snart mesester
Jag ska vara ledig fyra hela långa veckor.
Det ska bli såå hiimla sköönt.
En och en halv dag kvar.
Det första jag ska göra är att träffa min bror.
Det nästa jag ska göra är att bygga klart min säng.
Det nästa jag ska göra är att flyttstäda.
Det nästa jag ska göra är att packa upp.
Sedan ska jag bara vara ledig och slappna av.
Vara brudtärna på C+Hs bröllop.
Rida i skogen.
Åka till Gotland.
Och Fredriksberg.
Jag älskar mitt liv nu.
Tack väg.
Att när man åker bil mycket och länge varje dag så får man hitta saker som håller en vaken. Saker som får tiden att gå. Jag har under de här åren sysselsatt mig med ljudböcker, podsändningar från Sveriges Radio, mängder med musik och ännu lite fler böcker.
Utöver nötandet på trumhinnorna har jag även hittat på egna billekar för att inte somna vid ratten. En billek som jag flitigt har lekt är göra-ord-eller-namn-för-den-delen-av-bokstäverna-i-registreringsnumren. Ibland långa fina akademiska ord, ibland påhittade utländska namn för att få ihop det (fler än två x kan nämligen vara lite svårt på morgonen annars).
Utöver billekarna har jag uppfunnit lite egna tvångstankar.
En tångstanke som jag haft, som under alla dessa år aldrig uppfyllts är: vara-helt-ensam-på-norrmannebo-rakan. I vilket fall inte som jag någonsin lagt märke till. Det är en raksträcka på ca 2 km som det är stort sett omöjligt att vara ensam på. Antingen får man möte direkt, och då är det kört, eller så är man bara ett par hundra meter från kurvan, så kommer någon bakom en över krönet 2 km bort och så är det klippt.
Men igår.
Igår kväll så var jag helt ensam. Hela långa rakan, utan möte, utan några lyktor långt bakom.
Jag tänkte att det är för att det är över nu. Jag fick högsta vinsten sista veckan, som ett tack från vägen liksom.
Tack själv kära väg, för att du låtit mig klara varenda kurva, trots glassar, sms, klädombyten, flugor i ögonen, sömnighet, utspillda muggar, getingar och katter på vägen.
Nu känns det helt tomt.
Inte ens någon idé med namnleken längre.
Ska bli gött att börja cykla efter semestern.
ride'em in.
Jag och Limpan började med en piss i skogen, hittade en knallpulverring och jublade.
Knallpulverpistoler inhandlades.
Vi åkte tåg (eller Ånglok kallades det, men varenda jävel vet väl skillanden på lok och vagn?) och blev rånade som sig bör.
Vi åt svindyr mexicansk mat som inte ens var god, men som serverades av en ännu otrevligare bamba-tant, nästan värt det. Redan här sköts det i luften väldigt mycket.
Jag bjöd MrGreen på en liten Tequila i Old Mexico men tog själv en stor. Med salt över hela bardisken fast det var mitt på dan och vi var nästan nyktra.
Vi gick på stuntshow och åt glass. Limpan glömde sin knallpulverpicka på läktaren.
Jag och Limpan åkte polsk ful-karusell för en tjuga, men vi fick nog åka för 40 spänn. Vi skrattade så vi grät, förlorade all saliv i nummen, och fick trevliga krämpor såsom nackspärr och stela muskler. Jag kan tex inte se döda vinkeln när jag kör bil, och inte heller lyfta något med vänster arm för det gör så ont i vingen.
Varje gång vi gick förbi Snea Huset hade en visning precis börjat, så dörren var stängd.
Vi kallade några i gänget för alkisar för att de ville ta en öl, övertalade dem att göra nåt kul, sedan när de gick iväg tog vi andra en öl.
Vi gick till den där automatiska tjuren, men de hade stängt.
Vi gick på saloonen på någon sorts musikalaktivitet. Cancan var en överdrift, det var mest Rednex-covers. Leo satt i mitt knä tills jag inte hade blod i mer än fötterna, då bytte vi plats.
Vi gick till stugan och grillade, jag hade i vanlig ordning bara sprit och godis med mig, men hade tur och fick mat av de andra, åt två hamburgare för att kompensera den magra lunchen.
