle den innehålla och kanske lite promenera på varandras nerver, men mest tror jag att den skulle handla om ren kärlek och mycket gos och sånt. För det är nog så det har varit.
Näst sista kapitlet:
Dag 24 fick jag åka med Cristel till stallet. Det var ett välkommet avbrott i regnkaoset. Vi fick skjuts till stallet kring fyra på eftermiddagen och åskan hängde tung över våra huvuden. När vi tog in Perra och Bea som skulle få oss på ryggarna ville de andra hästarna också gå in från spöregnet. Himlen var mörk och arg, men vi var fulla av energi och tänkte inte låta vädret stoppa oss från att komma ut på ridtur.
"Det värsta som händer är ju att vi blir blöta" sade jag uppmuntrande, flera gånger.
Två hästar stod kvar i regnet och trampade i det blöta gräset och gnäggade efter oss.
När vi borstat klart och sadlat hästarna upphörde regnet och kvar hängde ett stilla tunnt duggregn som knappt kändes. Vi tog på oss våra hjälmar och steg upp på hästarna med hjälp av en stol i stallgången. Perra som jag red på är lika hög som jag i mankhöjd, och jag är inte lika smidig som för flera år sedan så pallar är bra. Vi skrittade ut till stigen, hästarna var pigga och jag var mycket förväntansfull.
"Ska vi trava?" Cristel vänder sig bakåt och ser frågande på mig.
Jag tittar ner till marken, det är väldigt högt. Men jag är modig och Perra är pigg.
"Ja, vi kan väl prova lite!"
Jag samlar tyglarna och hinner inte ens börja klämma med skänklarna innan Perra sätter av. Gammal travare som han är så går det väldigt fort - på en gång. Jag tappar givetvis taget om stigbyglarna direkt och studsar i sadeln som en liten vante. Regnjackans ärmar hindrar mig från att få bättre tag i varken tyglar eller sadel för att stanna / hålla mig fast.
"TA TYGLARNA! GE OCH TA!" Jag hör Cristel på avstånd och fnissar lite, ända tills jag börjar glida ur sadeln. Varför blir jag inte rädd? Vill jag inte leva längre? Jo! Det vill jag! Jag får äntligen grepp om sadeln och kan äntligen räta upp mig, ta tyglarna och få stopp på den glada hästen. Jag hicker till, klappar Perra och vinkar till Cristel att det är lugnt. För det är det. Det är jättelugnt, och jag är glad att jag kan hantera en helt främmande häst ute i skogen.
Cristel bara skrattar. Varför vet jag inte. Är det för att jag nog såg rolig ut skumpandes där uppe, tjock som en michelingubbe i mina regnkläder? Eller för att det gick bra? Jag vet inte. Men hon säger att det var det roligaste som hänt idag och jag tycker mest att det är konstigt att jag inte har vett att bli rädd.
Vi rider länge. I terräng upp och ner i skogen. Svåra stigningar och tillbaka neråt på hala stenhällar. Och vi travar mer, och det går bra. Det är jätteroligt och jag mår bra i hela kroppen. Efteråt ger vi dem alla mat inne i stallet och lägger ut hö i hagen och släpper ut dem igen och städar deras rum innan vi tar amazonen och åker hem till pyamasbyxorna.
Det bästaste av allt är när Cristel säger att Perra finns där och att jag får åka med när jag vill och rida igen. Jag har en väldans bra granne här i Stenungsund.
Semesterdag 4
Aldrig gick dagarna så fort som de första gjorde på semestern.
Vi har städat och bakat och tvättat och möblerat om nu när det har regnat. Innan allt regn kom så handlade vi, badade lite, umgicks med vänner och jag har nog inte fattat att jag verkligen är ledig.
Det bästa hittils var att MrGreen och T kom hit och hälsade på. De två och Frugan är de enda som faktiskt orkat hälsa på, och det värmer mer än vilken infravärme som helst i det här vädret. Jag blev verkligen jätteglad över att mina vänner kom hit och hängde lite. Tittade på min värld. Jag kommer leva på deras besök i flera flera dagar.
Vi fikade på balkongen, sedan spelade vi frisbee-golf (jag är så dåålig men det var roligt ändå) och sedan åt vi ihop innan vi tog en promenad på bryggan och kollade på tuffa båtar, till sist åkte vi ut till Hällungen och kollade på den badplatsen. Det var för kyligt för att bada, men det hade varit lagom för att fiska.
Jag är fortfarande helt rörd för att de orkade åka upp och umgås. Och ännu mer för att de kunde tänka sig att komma tillbaka för lite fiske senare någon dag. Fiska lite makrill kanske? Äh, jag blev verkligen jätteglad.
Idag kanske vi får se på tv om inte vädret ändras. Hoppas inte.
Vi har städat och bakat och tvättat och möblerat om nu när det har regnat. Innan allt regn kom så handlade vi, badade lite, umgicks med vänner och jag har nog inte fattat att jag verkligen är ledig.
Det bästa hittils var att MrGreen och T kom hit och hälsade på. De två och Frugan är de enda som faktiskt orkat hälsa på, och det värmer mer än vilken infravärme som helst i det här vädret. Jag blev verkligen jätteglad över att mina vänner kom hit och hängde lite. Tittade på min värld. Jag kommer leva på deras besök i flera flera dagar.
Vi fikade på balkongen, sedan spelade vi frisbee-golf (jag är så dåålig men det var roligt ändå) och sedan åt vi ihop innan vi tog en promenad på bryggan och kollade på tuffa båtar, till sist åkte vi ut till Hällungen och kollade på den badplatsen. Det var för kyligt för att bada, men det hade varit lagom för att fiska.
Jag är fortfarande helt rörd för att de orkade åka upp och umgås. Och ännu mer för att de kunde tänka sig att komma tillbaka för lite fiske senare någon dag. Fiska lite makrill kanske? Äh, jag blev verkligen jätteglad.
Idag kanske vi får se på tv om inte vädret ändras. Hoppas inte.