SARIS DRÖMMAR

Jag funderade ett ögonblick på att kopiera inlägget som ajg skrev för någon vecka sedan, när jag var lite nervös för att åka hem. Det är jag idag med. Misse lämnar huset idag och återvänder inte förrän jag flyttat ut. Det är inte det jag är nervös för, utan det faktum att han sagt upprepade gånger att det väntar ett brev till mig när jag kommer i eftermiddag. Det är det jag är nervös för. Jag vet inte varför, sist gick det ju bra.

Kanske är det inte nervositet, kanske är det bara olustkänslor för det faktum att han så tydligt säger hejdå-för-alltid och inte vill se mig mer. För att det känns så konstigt, jag har aldrig varit med om det tidigare. Inte på det här sättet, i vuxen ålder. Av en annan vuxen människa. Det känns så ... dagisfasoner. Jag vet inte.

40 dagar kvar.

Så imorgon flyttar jag hem på fulltid ända till flytten. 18 dagar kvar till jag får nyckeln, 41 dagar kvar till flytt. Jag kunde inte längta mer. När jag är i stan märker jag hur jag kommer tillbaka till verkligheten, jag mår så mycket bättre här, med mina vänner inom räckhåll - varje dag. Det är himla viktigt för att jag ska må bra. Så det känns förstås lite jobbigt att flytta hem på heltid nu de dagar som är kvar, även om jag behöver tiden, har ju knappt börjat flyttpacka.

Spelade frisbeegolf i slottsskogen idag, det gick dåligt. 89 kast på 18 hål. Har ingen aning om vad par ligger på, men förmodligen kring en kvart av mina poäng.

Inte lika arg idag, det är bra.
Vi ska ha tantfest+Hans ikväll hos C's syster, dricka honungsrom och öl i mängder, röka på altanen och gråta. Som tanter gör när ingen ser på antar jag. Jag ser verkligen fram emot det. Jag tror vi behöver en riktig tantfylla alla fyra, mycket vatten har runnit under verandan sedan sist. Både djur och människor har dött, uppbrott och konflikter som behöver supas ut. Rensa luften och hjärnorna ordentligt.

I övrigt är helgen fullbokad, och det är ju himla skönt! Jag ska göra frisyr på Emma och lacka hennes naglar för hon ska gå på bröllop. Frugan+flamma har inflyttningsfest in fin-fina lägenheten på lördag och det blir också kul. Jag ska försöka hinna gå på loppis på söndag och gå på Sex & The City 2. Allt detta på en helg.

Sedan på måndag verkar det som att jag flyttar hem på heltid igen. Misse kastade in mig igen efter att ha kastat ut mig. Kanske någon form av maktutövning, vad vet jag.

Helgen blir iallafall bra.

Att leva som man lär, det är ett mycket svårt uttryck att svänga sig med. Att säga hur andra bör göra, och sedan faktiskt följa det själv, det är mycket svårt. För av någon anledning är det mycket lättare att tala om för andra hur de ska leva sina liv, hantera sina problem, ta motgångar och framgångar.

Att skapa en regel som ska gälla två personer i ett förhållande, och sedan skita i den själv, det är riktigt fult och elakt, då kan man ju lika gärna skita i att skapa regeln från början, eller önska att bara motparten ska följa den, så får motparten komma med ett motbud?!

Jag känner några personer i min omgivning som har väldigt svårt att leva som de lär. Som likt helgon har bra råd kring det mesta men själva beter sig som as när de inte har något att vinna på situationen när den väl uppkommer för dem själva. Att säga en sak, men göra en annan.

Jag vet inte hur jag ska förklara bättre vad som stör mig, för just nu kokar jag i hela kroppen, mitt huvud håller på att sprängas och jag är så arg, att jag nog klappar till nästa person som ställer sig i vägen. Det är inte ofta jag blir arg eller besviken, jag har verkligen tålamod likt en bergvägg, men nu kokar det bara över. Jag är så arg, att för första gången i vuxen ålder känner jag verkligen för att slå någon hårt. Med knytnäven. Jag skäms lite för det, att jag blir så arg, för personen i fråga förtjänar inte det. Jag borde inte ödsla energi på det här, inte nu.

