SARIS DRÖMMAR

Som isberg. Stora blå isberg som hänger i vattenytan. Gnistrande vita nästan grå. Sen, när det brakar, då brakar det. Vackert. Sakta sakta klyvs det mitt i tu. Lämnar efter sig små söta flak att hoppa mellan. Tänk er regnbågen i de miljoner små ispartiklar som fyllt luften. Bländande. Vackert. Tänk er att stå där mitt i underverket med tjocka kläder och skutta av glädje i allt det kalla, vita, blå. Att kramas med is om sig vart man än ser. Jag tror att det finns glädje där.

Hon sade att det skulle bli lättare för varje gång jag gick dit.

Men det är inte så lätt att tro på när man ligger där med benen i vädret.
Men igår kändes det faktiskt rätt bra. Skönt om man jämför. Jag svor bara en gång igår jämfört med första gången jag gick dit, då svor jag varje drag.

Åker inatt. Det ska bli fantastiskt skönt att komma bort.

är Sjutillhållarlås

Undrar varför.

Jag hade förmodligen inte låtit det gå så långt om jag inte skulle åka snart. Då hade jag nog bara gett det en klackspark och en tåfjutt och fnissat vidare. Men nu när jag vet, att jag snart ska vara ledig, då tar det hårt. Då gör det att jag ännu mer behöver semester. Det här med att jobba åt andra. Att inte få undan något på mitt eget bord.
Bara för att ingen annan 'kan', ingen annan 'vet hur man gör'. Vilket säkert stämmer. Men jag vägrar vara den som kan mest om allt här, och samtidigt ha en och en halv heltids uppgifter på sidan om. Jag vägrar ta ut mig.
Pappa sade att det gäller alla generationer nuförtiden. Vi är för få som jobbar alldeles för hårt. Och när jag berättar om vad det är som är struligt och om min inställning till det så skrattar han och säger att jag är som han.

^{...lär hämta kaffe...}

Och så säger han att jag dricker för mycket kaffe.

Som jag sade till honom.
Jag drömde att jag pratade med Misse inatt. Fast jag egentligen gjorde det. Mitt i natten vaknade jag, slog upp ögonen, genast klarvaken (det tror man ju). Drog täcket om mig och tassade ut till datorn. Och tamejfan. Där var han. Det var därför jag vaknade. Ringde. Drömde att jag lade mig ner igen. Pratade om jag minns inte vad. För jag sov ju. Egentligen. Jag drömde att jag pratade om resan som kanske inte blir av dit vi vill. Jag pratade egentligen om pappa. Eller drömde jag det?

Drömde jag att jag sade till dig att jag vill träffa dig idag? Eller sade jag det?

Det är så förvirrande på natten när man är vaken men ändå inte.

Verkar som om vi inte reser förrän lördag. Vilket betyder att jag kan ägna fredag till packning. Vilket betyder att jag plötsligt fick en eftermiddag imorgon när jag inte vet vad jag ska göra.

^{_{Jag vill träffa Misse innan jag åker. Verkar inte bli så. Ledsen?}
Lite.}

Pappsen ringde. Ville prata om mitt jobb. Jag hotade till slut med att lägga på. Och så skrek jag(!). Men han gav sig inte. Jag suckade och suckade och så pratade vi lite om annat, till slut styrde han likförbannat in mig på jobbet och jag spydde lite galla över energibovar och datasupporttekniker och nya kopiatorer och ännu fler energibovar och om icke-existerande arbetsmoral hos lågt begåvade kollegor. Sedan var han nog nöjd, för då blippbloppade han hejdå och vi lade på.

^{_{Det känns inte rättvist.}}

Jag tänker inte hänga upp mitt liv på saker som inte ger mig något. Fel. Jag tänker försöka att inte hänga upp mitt liv på saker som inte ger mig något. Men det är inte så lätt. Jag har gått hela mitt liv och gett till andra, tagit av mig själv så andra skall ha det bra. Jag är inte så himla bra på att ge till mig själv! Det är svårt. Jag tänker att min tid inte räcker till, till vaddå? Jag ger och ger varje dag, det är klart att inget blir kvar till mig. Jag tänker att jag får ta av de där jädra träningstimmarna och ge till mig. Min tid blir tiden på gymet. Jätteroligt. Haha.

^{_{Så trött. På allt. Less. Behöver uppmärksamhet.}}

Tänker att om man ska vara glad behöver man omge sig med glada människor. Just nu är det inte så gott om dem i mitt liv. Jag fick träffa Ma+E idag, det var bra. Jag har saknat tjejfniss. Men det var också allt på länge. På jobbet gnälls det så mycket att man bara vill stänga in sig. Hemma ... eeh ...

Jag behöver en rumskompis. Som är glad. Som tycker om mig. Jag behöver kramas i soffan. Varje dag. Nästan. Jag behöver semester. Innan jag går under. Kvävs i det där mörka jag får tillbaka av dem jag ger ljus till. Det var ett jävla prat om energier fram och tillbaka. Jag som egentligen bara vill prata om sand och sol.

Behöver sova nu. Behöver Misse-sällskap.
^{Är lite rädd att han skall försvinna.}

Energibovar! Jag säger bara det. Vad är det för sätt? Ta mig för givet på det viset! Jag tar slut! När ni suger ur mig på det här viset blir jag först väldigt arg, sedan blir jag irriterad och sedan väldigt trött. Jag vill inte bli ursugen såhär idag, jag har massor att göra före semestern ju. Ni är energibovar. Allihop. Stick och brinn.

