Fröken Bra
Jag är så jävla duktig va, så bra och ordentlig.
Vi sitter/ligger på varsin plats i Misses vardagsrum och slöpratar om ingenting. F ska flytta och pratar om var han ska ta vägen
"inte för att jag kanske kommer sova där varje natt..."
"...men man behöver en bas" fyller jag i.
Duktiga Sara, du vet vad man ska göra åt allt och vad en och annan behöver för att må bra. Du vet vad receptet på lycka och framgång är. Du sitter där och mår så bra och vet precis allt.
Behöver en bas blablabla flalfa
Tänk om du själv skulle följa dina råd, hur går det med din egen bas egentligen?
Kallar du det ens en bas? Var är din bas? Ha? Vet du det???
HHAHAHAHAHAHAHAHAAHAAAHAAAAAAAHAAAAAAAAAAA
Knasboll. Tänk på vad du själv behöver istället.
Du behöver också en bas. Som är bra. Ta vara på den du har, ägna dig lite åt den så kanske du inte behövde tänka så mycket på massa små konstiga saker, du kunde du lämna dem på basen där de hör hemma. Visst Sara, alla behöver en bas, till och med du. Tänk igenom det, du som vet allt.
Vi sitter/ligger på varsin plats i Misses vardagsrum och slöpratar om ingenting. F ska flytta och pratar om var han ska ta vägen
"inte för att jag kanske kommer sova där varje natt..."
"...men man behöver en bas" fyller jag i.
Duktiga Sara, du vet vad man ska göra åt allt och vad en och annan behöver för att må bra. Du vet vad receptet på lycka och framgång är. Du sitter där och mår så bra och vet precis allt.
Behöver en bas blablabla flalfa
Tänk om du själv skulle följa dina råd, hur går det med din egen bas egentligen?
Kallar du det ens en bas? Var är din bas? Ha? Vet du det???
HHAHAHAHAHAHAHAHAAHAAAHAAAAAAAHAAAAAAAAAAA
Knasboll. Tänk på vad du själv behöver istället.
Du behöver också en bas. Som är bra. Ta vara på den du har, ägna dig lite åt den så kanske du inte behövde tänka så mycket på massa små konstiga saker, du kunde du lämna dem på basen där de hör hemma. Visst Sara, alla behöver en bas, till och med du. Tänk igenom det, du som vet allt.
Tänk om jag dör
Uppföljning till bältesfrågan på bussarna.
Det tar inte lång tid att få massan att följa. Egentligen bara några veckor. Jag ser förändringar varje dag. För ett par veckor sedan hördes inte ett ljud när chaffisen påminde om bälten, idag klickar det lite här och var i bussen när han säger till, men inte förrän då. Men det går framåt, värt att poängtera.
Jag har bälte nu, nästan varje gång, åtminstånde om högtalaren säger åt mig.
Fast igår kväll var mitt bälte trasigt när jag skulle sätta på mig det, helt löst. Jag orkade inte flytta på mig för jag hade redan spritt ut mig på sätena så jag drog åt det lite för hand och lutade mig mot fönstret. Jag tänkte förstås att det vore väl typiskt om vi skulle krocka nu, och jag skulle dö bara för att ett bälte inte var kontrollerat.. Det skulle i vilket fall bli någon notis om det hoppas jag, "Trasigt bälte i Bussen, kvinna dog tragisk död" eller nåt annat (jag ska nog inte bli rubriksättare).
Jag funderar mycket på döden nu, jag har nog nämnt det här tidigare.
Mycket drömmar om lidande och död, blod och olyckor. Så det gör inget att man bör ha bälte på bussen, även om det sår frön till fler tankar så känner jag mig ändå lite mer säker, och det gör inget, mitt i alla drömmar.
Ruskiga drömmar, men jag sover tungt, väldigt tungt, det är skönt.
Mitt i allt.