Jag behöver verkligen ha lite roligt, behöver ny energi. Positiv energi. Bara en? Eller kanske sex.

Jag kan inte förstå hur magen får plats med allt. Även om jag är en av de bästa jag vet på att tugga mat, så kan jag bara inte förstå. Idag har jag ätit (bara till lunch!) fyra potatisar, 1 stor fet panerad torskfilé, ~2 dl äggsås, en grabbnäve sallad, 3 pannkakor med grädde & sylt och sköljt ner allt med ett stort glas vatten. Fantastiskt. Sedan fick jag såklart ont i magen och var tvungen att ta en stor kopp rött te, för matsmältningen.

Vi ska ha VIP-kväll ikväll för våra kunder. Alltså jobbar jag 12 h idag. Jag låtsas att jag redan bor i stan och att allt är färdigt i lägenheten, att katterna väntar där och att jag skulle åka dit ikväll. Kanske ringa någon av mina vänner som bor nära och fråga om vi kunde se på tv eller nåt. Bara hänga i soffan med varsin katt på magen och dela filt. Ute skulle det börja skymma lite, men det hade ändå inte varit bråttom till läggdags, för imorgon jobbar jag bara tre timmar fick jag höra nyss. Det hade ju varit så mycket skönare, än att som nu åka hem mitt i natten till kartonger och dåligt samvete, inte hinna packa allt som jag vill och sedan stressa i säng... inte konstigt att jag drömmer så mycket konstigt.

SMS jag fick igår kl. 17.34:
Från: SHB

"Brådskande! Kontakta din bank då ditt kort har blivit kopierat av bedragare. Ring på 031-850400"

10 Steg för att få Lilla Röd genom besiktningen:

1. Byt ut två sommardäck från olagliga till lagliga
2. Mecka ut den trasiga bulten ur höger framhjul - bokat tid, ca 200-400 kr
3. Laga höger framdörr så den går att öppna - bokat tid, ca 1000 kr
4. Blås ur låsmekanismen till bakluckan så den slutar krångla
5. Städa bilen invändigt
6. Tvätta bilen utvändigt + motortvätt
7. Kolla alla underliga vätskor, fyll på vid behov
8. Kolla alla lampor, byt ut vid behov
9. Kolla varför Lilla Röd gnäggar när man svänger långsamt - bokat tid, troligen hjullagren
10. Framvagnsinställning - bokat tid

Maj månad gick fort, plötsligt har jag bara en vecka på mig. Jag ringde alla möjliga imorse och har bokat tid på två verkstäder. Dyrt blir det, men nu om någonsin har jag faktiskt råd, plockade ut extra timmar på lönen och har inte lagt några egna pengar på lägenheten än. Fan, Lilla Röd är ju viktigare i bruk än att ha tapeter en månad för tidigt.

"Ja, det är en speciell sorts fågel, den sitter aldrig på samma plats två gånger" säger fågelskötaren och matar de små liven med nektar ut pyttesmå hinkar. Vi står i en lummig konstgjord skog och ser på fåglarna. De är flera hundra och trängs på grenarna i det stora fågelhuset. Jag undrar hur fåglarna kan veta var de har suttit tidigare, och hur lång tid det tar innan de inte har några platser kvar att sitta på, och de måste flyga omkring tills de dör av utmattning. Jag förstår att de sitter blick stilla på sin gren, att de måste vara noga innan de flyger iväg, för då har de ju förbrukat ännu en plats i den lilla djungeln som är deras hem.

Vi står i ett gigantiskt fjärilshus som är utformat som en stor vit fågelbur i stora komplex. Vi står på övervåningen vid ena gaveln, och hela denna del är vigd åt de märkliga små fåglarna. jag ser mig omkring och försöker klura ut vad som finns i resten av byggnaden, när jag viker undan lövverket ser jag en rund bur som når över både under- och övervåningen. Jag går fram till den och ser ner mot golvet. I den buren står en gigantisk panda. Den är säkert tjugo meter hög och har det lite trångt i sin bur. När den står på golvet når den ändå upp till mig med sitt huvud och står med ena tassen mot en gren i taket. När pandan ser mig börjar den gunga och dansa lite. Vid närmare eftertanke är det en koalabjörn, den verkar byta skepnad då och då.

