SARIS DRÖMMAR

oj oj oj ledig i en hel vecka, vilken lyx!!

Vi har bakat och gått på korta promenader men mest degat i soffan och zappat. Det var underbart. En hel vecka. Fantastiskt.

Nu tillbaka ännu mer förvirrad än före semestern och med tankarna bak- och fram och minnet kvar på soffan. Rätt skönt ändå, för jag känner mig ganska utvilad, det var jag inte förut. Inte så konstigt heller med tanke på att jag nog sovit 10-11h per dygn i snitt haha, jag älskar att sova middag.

Jag har sällan haft problem med sömnen, inte när jag väl lagt mig. Däremot har jag väl ibland haft svårt att hinna med att gå och lägga mig. Sovdags kommer lite för fort ibland. Det känns som om jag knappt kommit hem förrän klockan närmar sig 23 och jag börjar flaxa med armarna för att jag måste i säng, och det fort, så jag hinner sova. Eh.

Har jag bara tid på mig och är lugn i kroppen så somnar jag rätt fort. För tidigt till och från. Tråkigt när man somnar ifrån filmer och sånt, standardsvar på frågan om jag sett filmen: -Ja, eh, början i vilket fall..

Det enda som är jobbigt med att sova är att man missar så mycket.
Massor.

Det fanns en tid när jag åkte mycket tåg. Var jag än skulle åkte jag tåg. Ja, inte inne i stan förstås, men så fort jag skulle ta mig någonstans utomsocknes så färdades jag med tåg.
Jag tycker om att åka tåg. Man kan sitta och se på naturen (sist såg jag vildsvin!), lyssna på musik och bara lata sig. Det har inte varit så dyrt heller under högglansdagarna. Nu finns det till och med vägguttag på var och varannan plats på tågen så nu kan man koppla in burken och kolla på film medan man åker. Hur bra som helst.

Det jag skulle komma till är att högglansdagarna nu är över. Jag gick alldeles nyss in på SJs hemsida och kollade vad det skulle kosta att förflytta mig och Misse till Dalarna nästa helg och jag tappade hakan. Bara hemresan skulle gå på över 1100 spänn!! Då har jag inte ens kollat uppresan. Det är härmed uteslutet att resa per järnväg. Vi behöver hitta en bil vi kan låna över helgen.

Vad beror detta pris på nu då?
Misse är för gammal, jag är ute i på tok för o-god tid, och så tror jag att priserna faktiskt är högre än under högglansdagarna. I vilket fall suger det. För de pengarna kommer vi inte bara upp och ner igen med en bil, utan förmodligen även fram och tillbaka till leksand säkert två gånger.

Varför äger jag ingen bil?
För att jag inte har råd!
Var sluter sig cirkeln?
Ingenstans!

Jag har absolut ingen aning om hur jag ska ställa mig inför detta. Tågen har (av en förklarlig anledning) alltid legat mig varmt om hjärtat, det är miljövänligt och avslappnat. Men nu, det är som om den gamla trofasta järnvägen sviker mig. Det känns tråkigt att tåget inte är ett självklart val när man ska resa så långt som 50 mil. Det känns jättetråkigt tycker jag.

Jag sade faktiskt sist jag var hemma att NU nu är det sista gången jag reser med tåg för att hälsa på hemma. I fortsättningen blir det bil. För nu står det inte på innan jag också är för gammal för att resa billigt. Det är tamejfan billigare att hyra en bil än att åka tåg en enda väg.

....man kanske ska hyra en bil?

Det löser sig alltid sade Saris och sket i vasken
Eller hur det nu var.
Klart att det alltid löser sig, jag vet det.

Med grus i ögonen och snushicka sitter jag nu på kontoret och mår ganska bra. Det blev inga sura miner för mitt gigantiska misstag, allt skylldes på kunderna och inte på mig och det var ju skönt. Jag fick en chans att reda ut det och det verkar i dagsläget gå ganska bra. Vi får väl se.

Och i helgen bär det av till Kiel igen. Jag fick lite förskott på hyran av Flickan Becc så plötsligt har jag råd att köpa kläder ändå. Tänk om jag hittar en fin vardagsklänning. Det vore bra. Jag äger i dagsläget två klänningar som inte skriker fest, den ena köpte jag 1993 på hennes & mauritz, den är så urtvättad och gammal att den nästan är genomskinlig, det betyder att jag bara kan ha den till stranden, inte på jobbet. Den andra köpte jag 1999 på hennes & mauritz (hör och häpna) och den fungerar sådär. Den är rutig och lite för stor (eftersom jag var lite större då) men ack så skön, så den får nog hänga med lite.
Nu söker jag något som jag kan ha på jobbet utan att bli varken vulgär eller anses knäpp. Det blir inte lätt. Det kan lätt falla över på gränsen till tantig om jag känner mig rätt, jag lär passa mig noga. Annica får bli min personliga klänningpolis och gå bredvid mig och hytta med näven så fort jag håller upp långa blommiga kreationer. Så jag inte kommer hem efter en helg och har gått och fyllt 40 år.