Det tar inte lång tid att få massan att följa. Egentligen bara några veckor. Jag ser förändringar varje dag. För ett par veckor sedan hördes inte ett ljud när chaffisen påminde om bälten, idag klickar det lite här och var i bussen när han säger till, men inte förrän då. Men det går framåt, värt att poängtera.
Jag har bälte nu, nästan varje gång, åtminstånde om högtalaren säger åt mig.
Fast igår kväll var mitt bälte trasigt när jag skulle sätta på mig det, helt löst. Jag orkade inte flytta på mig för jag hade redan spritt ut mig på sätena så jag drog åt det lite för hand och lutade mig mot fönstret. Jag tänkte förstås att det vore väl typiskt om vi skulle krocka nu, och jag skulle dö bara för att ett bälte inte var kontrollerat.. Det skulle i vilket fall bli någon notis om det hoppas jag, "Trasigt bälte i Bussen, kvinna dog tragisk död" eller nåt annat (jag ska nog inte bli rubriksättare).
Jag funderar mycket på döden nu, jag har nog nämnt det här tidigare.
Mycket drömmar om lidande och död, blod och olyckor. Så det gör inget att man bör ha bälte på bussen, även om det sår frön till fler tankar så känner jag mig ändå lite mer säker, och det gör inget, mitt i alla drömmar.
Ruskiga drömmar, men jag sover tungt, väldigt tungt, det är skönt.
Mitt i allt.
Panik i magen
Jag känner mig svag och trött.
Det är som sista timmen på dagis, de flesta har gått hem och man är bara hungig och trött och vill inte alls leka mer, mest bara krypa upp i någons famn och läsa bok. Så känns det.
Jag fick lite panik imorse.
Ska det vara såhär jämt och för alltid? Ska jag gå till jobbet med semester i tankarna och bara längta efter ledighet för evigt? Och när väl ledigheten kommer, ska jag då vara stressad för att den snart är slut och till slut bara dö, på jobbet, mitt i all jäkt?
Herregud. Vad ska jag göra med mig själv och mina grubblerier?
Hur ska jag göra med lägenheten?
Såhär kan jag ju inte hålla på, att inte vara hemma nästan alls, men betala hela hyran, bara för att ha mina saker där? Det vore billigare att magasinera prylarna och duscha på jobbet. Blommorna kan få bo på kontoret och jag har ju redan tandborsten hos Misse. Det blir ju asdyrt att ha det som jag har det nu. Eller så får jag stänga in mig själv och faktiskt flytta hem igen och vara där, bo där i det utrymmet där mina saker är. För egentligen tycker jag om lyan. Det är en bra lägenhet, helt lagom och den är mysig och söt, helt perfekt egentligen. Men vansinnigt dyr minutkostnad på den idag.
Bisett, jag vet inte om du läser här längre.
Jag mår verkligen inte bra av det här, jag vill så ofta skriva här om vad jag känner och hur jag mår, men det funkar verkligen inte. Jag ringer dig i eftermiddag, det känns som om det är dags att lösa det här, på ett eller annat sätt. Så att det fungerar. Jag hoppas att du vill det lika mycket som jag. Det här att inte veta var vi ska tar hiskeligt mycket energi. Tycker du inte?
Det är som sista timmen på dagis, de flesta har gått hem och man är bara hungig och trött och vill inte alls leka mer, mest bara krypa upp i någons famn och läsa bok. Så känns det.
Jag fick lite panik imorse.
Ska det vara såhär jämt och för alltid? Ska jag gå till jobbet med semester i tankarna och bara längta efter ledighet för evigt? Och när väl ledigheten kommer, ska jag då vara stressad för att den snart är slut och till slut bara dö, på jobbet, mitt i all jäkt?
Herregud. Vad ska jag göra med mig själv och mina grubblerier?
Hur ska jag göra med lägenheten?