Vi går mot gaveln på huset, det är misstänkt likt lustiga huset på Gröna Lund när vi går mot väggen, den delen när man ska åka flygande mattan ner. I golvet rinner en bäck genom ett snirkligt mönster. Där står en viking som frågar om vi vill ta kanalbåten ner. Såklart vill vi det! Det är jag, min bror, min far och farfar som ska vidare ner. Båtarna är så smala, så vi tar varsin superstor barkbit att åka på, med en stav för att styra och ta fart. Jag åker ner efter min bror, bäcken rinner liksom ner på undervåningen genom den smala gången.

Min bräda går av, och jag spänner dem runt mina fötter likt snöskor för att ta mig vidare upp igen. Trappstegen är sådär knasiga som i lustiga huset och svåra att gå på, ungefär här halkar min farfar efter, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag ska fram, och först! Det verkar vara en sorts tävling.

---

Anna Von Hausswolff "Track Of Time" som ett soundtrack i bakgrunden. Jag har precis gått upp, har bara trosor och en ljus fleecejacka på mig, öppen. Jag hör att en bil svänger in på uppfarten, så jag smiter in i garderoben, tanken är att jag ska klä på mig, men som vanligt hittar jag något annat att göra precis före. Jag ser katternas transportburar och tänker att jag måste ställa två till Misse, jag behöver ju inte fem! Sedan blir jag förbryllad, vi ska ju inte ens ha fem, vi ska ju bara ha två, jag har inte köpt fler än två?!

Jag tar två burar och går ut ur garderoben, då ser jag Misse stå lutad mot pelaren på altanen, han ser trumpen ut och glor på mig genom fönstret. Jag fryser till is, står där i hallen med transportburarna och den öppna fleecejackan och vet inte vad jag ska tänka. Först blir jag arg. Det är min vecka. Han ska inte vara här, speciellt inte en tidig vardagsmorgon. Anna Von Hausswolff sjunger "you keep it all the tiiime" och jag vet att Misse har nya flickan med sig. Känner hennes närvaro bakom hörnet, och blir ännu argare, det var faktiskt han som sade att vi inte skulle ta med våra nya till huset, till vårt gemensamma boende. Det var hans regel, och jag har följt den. Hur har han mage att ta hit henne, utan att varsko mig! Jag står ju halvnaken i hallen med håret på ända.

Plötsligt står vi båda i hallen. Han står på knä framför mig och gråter mot min mage. Jag gråter också.

---

Vi är i Falun. Det är vinter och sådär fint gult ljus ute, snön ligger som fetvadd längs gatorna och det är lite dimmigt. Jag ska lämna av Misse vid bussen. Bilden som visas är han under täcket, nedbäddad upp till hakan, han är torr och varm och ser på mig. Jag försöker blinka bort bilden där jag sitter i bilen i det gula ljuset. De säger på radion att bussen till Kode är indragen, att han inte kan gå av på sin hållplats. Men jag har redan lämnat av honom och är på väg hem genom Falun. Jag kör förbi åsgatan som har stora blå hus jag inte känner igen, de är vackra.

Jag kör över parkeringen vid Hotel Bergmästaren när jag vaknar.

Idag mår jag väldigt konstigt.
Det bubblar i hela kroppen för att jag ska få träffa katterna, men samtidigt känns det så obehagligt att åka hem, för jag antar att där ligger ett brev och väntar från Misse. Som jag nog inte vill läsa. För att jag kommer att kräkas av känslor när jag gjort det. Jag bävar. Och så är jag lite rädd, för att jag inte vet hur jag ska hantera det, hade nog egentligen velat ha med mig någon hem, bara för att ta mig in liksom. Kanske ska ringa en vän.

Borde egentligen fylla på Lilla-Röd-listan också, kanske ska tvätta bilen på vägen hem för att fylla ut tiden lite?

Åska? Pfft, det regnar ju knappt. Tydligen är det högst lokal åska över halva sverige, lite här och där i olika stadsdelar. Över ett hus men inte nästa. Jag hade sett framemot en urladdning, har gått med molande huvud ett-par-tre dar nu.

