Lite djurförsök att fördriva tiden med.
Så det där med internetdejtingen. Jag träffade ju Misse på det sättet en gång i tiden, C träffade H (och de är gifta nu). Egentligen är det en hel drös av mina vänner som träffats så. För mig har det gått sådär. Så mycket knäppisar det rör sig på internet. Jag blir helt trött. Men så skrev jag till en som verkade fin, och fick svar. Vi träffades i söndags och det kändes ... bra. Rätt bra faktiskt. Nä, det kändes jättebra. Jag kallar honom Apan. För att han har så långa armar. Inte för att han är hårig eller korkad eller för att alla känner honom. Apan är smart och rolig och fin, och framför allt glad. Så vi träffades igen igår och har redan fler planer framöver. Kanske nån jag skulle kunna tycka om. Vi får väl se. Apan gillar mig med, men vill inte bli seriös med nån, han är bara ute efter nya kontakter säger han. Så, jag flirtar på sikt.
Att flirta på sikt:
Kan appliceras på såväl redan befintlig vän som ny kontakt.
Att flirta på sikt är något du kan hålla uppe med flera objekt samtidigt, de blir som små backuper att vända sig till. Var en vän men tänk långsiktigt. Visa alla dina bra sidor och ta gärna hem objektet på myskvällar med film och mat, men gör inga uppenbara moves. Var förtrolig och klä dig fint. Låt honom tro att han inte är intressant som pojkvän, men att du gillar att hänga med honom. Utöva gärna beröring, men spar på godsakerna! En klapp på armen eller en hand i nacken kan ske i all vänskaplighet, men blir samtidigt en retande frestelse av vad du kan erbjuda som partner. Be om hjälp! Visa att du behöver personen i fråga, men det ska vara små saker, som inte sätter dig i beroendeposition. Det är ju samtidigt viktigt att visa att du faktiskt har ett eget liv, var därför också noga med att ibland tacka nej till erbjudanden om umgänge med honom. Det föreligger inga förhinder att prata om andra flirtar; det gör inget att han blir svartsjuk utan att han egentligen förstår varför. Bida din tid! Med tiden kommer han att inse att han vill ha dig som flickvän, men han kommer kanske tro att det är för sent. Du kommer att märka när han bara har ögon för dig. Då kan man ta upp frågan på allvar, och han kommer inte ha märkt någonting. Typ. Det är svårt att förklara. Men det kan faktiskt fungera. Om det inte gör det, så har du ju alltid internetdejtingen kvar att förlita dig på. Nya objekt kommer väl upp under tiden om du har tur.
Experiment "Flirta på sikt med Apan" börjar redan idag.
Honom kan jag ju ta annars.
Jag verkar inte kunna bäddda in videon här, men HÄR kan du lyssna på Spotify.
Låsas som det regnar.
Your lilacs are ready for harvest, and you have been attacked by Hacklounge.
Jag är ensam. Ett och ett halvt års singelliv tar ut sin rätt. Folk säger att det märks mest på högtiderna, men jag märker det när kvällarna blir mörka. Det är inget kul att gå och lägga sig ensam. Inte ha någon att komma hem till. Ingen som skickar sms och frågar när man kommer hem egentligen. Ingen att se på när man vaknar. Ingen att bråka med kanske? Eller framför allt. Jag går omkring med en slags rastlös irritation, för att jag inte får munhuggas med någon som jag hemskt gärna vill bli sams med fort igen.
Träffade en på Gotland trodde jag. Eller tji fick jag, för han träffade visst lite fler samtidigt så han kunde välja fritt efter veckan var slut. Rövhål. För honom gillade jag. Ett par dygn alltså. Tills han ringde och lismade ur sig något slags ursäkt. Cowboy och jag hörs ibland (lite för sällan enligt mig, jag gillar honom). Jag gjorde ett försök med internetdejting, men det är bara tjocka mesiga män och 40+ som använder sig av internet verkar det.