Såhär kan jag ju inte hålla på, att inte vara hemma nästan alls, men betala hela hyran, bara för att ha mina saker där? Det vore billigare att magasinera prylarna och duscha på jobbet. Blommorna kan få bo på kontoret och jag har ju redan tandborsten hos Misse. Det blir ju asdyrt att ha det som jag har det nu. Eller så får jag stänga in mig själv och faktiskt flytta hem igen och vara där, bo där i det utrymmet där mina saker är. För egentligen tycker jag om lyan. Det är en bra lägenhet, helt lagom och den är mysig och söt, helt perfekt egentligen. Men vansinnigt dyr minutkostnad på den idag.
Bisett, jag vet inte om du läser här längre.
Jag mår verkligen inte bra av det här, jag vill så ofta skriva här om vad jag känner och hur jag mår, men det funkar verkligen inte. Jag ringer dig i eftermiddag, det känns som om det är dags att lösa det här, på ett eller annat sätt. Så att det fungerar. Jag hoppas att du vill det lika mycket som jag. Det här att inte veta var vi ska tar hiskeligt mycket energi. Tycker du inte?
Bästa dagen hittills?!
Alla Fjärtans dag 2005:
"Jag fikade med en gammal vän (eller gammal och gammal vi har känt varann i nåt år eller så, bara inte setts på länge) och jag åt soppa. Ute föll snön på snedden och inne lyste lamporna röda som för att hedra amerikanarnas speciella kärleksdag (som om det var den enda dagen man ”var tvungen” att visa att man var kär i sin nästa). Jag sörplade och han tittade på. Vi satt där på varsin sida bordet och hummade åt varandras bittra kommentarer tillägnade singellivet.
Jag tog sällskap med honom till hans jobb. Frossade i att jag var klar för dagen och att han var på väg in för ett långt pass. Halsduken hundra varv runt nacken, mössan hemma på hatthyllan (vad ska man annars ha hatthyllan till??). Ispiggarna ven runt öronen men det var mysigt ändå. Jag har saknat hans röst. Sade hejdå med en go kram och lovade att vi snart skulle höras igen innan jag skuttade över slushpuppie-pölarna in mot brunnsparken.
Sen funderade jag på varför jag alltid blir så kall under överläppen så fort det blir minusgrader, vill gärna glida dit med tungan och då är där alldeles kallt. Och så undrade jag vad det är som gör att när man vill värma sin kalla hand med den varma, varför den kalla blir varm när lika gärna den kalla faktiskt hade kunnat kyla ner den varma. Var går gränsen? Eller kanske när? Det är ju samma sak när man är varm inne men kanske lite kylig om handen, då kan man lägga den mot nacken. Resultatet blir en svalkande känsla i nackpartiet. Men det kunde ju lika gärna vara så att den isande känslan uteblev och att nacken istället värmde upp den goa kalla handen så man fick lov att gå och hämta vatten istället.
Det funderade jag på där jag satt på vagnen, med snö i luggen, soppa i magen och blicken ut, vilandes på den sneda snön."
Alla Hjärtans dag 2006:
Jag åkte till Misse. Vi skulle köpa semlor och kolla på film. På Coop var semlorna slut. Vi hade varsin huvudvärk och paprikorna var dåliga. Var tusan köper man semlor efter klockan arton en tisdag som inte är fettis-dag? Närbutiken hade två stycken kvar.
Hemma-mysbyxor-tortellinisar-knäckebröd-cigaretter.
Inget särskilt alls. Precis som det ska vara.
Tills stora nallebjörnen kom in i bilden och jag fick klump i halsen och kunde inte sluta pussas och kramas.
Till saken hör, att av de gånger jag haft någon att fira alla hjärtans dag med, så har jag fått en present tidigare. En gång. Det har liksom inte firats förut.. Så det här var helt oväntat och lite överväldigande.
Men det var nog den bästa Alla Hjärtans Dagen hittills i mitt liv.