Grillat idag. Värsta festmåltiden blev det, på RBs elgrill på balkongen. Vi trotsade tunga luften och låtsades att det var fredag kväll mitt i sommaren. Jag fick supergod laxfjäril, han fick segt kött. Grillad svamp, slaskiga varma tomater, ruccola och fetaost. Rödlök, avocado och paprika. Mitt i veckan. Det är en bra vän/hyresvärd som lagar sån mat. Och jag diskar inte ens. Jag känner mig ruskigt dum ibland, men jag pallar inte idag. Det blev en knasig dag, fjärilarna i magen flyger åt olika håll och jag får ingen ordning på något. Jag hoppas att mitt huvud blir trevligare att ha å göra med när väl allt det här besvärliga är över. Jag längtar till mitt eget, längtar till loftsäng och ljusa fönster. Längtar till lata katter i breda fönsterbrädor. Barfota på trägolvet. Plats för en symaskin. Jag hoppas att jag kan rensa så mycket som jag vill, ska nog ställa ut på den där loppisen i majorna nästa helg, om jag får nog rensat den här veckan. Kanske kan få in några extra slantar på olika skräpsaker?

Jag längtar hem till huset nu, inte till ångesten, men till katterna, helvete vad jag längtar efter de små liven.

Och ja, jag är lite ledsen för allt som hänt hela vintern. Det kommer någon period här och där om dagarna när jag sysslar med lite självspäkelse och kollar in vad Misse har för sig. Detta beteende ger mig ångest och illamående, jag mår inte alls bra av att vi inte pratar med varandra. Jag är ledsen och lite gråtmild och väldigt svartsjuk, men det är väl helt naturligt antar jag. Jag vet inte ens varför jag gör det, varför jag så gärna vill se vad som händer, men jag kan inte låta bli. Det är ju helt tydligt inte bra för min hälsa att gå igenom detta, men rätt vad det är känner jag mig stark och glad och tänker att -Det kan väl inte skada... Men det gör det.

Jag fick frågan för ett par veckor sedan av Therese; -Inga Misseåterfall? Jag svarade nej, för det kändes inte så då, men de kommer. Eller återfall och återfall, men jag mår verkligen inte bra när han är så kall och hård mot mig. Han bråkar om en sak, och gör sedan precis samma sak själv. Det som stör mig, tror jag, är att jag inte kan bli arg på det. Jag blir bara ledsen för att det känns så omoget liksom. Jag vill ju bara att han ska må bra. Det är ju det jag har velat hela tiden, att han ska må bra och att det skulle vara vi, men nu blev det ju inte så. Det gick 4 år, och han mådde inte bättre.

Jag är ledsen för det.

Jag satte mig på cykeln någon gång efter 23 igår kväll, hem från Elisabeth. En trevlig kväll med Japansk Single Malt och lagrad Tequila. Helt nykter och lite mjuk i knäna cyklade jag hemåt i mörkret. Jag cyklar så fort med musik i lurarna och hör inget runt omkring mig, lite farligt faktiskt. Lite vardags-living-on-the-edge att dövcykla utan lampor i mörkret. Det går fort hem, för att slippa uppförsbackar tar jag tydligen olika vägar dit och hem, för det finns en sån fin snabb nedförsbacke mellan Eriksberg och Kville. Bromsarna på RBs cykel funkar sådär, bakbromsen inte alls och frambromsen bara lite. Jag övade på att släppa styret, det har jag tydligen glömt hur man gör.

Så jag kommer hem med andan i halsen och adrenalinet pumpande, för jag susade hem så fort så andningen inte hann med. Jag står i cykelförrådet och brottas med låset när telefonen ringer. Midnatt liksom. Det är RB. Han är full. En onsdag. Så vi tar en minut på balkongen innan vi somnar, jag häller i honom resorb och vatten, vi pratar om värmen och han har slokhatt.

Sånt här händer aldrig på landet, det ska bli skönt att flytta till stan.

Det blev varmt, och jag blev helt nojig. Är det bara vår eller kommer det åska? Jag fick ett dugg på näsan när jag gick från jobbet idag, och tänkte att nu, nu brakar det loss. Tänks gärna på dalmål.