Idag efter jobbet ska jag till Misse och äta fisk och stuvad spenat. Det blir höjdpunkten idag. Mmm.

Åh tur det är bara onsdag, jag stod på bussen nyss och tänkte helskotta, det är torsdag och jag har så jäkla mycket att göra innan jag är ledig helvetes jävla .... men det är bara onsdag, jag borde hinna.

Något har hänt imorse.
Det spelar ingen roll om jag hinner med tidiga eller sena bussen men jag får alltid sitta ned. Båda brukar bli fyllda upp till max 3/4, men imorse stod vi som packade sillar i gången. Jag klarar av att stå hela vägen, det är inte det, men vad hände?? Vi fick till och med lämna folk på vägen som inte fick plats! Galet. Hoppas det inte är en ny trend, då får de sätta in fler bussar. Jag vill helst ha en egen så att jag kan sjunga högt och så.

Nu lär jag jobba om jag ska hinna med dagen.

Jag skäms så jag håller på att avlida.
Jag borde verkligen ha gett det här mycket mer energi än vad jag har gjort. Jag borde ha en fet omgång efter detta. Man kan inte ta på sig ett sånt stort ansvar och sedan tro att man ska klara det på sidan av! Jag vet inte alls hur jag ska hantera det här. Hantera - där kommer det igen.

Största frågan (som jag inte ens törs tänka på) är hur jag ska motivera en löneförhöjning efter detta. Jag har målat in mig i ett hörn genom att jobba så jäkla bra, att när jag inte kan något och inte ber om hjälp blir det hur galet som helst och inget blir gjort som det skall göras. Jag skäms. Jag borde ha gjort något åt detta tidigare.

Samtidigt är jag bara människa, det lär jag komma ihåg. Och min gode älskade vän J sade en gång att man inte har mer ansvar än man får betalt för. Jag lär väl tänka så också. Men det är svårt.

Jag är ganska bra på att sänka mig själv och ta all skuld.
En inte så bra egenskap.

Dagens lista:
Motiv jag ska lacka ikväll
1. Zebramönster i gult och orange
2. En mörkt brunröd nagel med svarta beads i snirkliga mönster
3. Kritvit nagel med röda flames
4. Armyinspirerad tipp (tanterna älskar sånt)
5. Kurbitzar med guldbeads (för att jag ska hem snart)

Vad fan gör jag, jag behöver ju jobba

Och så var det måndag igen. Jag sade ju att det skulle gå fort.
Helgen ... en helg. Sovit när jag ville och ätit ... när jag varit hungrig.

Det är tungt i mitt huvud. Det har varit tungt i två veckor nu och kommer nog att vara tungt den här veckan också. Mycket mycket på jobbet och det går ut över privatlivet. När det går ut över privatlivet går det ut över jobbet och så blir det ännu tyngre. Jag förstorar upp småsaker och bygger strutsbon av små nästen. Hela tiden.

En vecka kvar till min första semestervecka. Jag vet inte egentligen varför jag ska vara ledig. Jag inbillar mig att jag kommer att försöka slappna av lite psykist och släppa lite på mina egna tyglar. Jag inbillar mig att jag kommer komma tillbaka efter en vecka som en ny person med energi och styrka. Jag inbillar mig att ett par dagar i leksand med lillebror kommer att hela mig.
Ärligt talat, jag vet inte ens var det kommer ifrån. Vi har ju pratat om det här förut, det gäller ju att laga källan till det onda, inte att sopa undan konsekvenserna.
Det gäller att stoppa flödet till det onda vattenfallet, inte att leda bort sjön därunder. Bla bla fla fla.

Roten till det onda.
Jag vet fortfarande inte riktigt var den sitter. Roten till det onda ligger gömd någonstans och jag vet inte var jag ska gräva. Den är nog inte så stor som jag tror (eftersom jag förstorar upp allt) och därför är den nog inte lätt att hitta.

Jag tror att jag gnäller, och jag gillar inte folk som gnäller, så därför försöker jag att inte gnälla. Istället gnäller jag lite för mig själv, och det är ju varken schysst mot Misse eller mot mig. När jag tänker efter. Men det är inte så lätt, jag är singel i tanken, har nog alltid varit. Lever efter mottot att ensam är stark, för jag tror på något absurt vis att jag är ensam. Fast jag har nog egentligen aldrig varit det - egentligen.

Fan vad jag är fånig, säger till andra att det är dags att ta sig i kragen och svälja vad de tuggar på när det egentligen är jag som sover med spända käkar och tuggar i sömnen.
Misse gör helt rätt i att väcka mig med handen runt underkäken och be mig lägga av. För det är vad jag borde göra. Jag borde tala om allt vad jag kommer på som stör mig, för rätt vad det är kanske roten till det onda ploppar ur käken och jag kan fortsätta med mitt liv som vanligt igen.

Jag borde gå till tandläkaren.

Det känns i nuläget som om veckan endast består av måndagar och fredagar. Igår var det måndag, idag är det fredag. Sedan kommer helgen och försvinner lika fort som alla andra dagar - utom måndag och fredag.
Det borde betyda att hälften av mina dagar är bra. Det är ju skönt.