Jag tog sällskap med honom till hans jobb. Frossade i att jag var klar för dagen och att han var på väg in för ett långt pass. Halsduken hundra varv runt nacken, mössan hemma på hatthyllan (vad ska man annars ha hatthyllan till??). Ispiggarna ven runt öronen men det var mysigt ändå. Jag har saknat hans röst. Sade hejdå med en go kram och lovade att vi snart skulle höras igen innan jag skuttade över slushpuppie-pölarna in mot brunnsparken.
Sen funderade jag på varför jag alltid blir så kall under överläppen så fort det blir minusgrader, vill gärna glida dit med tungan och då är där alldeles kallt. Och så undrade jag vad det är som gör att när man vill värma sin kalla hand med den varma, varför den kalla blir varm när lika gärna den kalla faktiskt hade kunnat kyla ner den varma. Var går gränsen? Eller kanske när? Det är ju samma sak när man är varm inne men kanske lite kylig om handen, då kan man lägga den mot nacken. Resultatet blir en svalkande känsla i nackpartiet. Men det kunde ju lika gärna vara så att den isande känslan uteblev och att nacken istället värmde upp den goa kalla handen så man fick lov att gå och hämta vatten istället.
Det funderade jag på där jag satt på vagnen, med snö i luggen, soppa i magen och blicken ut, vilandes på den sneda snön."
Alla Hjärtans dag 2006:
Jag åkte till Misse. Vi skulle köpa semlor och kolla på film. På Coop var semlorna slut. Vi hade varsin huvudvärk och paprikorna var dåliga. Var tusan köper man semlor efter klockan arton en tisdag som inte är fettis-dag? Närbutiken hade två stycken kvar.
Hemma-mysbyxor-tortellinisar-knäckebröd-cigaretter.
Inget särskilt alls. Precis som det ska vara.
Tills stora nallebjörnen kom in i bilden och jag fick klump i halsen och kunde inte sluta pussas och kramas.
Till saken hör, att av de gånger jag haft någon att fira alla hjärtans dag med, så har jag fått en present tidigare. En gång. Det har liksom inte firats förut.. Så det här var helt oväntat och lite överväldigande.
Men det var nog den bästa Alla Hjärtans Dagen hittills i mitt liv.
Vuxengrupptryck!
För att kunna umgås med Misse blir det en del bussåkande. Jag har inget emot det, jag gillar att åka buss. På eftermiddagen är det skönt att sätta sig där, för jag har inget alternativ till att varva ner. Så när jag kommer upp till Misse är jag rätt avslappnad och lugn.
På morgonen när jag ska in till stan sover jag mest på bussen, jag har lätt för att somna med landskapet vinandes förbi rutan. Oftast låter de ljuset vara släckt i bussen på morgonen och det gör inte saken svårare.
Det är alltså en bit att åka, det tar mellan 40-47 minuter beroende på omgivande trafik. Ibland är det kolugnt, som imorse, när det verkar som om hela Västra Götalandsregionen försovit sig, och då går det fort. Andra dagar är det så mycket köer att det tar lååång tid på bussen.
På landsvägsbussarna idag finns det för det mesta säkerhetsbälten.
Efter Bussolyckan härom veckan har de tryckt hårt på bälten på bussarna. De påminner tre-fyra gånger per resa om att de finns och där de finns, ska vi använda dem.
Nu till frågeställningen, hur mycket är vuxengrupptrycket värt?
Om ingen har bälte på sig, tar inte heller någon annan bälte på sig.
Efter att busschaffisen påmint om bälten skruvar vissa på sig och ser sig omkring, är det någon annan som använder bälten? Andra sitter lugnt kvar och tänker då inte ta på sig fegsnöre, det är ju en buss för tusan, bussar är okrossbara.
I slutet på förra veckan tog jag på mig bältet. Det händer inte ofta, men väglaget var opålitligt och jag tänkte för en gångs skull att jag vill komma fram och vara hel. Det som förvånade mig var att jag knäppte fast mig och sedan lade jackan över som täcke. Varför? Varför försökte jag gömma att jag var försiktig om mig själv? Ska det verkligen vara en pinsam sak?
