SARIS DRÖMMAR

Jo, det går bra. Nya jobbet går än så länge fint, det har gått en hel vecka och en ny har just börjat. Det svåraste hittills är hela den här grejen att vara ny, jag vill så gärna vara bra och effektiv redan. Jag förstår ju att det är okej att jag inte är självgående och fantastisk redan, men det är svårt ändå. Att gå från en arbetsplats där jag kunde i princip allt till att komma in på en där jag egentligen borde kunna det mesta men ändå måste fråga om saker som egentligen har helt självklara svar. Det känns pinsamt och lite nedslående, även om jag egentligen vet att jag har fel. Jag vill vara bra med detsamma. Jag gör allt jag blir tillsagd och mer därtill, men det går inte tillräckligt fort. Jag vill ha tillbaka den där känslan av att vara säker. Veta vad jag sysslar med, ha svar på frågor. Jag tycker om att ha svar på alla frågor. Inte behöva känna att "hej du som ringer, jag hör vad du säger men jag har ingen aning om innebörden". Snart kommer det att börja ringa på min telefon, varje dag. Det bävar jag lite för. Eller, jag vet ju att jag kommer lösa det också. Men ändå. Det är märkligt att vara nervös. Jag gillar det inte.
Eller, jag vill inte att de ska ångra att de anställt mig.
Kanske är där skon klämmer.

Privat?
Jag gillar inte att dammsuga varannan dag.
Är det ok att trimma pudelklippning på sina katter?

Whoa. Jag har visst glömt hur man tar en sak i taget. Med en massa nya kunder och en helt ny produktserie tappar jag bort mig totalt, jag som vanligtvis är strukturerad och ordningsam och generös och en grrym problemlösare står nu helt förvirrad och hjälplös. Alla saker geggar ihop sig i mitt huvud och jag vet inte var jag ska börja. Jag gör saker jag glömmer att jag gjort, och ser bekräftelser på andra saker jag vet att jag inte gjort. Det är så stressande och förvirrande när jag tappar bort mig.
Jag måste minnas hur man gör när man andas.
En sak i taget.
In. Ut.

Nya Nya April April.
Nytt jobb imorgon.

Jag har en händig katt. Vanligtvis efter jag är klar i duschen hoppar han ner i badkaret och ser till att allt vatten runnit ner i mystiska hålet. Ibland känner han efter om det finns något där och hjälper mig på så vis att få upp eventuella hårkockor. Jag behöver då kräkas lite, trots att det är mitt eget hår. Han sitter där och kan dra upp flera decimeter hår. Han blir bara nyfiken och förstår förstås inte att det är äckligt, men det gör jag. Jag måste hjälpa honom med det han får upp, trots otaliga kväljningar och tårade ögon. Men vad snällt av honom ändå att ta tag i det där svåra, så jag slipper gräva själv. Får jag ju tänka.

Tvättmaskinen i badrummet började hälla ut vatten över hela golvet. Jag trampade i det och blev blöt genom raggsockorna ända in på foten. Alltså dags att rensa det där vidriga hela vägen ner i brunnen. Jag bävade såklart, och övervägde att vänta tills mamman och pappan kom ner, men behovet att tvätta tränger ju på efter ett tag så igår trotsade jag mina äckelfobiska kräkkänsla och tog tag i problemet. Fy fan vad duktig jag var. Det var mest katthår, och tur var väl det, för katternas är ju inte så långt som mitt hår. Jag tog bort hela badkarsfronten och stod där på knä och rev bort brunnsgallret och tänkte att kanske ska jag raka av mig håret till sommaren, så behöver jag aldrig mer städa här. Det var inte så farligt som jag hade inbillat mig. Jag klarade av det utan minsta kräksattack, stod och diskade av delarna med en gammal tandborste och guud så fint det blev. Jag passade även på att spänna fast tvättmaskinsröret med lite ståltråd och körde en provmaskin idag. Inget vatten på golvet.

Vi gör ett fint badrumsstädarteam, jag och min katt.