Shortsen är lagom långa och till och med fejk-conversen lite för varma. Jag blundar mot solen ovanför molnen och njuter av att inte behöva jacka ens på morgonen. Imorgon ska jag cykla till Elisabeth, inte långt, men kanske hem sent efter en japanare i glaset. Om temperaturen är något liknande idag kommer det kvitta, för det var så skönt ute nyss att jag gärna stannat en stund till. Dags att ta fram solglasögonen, grillen och några kalla tror jag. Eller inte nu, för jag ska ju jobba imorgon, men en annan dag.

Så det kanske blir Visby ändå.
Jag som hade lagt ner drömmarna helt och hållet, börjar nu hoppas igen. Fröken C som skulle lägga pengarna på bröllopsresa, har nu en blivande äkta hälft som fått jobb och inte kommer få ledigt i sommar. Så nu kollar vi priser på flyg/båt ändå. Och ingen blir lyckligare än jag om vi kommer iväg på roadtrip till Gotland i augusti.

Och som vanligt i stan hinner klockan gå långt innan jag ligger under täcket. Dagen var så bra, och så lång, att jag inte hann med alls. Jag hann med så mycket och ändå ingenting. Idag har jag till exempel inte jobbat, inte diskat, inte ringt bilmekkaren, inte ätit frukost, inte pratat med bror, inte tvättat bilen, inte ... ja.

Däremot har jag varit på Ullas begravning idag. En fin ceremoni som passade henne, men sjuukt långdragen och entonig präst. Beethovens Moonlight Sonata som sista framträdande på piano förlöste tårarna, det var lite svårt innan. Jag hade helt enkelt inga tårar med mig hemifrån idag. Försökte pressa fram några för syns skull innan vi skulle gå fram till kistan, det måste ha sett oerhört roligt ut när jag försökte, det enda jag lyckades med var att få magen att knorra som en V8 eftersom jag glömt äta frukost. Men organisten lyckades alltså precis innan vi skulle gå ut ur kyrkan, till den melodin behövde jag visst inte ens anstränga mig.

Eftermiddagen spenderade jag i Stenungsund. Vi var en snabbis till stallet och pussade hästar, jag hade tofflor genom hela hagen (note to self: dont do that again) och hoppade mellan bajshögar och lerkokor. Hästapållar har verkligen en lugnande inverkan på min själ. Det är så mycket värt med bara några minuters beröring. Måste tillbaka och rida ut - snart.

Väl hemma hos RB har jag dammsugit spotify efter nice pianomusik, fyller dock inte playlisten så fort som jag vill. Jag är tydligen sjukt kräsen även om jag är helt ny inom genren. Jag är uppe i 52 tracks, men vill gärn ha kring 600 innan jag är nöjd. Dessvärre kryllar det av hårda pianofingrar och massproducerade covers som inte tilltalar mitt flicköra. Just ikväll snöade jag in på Yann Tiersens Tabarly och hade svårt att byta, resten verkar ju suga pung. Vad hände med känslighet och egna kompositioner? Vart fan börjar jag leta?

Så jag vill inte riktigt avsluta dagen ännu. Blodcirkulationen är på topp och lyssnarörat inställt.

Dessutom är sängen fortfarande ruggigt tom.

Vilken dag sedan!
Jag har liggsår på vänster höftkam och revbensspjäll efter en hel dag i sängen framför datorn, eftersom datorn står på bordet på vänster sida säng. Sådan dag kan man unna sig efter jobbhelg i tyskland. Jobbhelg med självförvållat 7 h sömn och många fler timmars nöjen...

Efter landgång åkte vi till jobbet för att dumpa väskorna, jag skjutsade hem Elisabeth och dumpade mina väskor och all öl hos RB där jag ska bo denna vecka, sedan ringde mamma och moster för de var på Gbg järnvägsstation i en timme så jag åkte givetvis dit och kramades lite. Något trött. Nariga läppar och mjuka knän. CocaCola i mängder och sedan hem. Hemma en timme, promenera till pizzerian för mat, hem igen och sedan äntligen dusch och pyamasbyxor. Sedan har jag fan knappt rört mig.