----------
Jag tänker mycket på döden just nu, jag har en sån period bara.
Jag tänker, vad har jag att leva för? Vilka skulle sakna mig om jag var borta? Hur lång tid innan avlägsna vänner fick veta? Vem ringer de först efter en olycka? Mamma? Hur lång tid innan Misse får veta? Ingen har hans nummer. Vem skulle ta sig an lägenheten? Har jag ens någon försäkring??
----------
Men jag knäpper inte alltid fast mig. Om jag grubblat mycket på senaste händer det att jag använder bältet. Men det är inte ofta.
Imorse såg jag två tjejer som knäppte fast sig, som om det var det mest naturliga i världen (vilket det borde vara) så då gjorde jag det med.
Jag vill komma fram hel, idag med.
Farligt att ta saker för givet.
På morgonen när jag ska in till stan sover jag mest på bussen, jag har lätt för att somna med landskapet vinandes förbi rutan. Oftast låter de ljuset vara släckt i bussen på morgonen och det gör inte saken svårare.
Det är alltså en bit att åka, det tar mellan 40-47 minuter beroende på omgivande trafik. Ibland är det kolugnt, som imorse, när det verkar som om hela Västra Götalandsregionen försovit sig, och då går det fort. Andra dagar är det så mycket köer att det tar lååång tid på bussen.
På landsvägsbussarna idag finns det för det mesta säkerhetsbälten.
Efter Bussolyckan härom veckan har de tryckt hårt på bälten på bussarna. De påminner tre-fyra gånger per resa om att de finns och där de finns, ska vi använda dem.
Nu till frågeställningen, hur mycket är vuxengrupptrycket värt?
Om ingen har bälte på sig, tar inte heller någon annan bälte på sig.
Efter att busschaffisen påmint om bälten skruvar vissa på sig och ser sig omkring, är det någon annan som använder bälten? Andra sitter lugnt kvar och tänker då inte ta på sig fegsnöre, det är ju en buss för tusan, bussar är okrossbara.
I slutet på förra veckan tog jag på mig bältet. Det händer inte ofta, men väglaget var opålitligt och jag tänkte för en gångs skull att jag vill komma fram och vara hel. Det som förvånade mig var att jag knäppte fast mig och sedan lade jackan över som täcke. Varför? Varför försökte jag gömma att jag var försiktig om mig själv? Ska det verkligen vara en pinsam sak?
----------
Jag tänker mycket på döden just nu, jag har en sån period bara.
Jag tänker, vad har jag att leva för? Vilka skulle sakna mig om jag var borta? Hur lång tid innan avlägsna vänner fick veta? Vem ringer de först efter en olycka? Mamma? Hur lång tid innan Misse får veta? Ingen har hans nummer. Vem skulle ta sig an lägenheten? Har jag ens någon försäkring??
----------
Men jag knäpper inte alltid fast mig. Om jag grubblat mycket på senaste händer det att jag använder bältet. Men det är inte ofta.
Imorse såg jag två tjejer som knäppte fast sig, som om det var det mest naturliga i världen (vilket det borde vara) så då gjorde jag det med.
Jag vill komma fram hel, idag med.
Farligt att ta saker för givet.
Mental jordbävning
Den här dagen, som skulle visa sig bli en mental katastrof, började med att klockan ringde. Redan där gick det fel. Nätterna är för korta, jag är trött och vill sova mer. Längtar efter helgen.
Det tar några minuter innan jag tappar LillaKatten i backen. Jag har ju inte kontroll över min kropp när den är såhär trött, varför försöker jag ens?
Missar anslutningsbussen - blir sen till jobbet.
Har för kall jacka, och inga vantar.
Ingenting att äta, någonstans, jag svälter ihjäl.
Längtar till sängen, den är varm.
Mår lite illa, är det hungern eller tröttheten som gör sig påmind?
---
Så håller det på. Till klockan fem. Då släpper allt.Det tar några minuter innan jag tappar LillaKatten i backen. Jag har ju inte kontroll över min kropp när den är såhär trött, varför försöker jag ens?