Vi buggade och foxtrottade på saloonen. Dåligt med Linedance, men några tappra försök blev det.
Vi såg en tjej som hade kjolen mellan skinkorna, och undrade hur lång tid det skulle ta innan hon upptäckte det.
Vi letade efter några rednecks på campingen att efterfesta med, men det var mest barnfamiljer och töntar med ontz-ontz-musik där, så vi gick hem.
Vår egen mexikanare hittade en lång kille som han ville bära hem, killen påstod att han vägde 90 kg men det trodde ingen på, förrän efter kanske 20 meter.
Tristess på campingområdet leder till skittråkiga diskussioner.
Efter en del drama muttrade Limpan att hon skulle gå ut och skjuta sin man med knallpulverpistol, i Hello-Kitty-pyamas.
Natt.
Nille kommer hem någon gång efter gryningen, har "supit bort" sin sombrero vid vattenrutchkanan, däckar naken i timmerstugan. Hans träskor står på bron. Som en riktig Trapper.
Jag och Limpan väckte grabbarna med grill-locks-tamburin och skönsång: Vad du är sööt min käära lilla ponny, vad du är snääll min kära lilla häst, du säger ingenting, min kära lilla ponny, men du är den jag gillar bäst! Otroligt populärt.
Tessan & Jocke körde över kalla bananer som grillades mitt i natten men aldrig åts. De har säkert choklad kvar i däcket fortfarande.
Vi skulle gå på Big Bengts museum, men blev snåla och gick i hans affär istället, killarna köpte lite billiga kavajer, jag köpte inget. Men funderade på en toalettborste i vulgärt porslin.
Vi låg på gräset och åt övermogna vattniga jordgubbar och väntade på de andra.
Vi kom på att vi inte behövde vänta mer och åkte till Lager 157.
Vi åkte hem.
Mumma.
Jag gjorde i ordning en matlåda att ta med mig när jag skulle åka.
Det var en sån plastlåda som man får på kina-restaurangen.
Matlådan bestod av blodbröd (som jag egentligen inte gillar).
På blodbrödet östes det lite craime fraiche.
Och skinkspad från julskinkan.
Till sist stektes det pepparkakor som kladdades ner på toppen.
Och allt detta medan killarna flirtade med mig.
Jag undrar hur.
Var kommer allt ifrån??
Jag vaknade med en märklig känsla i kroppen.
(som så ofta när jag vaknar direkt ur en dröm)
Vi var i Falun, i en park, på fest. Känslan bland människorna var så mycket död, sådär mycket sorg att allt slår över och man inte kan vara ledsen mer. Som i "Pestens Tid", alla har förslorat många, man känner få som överlevt.
Vi var på den där festen i parken, jag och tonårsgrannen Lillstrumpa. Jag kände mig inte delaktig i feststämningen, så jag åkte till hans lägenhet. När jag satt i bilen så såg jag gravstenar överallt, men inte på ett otäckt vis, utan mer fint, med blomstergirlanger och vackra tyger. Det var så lite plats i skogen (grusvägen vid huset) så det stod gravstenar till och med i mitten av vägen, mellan filerna liksom. Det var trångt att köra och jag blev ledsen i magen av all död. Tygerna och girlangerna var djupt röda och ljuset var gult, väldigt mycket Mexico över det hela.
När jag kom till Lillstrumpas lägenhet (som för övrigt var mormors gamla) så tog jag av mig lite kläder, det var så varmt. Så jag stod där i lägenheten i BH och kjol, och tänkte börja packa mina saker inför flytten. Det stod några kartonger framme, men jag hann knappt börja innan det knackade lätt på dörren. Först tänkte jag inte öppna, det var ju för det första inte ens min lägenhet, och så hördes knackningarna knappt. Men jag stod stilla en stund och lyssnade, och så slog det mig, att människor i sorg kanske inte bankar på grannars dörrar, så jag gick ändå och öppnade.
