Lyan till Slynan
Jag är en ond människa.
Eller det är jag egentligen inte, men jag sätter mig själv i klistret as I speak.
Min sambo Misse har uttryckligt sagt att han inte under några som helst omständigheter -inte ens om världen går under på alla andra platser- kommer att vilja bo i Göteborg igen. Det känns lite ledsamt och sorgligt, för det vill jag. Klistret jag sätter mig i nu, är att jag är på väg till banken i nästa vecka för att kolla på lån till den där rikemanslägenheten i det här huset:
Jag har inte pratat med Misse om hur det kommer bli, om det finns någon chans till boende där eller vad som kommer hända, det enda jag vet är att jag älskar lägenheten och att jag hade trivts som fisken i vattnet där. Jag antar att jag tänker lite löst att - det här får ödet avgöra. Om jag ens får lägenheten så är det en diskussion som passar bättre då än innan. För även om vi inte kommer att bo där gemensamt, så är det en bra investering, att äga en lägenhet någorlunda centralt i Göteborg. Fan, det är väl inte värre än att man hyr ut, och säljer när det är dags för hus?
Men jag ville gärna inreda och bo.
Det värsta är att jag har råd med den.
grrrr .... ubbel.
Jag känner mig maktlös. Misse verkar inte ha någon som helst iver att börja arbeta. När han kommer hem från möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan låter han besviken för att de tycker att han ska stanna hemma ytterligare ett år. I nästa mening säger han att han lätt skulle kunna tänka sig att vara hemmaman, för det finns väl ingen i hela världen som vill arbeta?
Han frågar efter min kommentar, men jag har ingen.
Jag känner mig maktlös. Jag trodde verkligen att det var nära nu, att han skulle vilja gå till arbetet, känna sig nyttig och ha roligt, inte bara för att tjäna pengar. Men så verkar det. Att han vill tjäna pengar så att han kan köpa saker. Även om han själv säger att det inte är prylarna som är viktigt, men jag misstänker att det är ganska viktigt ändå.
Jag blir tyst, han blir sur.
Jag känner mig maktlös. Jag vet inte hur jag ska tackla detta, jag har helt slut på inspiration och glädje att ge honom. Även om det var min allra högsta önskan, att han skulle ha roligt på jobbet. Men nu känns det ganska hopplöst. Som om det är hans dåliga samvete och köplust som vill ha ett jobb, vilket som helst, medan han själv helst vill ligga hemma och se på film.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig igenom det här, tänk om det aldrig tar slut?