Missar anslutningsbussen - blir sen till jobbet.
Har för kall jacka, och inga vantar.
Ingenting att äta, någonstans, jag svälter ihjäl.
Längtar till sängen, den är varm.
Mår lite illa, är det hungern eller tröttheten som gör sig påmind?
---
Jag får åka hem, M kommer och håller mig sällskap. Jag diskar och plockar runt, hon ligger på soffan och bara är. Ungefär som jag är hos Misse.
Jag tycker om att ha någon här. Lägenheten blir mycket trevligare och mer uthärdlig om någon mer än jag andas här inne. Blommorna producerar så mycket syre, och jag är inte här tillräckligt ofta för att andas upp allt.. Inte riktigt sant men nära nog.
Nu har jag äntligen fått första lappen om balkongrenoveringen. I vår ska de börja riva! Typ i Mars ska de börja riva på min balkong, sedan tar det väl ett par-fyra månader innan jag har en inglasad större balkong! Lagom till sommaren! Perfa!
Och så har jag Misse i tanken på ett rätt skönt sätt idag, så i det stora hela är jag lugn och glad.
Det känns utomordentligt bra. Kanske skulle passa på att göra något vettigt här...
Pic a Dream
Jag började leta efter nattens dröm, jag behövde få se den igen.
Inget särskilt egentligen, ingen lång obehaglig dröm, bara en dörrpost, ett genomskärnade klack (som jag tror är en skalle mot hårt golv) och sedan detta. Vems huvud är det? Vems blod strömmar mot mina fötter?
Sedan är drömmen slut.
Här är bilden (det närmsta jag hittade):
Se mer grymma bilder här.
Inget särskilt egentligen, ingen lång obehaglig dröm, bara en dörrpost, ett genomskärnade klack (som jag tror är en skalle mot hårt golv) och sedan detta. Vems huvud är det? Vems blod strömmar mot mina fötter?
Sedan är drömmen slut.
Här är bilden (det närmsta jag hittade):
Se mer grymma bilder här.
slääsk in the street
Imorse var det så fint, jag pulsade till busshållplatsen i en decimeter nysnö. Det snöade fortfarande, jag var helt vit när jag klev på bussen. Det var sådär fint att man ville ringa och väcka folk och tala om för dem att de skulle titta ut!
Vem fan kunde föreställa sig att det skulle bli regn på det??
Jag lekte slask-chicken på vägen hem från jobbet med mötande gångtrafikanter.
Båda går på den torra delen av trottoaren, på sidan - djup slaskmassa. Vem viker undan först?
Jag ville sätta en regel om att den som har bäst skor borde vika först. Ner i slasket.
Men det gäller tyvärr inte än.
Något att tänka på kanske..
I vilket fall något att roa sig med i det deprimerande vädret.
Vem fan kunde föreställa sig att det skulle bli regn på det??
Jag lekte slask-chicken på vägen hem från jobbet med mötande gångtrafikanter.
Båda går på den torra delen av trottoaren, på sidan - djup slaskmassa. Vem viker undan först?
Jag ville sätta en regel om att den som har bäst skor borde vika först. Ner i slasket.
Men det gäller tyvärr inte än.
Något att tänka på kanske..
I vilket fall något att roa sig med i det deprimerande vädret.
jag vill ha en egen ängel
Jag verkar inte riktigt få nog av änglar.
Kanske det är så att jag letar efter en bra som jag vill ha bredvid min säng när jag ska somna. Det finns så många fina söta underbara små änglar att finna, de tar aldrig slut!
Vilket är bra.
Se bara på färgerna!
Kanske det är så att jag letar efter en bra som jag vill ha bredvid min säng när jag ska somna. Det finns så många fina söta underbara små änglar att finna, de tar aldrig slut!
Vilket är bra.
Se bara på färgerna!
Torra nagelband i huvet
Wehey! En hel natts sömn! Inget som störde!