Där stod en man med skägg, som jag kände igen. Jag tror han är skådis på riktigt, men i drömmen var han granne. Han undrade var alla var, om jag visste var alla människor gått? Det stod en liten klunga i trapphuset, och fler var på väg ut genom en annan dörr. Jag svarade mannen att de är i den där parken som jag inte minns vad den heter, den bredvid gamla posten, du vet? Plötsligt såg jag Misse komma ut genom den där dörren mittemot Lillstrumpas, han såg mig inte, höll på att sätta upp håret. Jag såg hans nacke och baksidan av öronen, en så bekant syn, och jag blev helt paralyserad. Jag har ju lovat att hålla mig undan, men här är det svårt, i samma trapphus. Jag tappar tråden med grannen och fortsätter förklara helt galet om den där parken, grannen frågar något men jag hör inte vad han säger. Jag ser ner i tröskeln och försöker hitta ord igen.
Plötsligt far det till i trapphuset, mannen är borta och jag ser hur Misse knuffar in någon i trappräcket ett par gånger, mumlar och skriker Hur fan kan du prata med den där jävla FITTAN?! Jag blir orolig för grannen som nu plötsligt är Janne från skogen, de andra gör inget för att stoppa skedet och allt jag kan tänka är att nu bryter Misse ryggen av Janne. Och sedan är Misse plötsligt i dörrposten där jag står. Han är mycket längre än jag trodde. Hur kan jag känna kärlek i det här ögonblicket? Jag känner hans doft, han står så nära att jag känner värmen från hans kropp. Han ser mig i ögonen och säger något som jag inte minns när jag vaknar, men jag känner hur kinderna blossar och jag vet inte hur jag ska reagera, stirrar ner i golvet. När jag ser upp igen känner jag inte igen honom, han är 80-talsbrun och har blonderat hår. Det kanske inte ens är han längre. Jag tar ett djupt andetag och skäller personen ur lägenheten. All ilska och frustration bara väller ur mig, som en jättespya, dörren går igen och jag vaknar.
5-2 till landet
Tantfasoner.
Halktejp
Gångjärn
Jag spenderade säkert fyrtio minuter där inne. Inte för att jag var vilse på något sätt utan för att jag gillar byggvaruhus. Jag gick där bland hyllorna och skrattade åt alla muttrar och drog i vajrar och kedjor. Jag lät fläktavdelningen blåsa mig sval och körde fingrarna genom långhåriga mattor. Jag stod länge med fingret på hakan och undrade över skillnaden mellan alla olika typer av spotlights, stannade en stund vid en vägg med toalettsitsar och förundrades över mjukstängning. Öppnade och släppte, såg locket mjukt läggas mot ringen. Jag småpratade med personalen och provade fönsterhakar.
Jag kommer bli sån när jag blir gammal. En sån som åker till olika butiker och fördriver tiden med att vara jobbig och lukta illa. För att det tillfredsställer mig. Det är som om tiden stannar på något vis.
Förresten är jag redan gammal; över natten till 30 år fick jag platt röv.
4-2 till landet
I juli kan man bada varje dag. För nu är sjön jämnvarm, trots enstaka regnväder och kyliga dagar, så håller vattnet sig varmt. Man kan bada morgon som kväll, dag som natt. Jag försöker bada minst en gång per dag, gärna två eller tre.
I rödvattnet kan man vada ut till en ö, det är några sumpiga meter i knädjupt vatten för att ta sig dit, men sedan är det värt det! Tillräckligt avskiljt för att näcka, tillräckligt högt för att inte behöva ta i så man fiser när man ska dyka, tillräckligt djupt för att kunna fara som en pil genom vattnet, och tillräckligt rent och klart vatten för att man ska kunna fnittra och hicka av kallsupar utan att vara orolig.
Jag tar med mig schampoo och balsam och dyker mig ren.
Jag tar med mig min bästis och hennes hund och simmar som en tant.
Jag tar med mig tonårspojkarna, låtsas att jag är hälften så gammal som jag är och fulhoppar hela kvällen.
Jag åker själv, i smyg, övar på att vara ensam och njuter av vattnets rörelser mot min hud.
Nu är det ungefär fyra och en halv timme kvar tills jag vadar ut till ön igen.
3-2 till landet
folk är i allmänhet vänliga, öppna och trevliga.
Det visade sig snabbt första dagarna jag körde bil till och från jobbet.