Saknar sällskap i sängen, det är tomt.
RBs hund Movitz kom nyss och tillfredsställde mitt behov av en andra andning i rummet, han är i skrivande stund på god väg att knuffa mig ur sängen fast han är liten som en killing, men jag njuter av att han äntligen tyr sig till mig. Och för att vara ärlig, jag saknar verkligen sällskap i sängen. 4 år med Misse, och alla nätter han var borta - fyra katter. Jag vänjer mig fort, och sover inte alls bra ensam.

Jag får köpa en sån uppblåsbar man tror jag, som kan bo här hos RB de nätter som är kvar före flytt. Nu är det 32 dagar kvar till övertag av nycklar, och kanske lika många innan sakerna är på plats. Det är många ensamna nätter... Alltså sjukt äckliga liggsår om datorn ska vara min enda räddning.

Kiel-helg.
Det gick bra, trots sjukt dålig organisation från min sida.
Det blev en rörig resa, och det var mitt fel.
Jag är ju ansvarig och kan inte skylla på någon...

Rent privat var det en toppen resa.
Jag sov väldigt lite och drack alldeles lagom.
Fick fjärilar i magen som jag blandade ihop med kissnödighet.
Och skrattade.

Jag behöver fler fjärilar i magen, det var länge sedan nu.

Det var en tung vecka. Ett litet återfall med aggressioner som avslutning.
Jag har i vilket fall fått tummen ur och börjat packa inför flytt, även om det än så länge går sådär.

Kielhelg snart, om ungefär en timme.
Gud har sett till att skydda mig med hjälp av både mens och munsår, så det dåliga humöret verkar vara räddat. Det vore ett under om jag hade haft kul denna helg. Jag får trösta mig med shopping. Jag har sett ut en klänning, ett par shorts (ja alltså några stycken), solglajjer och pumps. Längtar lite.

Så nu har jag försökt äta en kebab i pitabröd för att mätta magen, den var inte så god som jag föreställt mig, så halva ligger kvar här på skrivbordet och gapar mot mig. Kebabremsorna ligger ut som tungor ur gapet och hånar mig. Jag skiter i det här nu.

10 Steg för att få Lilla Röd genom besiktningen:

1. Byt ut två sommardäck från olagliga till lagliga
2. Mecka ut den trasiga bulten ur höger framhjul
3. Laga höger framdörr så den går att öppna
4. Blås ur låsmekanismen till bakluckan så den slutar krångla
5. Städa bilen invändigt
6. Tvätta bilen utvändigt
7. Kolla alla underliga vätskor, fyll på vid behov
8. Kolla alla lampor, byt ut vid behov
9. Kolla varför Lilla Röd gnäller när man svänger långsamt
10. Genomför en motortvätt

Jag har maj månad på mig. Det känns än så länge helt lugnt, även om jag vet att några dagar/veckor går väldigt fort. Lilla Röd blev i vilket fall väldigt glad för nya framtofflorna, de är i lagom storlek, det gillar Lilla Röd. Ett steg i taget.

Jag blev utan dator i några dagar. Skärmen på min arbetsdator började pulsera i vitt och till slut så syntes inget mer än stora vita åskmoln på den. Den funkade i dockan några dagar till, men till slut ville den inte ens starta. Idag kom den tillbaka från avvänjningskliniken och jag blev så glad. För jag är visst en liten teknikråtta trots allt, har väldigt svårt att klara av mitt arbete och liv utan burken. En bonus är att de har rensat fläkten, så vips är datorn tyst, även under tungt arbete.

Till råga på allt annat så kom jag hem till en närmast tom bostad i lördags, och ett lite ... opersonligt brev från Misse (som om vi inte känt varandra ens, än mindre bott ihop 4 år). Det verkar som om han just nu använder huset som en krigszon, och gör allt han kan för att straffa mig. Tar upp märkliga saker att klaga på, som om jag inte alls samarbetar med hela upplösningen. Inte en tanke på att han kör omkring gratis i min bil till exempel. Jag blev förstås ledsen och arg på hur han beskriver sin ilska, och fick någon form av ångestattack som jag i efterhand tror bara är aggression på hans envishet och egoism. Jag liksom började koka i huvudet och grät och tuggade fradga. Blev lite less helt enkelt. Utnyttjade en livlina = ringde en vän som fick hjälpa mig ur knipan.