Kanske borde göra det till en bra vana att somna i vattensängen ändå
Det är ett snurrigt litet huvud jag går och bär på. Det tänker väldigt mycket ibland på saker som inte borde tänkas så mycket på. Och försummar och sviker annat som har varit väldigt viktigt, som borde vara jätteviktigt. Ibland däremot så tänker det inte alls. Det kan vara rent otäckt.
"Vad tänker du på?"
"Jag vet inte"
"Vad funderar du på?"
"Eh.."
När blicken försvinner och jag går ner i bakgrunden, det är som en skärmsläckare. Allt försvinner. Att det händer framför tvn hemma och jag inte hänger med i handlingen, det är en sak. Men när det händer på jobbet, i telefon, och jag inte hör vad den andra personen i luren säger, då blir det inte alltid så bra.
Kalla det okoncentration eller damp eller vad fan som helst. Jag försvinner, ibland flera gånger om dagen. Kanske hänger det ihop med mina sovvanor (eller bristen på detsamma), kanske ligger det i familjen (lillebror kan göra likadant), kanske är det helt enkelt en inre längtan efter något annat. Jag vet inte varför, men det händer och ibland är det bra och ibland är det dåligt, och nu kom det och jag glömde poängen.
Klart slut
hjärnsnut
Kanske borde göra det till en bra vana att somna i vattensängen ändå
Det är ett snurrigt litet huvud jag går och bär på. Det tänker väldigt mycket ibland på saker som inte borde tänkas så mycket på. Och försummar och sviker annat som har varit väldigt viktigt, som borde vara jätteviktigt. Ibland däremot så tänker det inte alls. Det kan vara rent otäckt.
"Vad tänker du på?"
"Jag vet inte"
"Vad funderar du på?"
"Eh.."
När blicken försvinner och jag går ner i bakgrunden, det är som en skärmsläckare. Allt försvinner. Att det händer framför tvn hemma och jag inte hänger med i handlingen, det är en sak. Men när det händer på jobbet, i telefon, och jag inte hör vad den andra personen i luren säger, då blir det inte alltid så bra.
Kalla det okoncentration eller damp eller vad fan som helst. Jag försvinner, ibland flera gånger om dagen. Kanske hänger det ihop med mina sovvanor (eller bristen på detsamma), kanske ligger det i familjen (lillebror kan göra likadant), kanske är det helt enkelt en inre längtan efter något annat. Jag vet inte varför, men det händer och ibland är det bra och ibland är det dåligt, och nu kom det och jag glömde poängen.
Klart slut
hjärnsnut
efter bra kommer dåligt?
Tjejkväll.
Det skulle vara med betoning på må-bra-tema men det trillade snabbt över i att bli betoning på vin och pruttprat och asgarv. Jag blir fortfarande alldeles förvånad över hur fem-sex tjejer kan låta så jävla mycket. Vi hade spa-kväll med gosiga produkter och massage. Lite kladdigt men väldigt roligt.
Jag tror det var bra att ses, det låg helt rätt i tiden för flera av oss att få en paus i vardagen och bara hinka vin och prata skit.
Jag blir återigen påmind om att jag är omtyckt och det är ju aldrig fel.
Därför blir det så märkligt att jag lämnar fredag-lördag som var så bra, och somnar inte för jag drömmer så illa. Lördag kväll spenderar jag i oroliga kast under täcket, utanför täcket, sitta upp, ligga ner, gå och röka, smsa lillebror, ligga ner, rulla runt, vända om, sitta upp och torka svett.
Varför går det inte bra, vad händer med mitt huvud??
Om jag nu har det bra och mår bra och är glad, var kommer all natt-skit ifrån? Jag blir vansinnig.