På grusvägen möter man ibland andra bilar, jag som var lite ovan stannade gärna på lämpliga fickor och släppte förbi. Som tack kom det upp en öppen hand i mötande fordon. Vad trevligt, tänkte jag och körde vidare. I takt med att jag blev säkrare på grusvägens bredd och fäste så vågade jag möta fordon även i någon form av hastighet, men händerna slutade inte vinka till mig. Jag tänkte i mitt stilla sinne, att det kanske fanns fler bilar som min på vägen, och att de tog fel på förare, lätt hänt under de mörka månaderna! Det tog inte många veckor innan jag for förbi möten lika snabbt som de mötande, och vinkandet fortsatte. Till slut slog det mig, att det är såhär man gör på landet, man hälsar när man möts.
Insikt
Efter det hälsar jag på alla mötande bilar med en öppen hand, en stilla vinkning i allra enklaste grannsämja. En trevlig gest som visar att man inte är ensam i skogen. Känd eller okänd, alla hälsar.
Det kommer jag sakna.
2-2 landet vs. stan
Massor av blinningar.
Jag har slagit ihjäl ca 6-8 per packad flyttkartong.
Så om man är badkruka, så är man det inte efter en liten stunds viftande.
Blindbromsen (Chrysops caecutiens), även känd som blinning, är en art i familjen bromsar.
Den är fläckig i svart med guldfärgade, glänsande ögon och blir 9 till 12 millimeter lång. Djuret framkommer mest i juni och träffas allmänt i samband med öppna vatten i skogar, ängsmarker och betesmarker, mest på öppet belägna ställen och under solklara, varma dagar. Den anfaller däggdjur som hästar och även människor för att suga deras blod. Dess sting är smärtsamt, det är honor som behöver ett blodmål för sin ambition att föra släktet vidare. Namnet härleder sig av att blindbromsen, när den en gång slagit sig ned för att suga blod, inte reagerar med att fly när man slår efter den, som om den inte ser handen.
Källa: Wikipedia
flyttstressimental
Det kommer att bli tomt och konstigt att bo där i huset sen, när alla saker är i Göteborg.
Det blir ett par eller några extra nätter för katternas skull. Mest hem och sova liksom. Måste ju klara ut med nya hyresgästen och Misse vem som ska ta över huset och när. Så det blir märkligt. Och tomt.
När jag är i nya lgh känns det väldigt bra i magen. Det känns i hela kroppen att jag gör rätt, att bo nära vännerna och jobbet. Men när jag är i huset får jag lite ont i magen. Det känns så ledsamt att lämna livet där.
---
Förresten var det första jag hörde igår när jag klev ur bilen vid nya lgh en koltrast, så poängen igår känns sådär lagom befogad.
2-1 till landet
Idag vaknade jag till fåglarnas kvitter.
Fönstret står öppet på nätterna och ibland vaknar jag av regndroppar mot klippan utanför, idag vaknade jag av fågelkvitter. Det är så himla lyxigt att vakna så, solen skiner in genom fönstret och det är helt tyst sånär som på fåglarna. Då och då hör jag hur gräset prasslar när vinden kör fingrarna genom det.
Koltrasten har verkligen ett vackert läte. 2-0 till landet.
Lyssna här via P2-fågeln
---
Jag tog hem en tvättkorg från nya lgh som säljaren lämnat av okänd anledning.
En sån stor vit i plastnät med lock på.
Inte kunde jag ana att det var en dödsfälla.
Nästa eftermiddag när jag kom hem från jobbet såg jag något mörkt i tvättkorgen.
Där låg en koltrasthona.
Från ingenstans kom gråten. Hulkande.
Jag var så ledsen för att jag inte tänkt längre, att jag inte sett faran med att ha en hög "bur" på verandan. Förmodligen har hon stressats ditåt av katterna, flugit mot fönstret och rasat ner i korgen. Locket hade vänt sig över henne och hon var fångad. Säkert har hon skrämts till döds, för hon hade inga allvarliga synliga skador. Jag blev så ledsen.
När katterna släpar in djur (läs: fåglar) så känner jag mest äckel och leda. Jag tar hand om alla kadaver och fjädrar och suckar högt medan jag gör det. Men det är på något sätt naturens gång, att rovdjur tar byten.
Men den här gången var det på sätt och vis mitt fel. Det känns.
Tänk om hon har hungriga ungar därute nu.
2-1 till landet.