En lugn och skön helg stundar (som jag kommer glömma fort, för rätt vad det är är det måndag igen), vi ska inte göra något särskilt alls, inget jobbigt och krävande. Tvätta förstås, men det gillar ju jag. Och en trip till Misses mamma men jag får nog inte sola vid hennes husvägg för det ska regna säger dem.

Sedan nästa helg bär det av till Kiel igen, sista turen för våren. Jag har trettio kronor och sjuttiofem öre kvar på mitt konto. Det ska jag handla sommarkläder för i Kiel. Och en bikini.

Antar att de kommer vara gjorda av jord. Med den ekonomin.

Plus att jag nog lär äta något mer den här månaden.

Eller?

Om veckan bara består av måndag och fredag är det bara fyra dagar kvar till lön.

I wish.

Igår var jag inne på en stor kedja och köpte mig en MP3-spelare. Bara lite sådär. Som man gör, när man inte har råd egentligen utan mest är lite nere och behöver piggas upp med något nytt, så man kan tänka på (/beklaga sig över) något annat ett tag.

Säljaren var jättetrevlig, så trevlig att jag fick lov att fråga om han gick på provision men det gjorde han inte. Däremot fick jag inte bara en MP3-spelare och en dyr försäkring med mig utan även hans nummer.

Det roliga var att jag var osminkad och jobbsliten.
Tydligen rätt snygg ändå.
Det var nästan roligare än att jag fick en ny MP3.

Fast bäst är att komma hem till någon efteråt. Och berätta om det. Och få en kram ändå.

Jag vet inte riktigt hur...

Jag har glömt bort hur man hanterar sitt liv. Hantera, ett lätt ord med svår betydelse. Hur hanterar man erbjudanden på jobbet om större ansvar? Hur hanterar man sina funderingar kring boende och bas? Hur ska jag hantera vad som säjs och tänks kring mig?

Ibland tror jag att hela världen kretsar kring mig. Vi gör nog alla det från tid till otid.
Jag talade med MrGreen och Elbil om det igår, tanken kom fram att om man är tillräckligt tjock så kanske man kan få världen att kretsa kring sig, om man blir så ofantligt tjock så att man får en egen dragningskraft, att man blir så tjock att man blir helt magnetisk.

Men annars kretsar inte världen kring någon annan än de man bryr sig om och värdesätter.
Så borde det åtminstånde vara.

Så hur kommer det sig att jag blir självisk ibland? Hur kommer det sig att man tror att allt handlar om mig och bara mig och inget annat har någon betydelse? Att mina problem är störst i hela världen?

Sedan går jag och lider över mina stora stora problem i det tysta, för man vill inte gnälla, vill inte klaga. Det som kommer ut ur munnen bagatelliserar problemen och man kan skratta lite åt dem tillsammans med någon annan, för den har också små värdsliga problem, fast inuti honom/henne är det ju deras problem som är de största i hela världen.

Så när jag går där, och skrockar lite ansträngt åt situationen på jobbet, undrar jag i det tysta hur i hela fucking världen jag ska hantera situationen på riktigt.

Eftersom jag inte törs lägga fram strulet för någon annan, så får jag inga bollar tillbaka. Inga sköna inputs om hur jag ska lösa det. För jag kan inte ta upp det på ett vettigt sätt, eftersom den jag pratar om det med, också har världens största problem, och det är inte de problemen jag vill diskutera idag.

Så jag sitter här själv, med ett fånigt leende och bagatelliserade trubbel, som gör lite ont inuti.

Hur hanterar man det?

Och idag ska jag träffa henne. Jag ska till sommarstugan och hämta en utemöbel, såklart var det inte bra att jag skulle ta med mig hjälp, och såklart var det inte bra att hjälpen skulle sova över. Och såklart var det inte bra att jag inte skulle stanna längre än bara över natten. Att vi har så bråttom på vägen ner att jag inte hinner stanna ens till lunch.
Jag sade att det faktiskt tar sex timmar att köra hem och vi lär vara hemma och lämna bilen vid fyra och då lär vi dra astidigt, då bara suckade hon.

Jag blir så trött.

Jag satt på bussen och tänkte att jag skulle skriva så mycket om min dröm, men nu minns jag bara glimtar av tvålar och ponnisar. Jag tänker inte berätta om det.

Jag tänker heller inte berätta om vad som hänt i helgen, för det var mest städning även om det blev lite myspys också.

Jag vet faktiskt inte ens nu vad jag skulle komma till.

---

Idag ska jag hem till lägenheten och kolla in hur långt Flickan Becc kommit med inflyttningen. Även om hon inte skulle ha med sig så mycket så vill jag lite se efter hur det kommer bli. Vi ska plita ihop ett kontrakt och så ska jag kolla så att det inte är något som stör henne eller som hon bara undrar över. Och så ska jag tvätta. Skönt.

Jag vet faktiskt inte var jag ska börja reda ut min situation. Eller det är väl inte så mycket att reda ut det är väl mer att jag börjar bli rastlös och tycker att jag borde göra mer av det jag har, mer än vad jag gör idag.

Jag ska försöka börja träna igen.