När jag väl lagt mig och blundar kommer söta rådjur. De går och betar i ett skogsbryn, allt är frid och fröjd. Sedan som från ingenstans kommer något osynligt och massakerar sönder djuren, tar stora tuggor i raseri och det är blod överallt. Plötsligt står jag mitt i allt, vet inte var odjuret är, bara att rådjuren brölar och ser på mig med ångestladdade ögon och blöder, blöder, varmt blod överallt, inälvor och smärta. Jag skakar av rädsla och kommer inte någonstans, ligger plötsligt under ett av de stora djuren och håller andan. Jag hör hela tiden hur monstret rör sig bland kadavren. Letar efter det där enda hjärtslagen som finns kvar. Bultar i blodet. Glas, stora glasskärvor under mig. Vassa mot skulderbladen, kan inte röra mig.
Det är här jag tappar tålamodet och sätter mig upp i sängen. Slår mig över pannan och vänder mig om. Svär lite och börjar om. Först fint och bra sedan kommer det onda igen.
Jag kan för mitt liv inte förstå var det kommer ifrån. Jag vet bara att det förstör hela dagarna efteråt. Jag blir orolig och arg och tungt tjurig på samma gång. Kanske jag kunde skriva in mig på sån drömforskning, sova på labb och så kunde de analysera och så fick jag åtminstånde betalt för skiten..
I vilket fall. Söndag. Helgerna går för fort. Jag har söndagsångest och det gör att jag ännu mindre kan njuta av den sista lediga dagen för veckan.
Men snart kommer lillebror, tre veckor kvar.
Det skulle vara med betoning på må-bra-tema men det trillade snabbt över i att bli betoning på vin och pruttprat och asgarv. Jag blir fortfarande alldeles förvånad över hur fem-sex tjejer kan låta så jävla mycket. Vi hade spa-kväll med gosiga produkter och massage. Lite kladdigt men väldigt roligt.
Jag tror det var bra att ses, det låg helt rätt i tiden för flera av oss att få en paus i vardagen och bara hinka vin och prata skit.
Jag blir återigen påmind om att jag är omtyckt och det är ju aldrig fel.
Därför blir det så märkligt att jag lämnar fredag-lördag som var så bra, och somnar inte för jag drömmer så illa. Lördag kväll spenderar jag i oroliga kast under täcket, utanför täcket, sitta upp, ligga ner, gå och röka, smsa lillebror, ligga ner, rulla runt, vända om, sitta upp och torka svett.
Varför går det inte bra, vad händer med mitt huvud??
Om jag nu har det bra och mår bra och är glad, var kommer all natt-skit ifrån? Jag blir vansinnig.
När jag väl lagt mig och blundar kommer söta rådjur. De går och betar i ett skogsbryn, allt är frid och fröjd. Sedan som från ingenstans kommer något osynligt och massakerar sönder djuren, tar stora tuggor i raseri och det är blod överallt. Plötsligt står jag mitt i allt, vet inte var odjuret är, bara att rådjuren brölar och ser på mig med ångestladdade ögon och blöder, blöder, varmt blod överallt, inälvor och smärta. Jag skakar av rädsla och kommer inte någonstans, ligger plötsligt under ett av de stora djuren och håller andan. Jag hör hela tiden hur monstret rör sig bland kadavren. Letar efter det där enda hjärtslagen som finns kvar. Bultar i blodet. Glas, stora glasskärvor under mig. Vassa mot skulderbladen, kan inte röra mig.
Det är här jag tappar tålamodet och sätter mig upp i sängen. Slår mig över pannan och vänder mig om. Svär lite och börjar om. Först fint och bra sedan kommer det onda igen.
Jag kan för mitt liv inte förstå var det kommer ifrån. Jag vet bara att det förstör hela dagarna efteråt. Jag blir orolig och arg och tungt tjurig på samma gång. Kanske jag kunde skriva in mig på sån drömforskning, sova på labb och så kunde de analysera och så fick jag åtminstånde betalt för skiten..
I vilket fall. Söndag. Helgerna går för fort. Jag har söndagsångest och det gör att jag ännu mindre kan njuta av den sista lediga dagen för veckan.
Men snart kommer lillebror, tre veckor kvar.