Så nu undrar jag hur jag ska hantera hela situationen. Ska jag sänka mig til hans nivå och gnälla om småsaker? Kräva tillbaka bilen pronto? Neka honom de räkningar jag brukar betala mer än honom? Jag undrar hur han kan tänka att han får bete sig hur som helst bara för att jag lämnade honom. Eller kanske jag är lite orättvis, han beter sig ju inte "hur som helst". Det känns mer överlagt än sinnessjukt. Men i vilket fall inte helt rättvist.

Det känns som om han packat för att inte vara där alls, även om vi sagt varannan vecka. Han har ju inget kvar framme att sysselsätta sig med när han ska var där? Så jag undrar om han kanske bara kommmer hem sent på kvällarna för att sova där? Jag lider med katterna, alla fyra var såå glada när jag kom hem, jag möttes av fyra springande katter från olika håll som kom för att möta mig, de struntade i att de inte var vänner egentligen utan låg i en hög på mig alla fyra och kurrade. Och så har det varit sedan i lördags. De har alla väldigt svårt att lämna mig och vill knappt gå ut. Så antingen saknar de mig väldigt mycket, eller så saknar de närhet. Jag hoppas på det första, vill inte tro att de försummas under Misses veckor. Det tror jag inte heller, men det känns så himla konstigt att till och med hans katter är så sällskapssjuka mot mig.

För att sammanfatta, jag är sjukt förvirrad. Har aldrig varit med om en liknande situation, att bli straffad för något jag inte gjort, få mentalt pisk för att jag inte längre älskar någon som borde veta hur han behandlat mig. Det hela känns mycket märkligt.

Kära dagbok.
Igår hade jag en riktig fittdag, jag var trött och på dåligt humör hela dagen.
Min rumskompis/hyresvärd försökte allt vad han kunde att lätta upp mitt humör, på alla sätt han kunde tänka sig, dessvärre så spädde han bara på mitt dåliga humör med alla sina försök, det blev flertalet gånger värre när han bara försökte vara snäll. Jag blev visst irriterad på prick allt igår.

Jag försökte muntra upp mig med mat, åt en hel pizza med kanter och allt, all pizzasallad, en halv burk bea och toppade det hela med säkert en halvliter cocacola, inget hjälpte. Det enda humörhöjande efter den måltiden var att jag inte fick ont i magen.

Om det var PMS, kunde jag skylla på hormonerna, men det var nog inte det.

Jag känner efterdyningarna idag, han råkade låsa in mig imorse och fick sig en känga per telefon när jag inte kom ut. Såklart kom jag ju ut till slut, men jag hann bli irriterad, och han hann bli rädd och skamsen.

Tur att Elisabeth är här idag, hon har den skönaste inverkan på min personlighet!
Speciellt när vi nu ska fortsätta med den förbenade inventeringen...
Ny dag, nya tag.

Vaknade av syrsorna. Ett ilsket knirkande från vardagsrummet. Kissnödig. Medeltid och fylla i hela kroppen. TrixMartin låg på marken, för att han var trött. Jag stod med Klinga och Ronnie och jag tror vi drack öl. Klockan var 3 minuter i midnatt, och det var sådär somrigt ljust ute. Ronnie frågade om jag inte behövde lägga pengar på bilen, det var ju böter efter midnatt. Visst fasen, mot skolbyggnaden.

Stengolv. Jag smög in i deras sovrum. Så tyst jag kunde. Dörren var så tyst, och jag också. Letar efter Shellkortet, Basse börjar gny och vända sig i den enorma himmelssängen, jag stelnar till. Helya vaknar av Basses ljud. Svullen, rufsig, nyvaken, vill somna om. Basse yrar och frågar viskande vad jag gör där? Jag har en ölburk i handen, viskar till svar att jag söker parkeringspengar. I ett skutt är Basse uppe och påklädd, medan Helya sträcker ut sig som en katt över sängen. Vi lämnar henne och går ut. Basse går bakom mig. Festar ni? Jag vill vara med! Jag suckar lite, men är glad att han är vaken. Glad att han hänger med, mig. Vi möter upp de andra, och jag vaknar.

Är så kluven till Medeltidsveckan, jag vill, men vill inte.