Så imorgon på lönedagen ska jag gå och unna mig en ny höstig stickad tröja (som jag egentligen inte har råd med) kanske. Något att mysa i under mina ensamna kvällar. För det är nog bara att inse, det blir en ensam höst för mig och katterna. Jag slutar väl leta igen då. Så kanske det dyker upp något att värma sig med? Tills vidare kan jag ju farma lite och kriga på alla knäppa spel.
Hejdå gubbjävel.
Begravning.
Jag har inte varit på många, men känslan är densamma.
Hyckleri.
Jag sitter där i kyrkbänken med lite för fin klänning men väldigt bekväma skor. Pumpsen ligger kvar på framsätet i Lilla Röd, jag var överklädd så det räckte. Jag sitter bredvid en bekant till den avlidne. Jag känner henne inte, men jag känner igen henne. I mitt knä ligger en vacker rosa ros som jag panikköpte på vägen till kyrkan, den kostade 20 kronor och är helt perfekt.
Till en flickvän, inte till min bästa kompis döda pappa.
Jag har knäppt händerna i knät och kan alla psalmer och drar Fader Vår felfritt. Mina knän nuddar varandra genom nästan hela ceremonin, det ska vara fint på begravning, trots att det är en ljusa-sommar-kläder-dresscode och lite avslappnat. När prästen talar drar jag av tre kronblad av rosen som börjat bli lite bruna i botten, nu är rosen ännu mer perfekt.
Ändå kommer tvångstankarna, eller kanske bara för att det är så fint.
Jag vill ta ett jätteskutt ut i kyrkgången, vråla rakt ut och börja veva med armarna och springa ut. För att det är så tyst och fint. Kanske. Eller för att det inte är riktigt som det ska. Jag har en känsla av hyckleri. Jag ser på människorna som går fram till kistan för ett sista avsked, och tänker att det är stört omöjligt att alla är sådär ledsna. Eller, att alla är lika ledsna som närmsta familjen. Kanske tycker de bara att det är obekvämt och vet inte hur de ska hantera situationen, men jag får känslan av att de istället tänker tex:
- Undrar om det hinner sluta regna innan jag ska ut på tee.
- Jag skulle ha tagit med nässpray, jag kan ju fan inte andas bland alla blommor.
- Om inte Vanish funkade på ryamattan, hur fan får jag bort fläcken då?
- Åh Gud Åh Gud Åh Gud Ta mig härifrån.
- Fan vad jag hatar när han har håret sådär, kan man skilja sig över en frisyr?
Jag vill poängtera att dessa tankar såklart inte gäller alla besökare, bara de där längst bak, de där som bara var bekanta, men som ändå går med huvudet böjt och har pressat fram ett par tårar lagom till avskedet, så att alla andra ska se att man är ledsen, så att de inte tror att man kommer till kyrkan och tänker på annat.
-
Den här gången grät jag knappt alls, till skillnad från förra gången jag var på begravning och precis hade lämnat Misse och trodde att jag skulle dö av uttorkning för alla tårar, hur jag satt bredvid Svärmor i kyrkan och hulkade som om himlen hade rasat ner. Den gången behövde jag verkligen inte fejka några tårar, även om jag nog egentligen grät mest över Misse, inte över mannen i kistan.
-
Den här gången var det helt annorlunda, jag grät bara en liten skvätt när bästa vännen stod där framme med röda ögon och klappade kistan. Då grät jag lite. För henne. Sedan gick jag själv fram och skulle ta farväl. Men istället svor jag åt honom. Jag svor i kyrkan. Till en död. Så om det var osäkert tidigare huruvida jag skulle komma till helvetet så är det väl avgjort nu då. Men jag ångrar inget. Jag tänkte länge och väl på vad jag ville säga till honom som låg där, och jag är rätt glad att jag sade det jag sa. Och svordomen behövdes, för han var faktiskt en gubbfan som dog alldeles för tidigt. Oavsett hur han hanterat relationer och situationer tidigare i livet. Sedan lade jag dit flickväns-rosen och neg faktiskt.
Tack Sven, för den lilla lilla bit av dig jag fick lära känna.
Gubbfan.