Jag vet inte om jag trivs med mina linser. Högra ögat krånglar och vill inte ha plastbitar i sig. Vänstra är rätt ok, det finner sig i det nya och sitter still. Högra ögat skruvar på sig och klöser på linsen. Jag har vant mig nu, vid att det känns som skräp där. Hela tiden. Jag borde ringa min optiker och fråga vad jag ska göra åt det. Jag tänkte att kanske första dagen hade jag ett skräp där men nu är jag väl inne på fjärde (eller är det femte?) dagen och det är fortfarande rivigt. Så det ska väl inte vara så. Skitsamma. Jag tar det när jag ska på återbesök. Det är inte långt kvar. Hoppas jag drar på mig en ordentlig ögoninflammation nu när jag ska på semester. Eller så tar jag inte på mig dem när jag är borta. Behöver väl inte kolla på så mycket ändå. Ska ju mest ligga still i en bok hade jag hoppats. Eller hoppas jag fortfarande. Snart åker vi.

Nej, jag känner verkligen inte för att bli omhändertagen idag. Särskilt inte med lera. Jag antar att jag behöver det egentligen, och att jag kommer tycka om det när jag väl ligger där. Men just nu vill jag inte. Jag vill hem och packa och tvätta. Jag vill åka nu. Om jag inte sagt det ska jag åka bort nästa vecka med Bisett. Vi vet inte vart vi ska ännu bara. Men det blir i vilket fall semester en hel vecka. Bort från Göteborg. Bort från jobbet. Bort. Helst nu. Inte om dagar, timmar, utan nu. Jag vill åka direkt från jobbet till flygplatsen. Skit i packningen förresten, jag åker som jag är. Man kan köpa en tandborste och en jävla sarong när man kommer fram. Jag vill åka nu.

Precis som man kan få låtar på hjärnan kan jag få ord repeterade i mitt huvud. Häromdagen gick jag och nynnade 'knulla-knulla-knulla' tills jag sade åt mig själv att nu fick det vara nog. Då bytte jag till 'messmör-messmör-messmör'. Bättre.
Idag har jag nynnat 'balle-balle-balle' tills jag och lillebror kom på att 'pudel' är ett roligt ord, sen har jag nynnat 'poodle-poodle-poodle' tills tungan hängde sig.



Dagens värsting:
Jag har fått en stalker. Han lämnar mig inte ifred. Har försökt med massa ursäkter över nätet. Visst, jag vet att jag är svår att låta bli ;) men ändå. När jag börjar tala om svartsjuka pojkvänner som är stora som hus och tycker om att slåss, då flyttar vem som helst på sig. Nejdå. Då ska vi börja snacka på msn! Ge dig människa! Jag försökte säga det den snyggt artiga vägen men det förstod han inte. Så jag fick ljuga lite. Jag tror han fattade vinken till slut och jag fick åtminstånde bort honom från msn-listan.
Egentligen tycker jag inte om att ljuga. Men jag vill inte säga till folk att 'hey du är ful och dryg, ge dig av'. Då är det lättare att vara snäll och feg. Fast det hjälper tydligen inte så långt. Från och med nu ska jag vara ärlig på nätet. Se upp! Här kommer tanten som kallar er för ful-apor och äckelpottor.

Hah, jag började inte bara dricka kaffe när jag fyllde tjugofem, jag började klaga och gnälla över inte bara språk utan över tonårskåta pojkar också. Intressant.

"Ge-dig-av-Ge-dig-av-Ge-dig-av"


p.s
pudel-poodle
nudel-noodle
sammanträffande??

Jag tror att jag just tillverkat den äckligaste koppen kaffe någonsin tillverkad. Åtminstånde under mitt tak. Jag säger som du Bisett, "Äh mjölken är ju bara lite prickig".

Jag har nyss avslutat mitt första cykelpass på gym. Det var inte så pjåkigt! Sedan hem till äckligt kaffe och FaluRågRut med kaviar och skivad kall mandelpotatis. Det är så gott. Förhoppningsvis ger det här mördarpasset mig ordentlig sömn inatt. Finns inget värre än att vanka runt på natten full av tankar. Då ska man ju sova.

Nu lär jag göra en till macka och hämta min banan. Nyttig middag ikväll (_{^{jämfört med gårdagen när enda näringsintaget var två bitar sockerkaka och sex koppar kaffe}}). Pudel.

Ibland blir jag alldeles orolig över mina vänner, eller någon vän i taget så. Och så går jag en hel dag och bara är orolig och tänker på den personen. Vad fan gör man? Jag kan inte laga någon. Folk lär laga sig själva. Jag tänker att man kommer långt på att bara stå bredvid. Lyssna. Sitta med framför tvn och så. Men ändå känner jag mig så jävla otillräcklig. I våras när jag var orolig över E. Jag kunde inte göra så mycket mer än att lyssna. Och låtsas fortsätta lyssna även när jag inte orkade lyssna mer. Om de inte pratar, då kan man dra lite i dem, så de pratar. Men sen då? När man känner att det inte räcker, att man kanske behöver actually göra något? Åt saken? Det går nog inte. För att folk lär laga sig själva. Annars blir det inte bra. Jag kan inte bygga på någon annans torn. Det enda jag kan göra är att lyssna. Och spendera tid åt att oroa mig. Hellre det än att gå och grubbla över mig själv som jag gjort så mycket på senaste. För det suger verkligen. Idag är jag lite orolig.

Jag tror att måndagar är den dagen i veckan när det är tillåtet att häva ur sig gnäll och klagomål. Den här måndagen tänker jag gnälla över 'känslostjärnor'. Jag blir vansinnig på *tassar in*, *leer*, *kjam*, *hålla handen* osv. Till VANSINNE!! Vad hände med svenskan?? Jag har rätt långt tålamod men när det kommer till stjärnorna är koppen full nu. Jag vet inte varför jag retar mig så på det, förmodligen för att det är en sån grov förenkling av ett känsloläge, för att jag tycker att man inte skall förenkla känslor. Inte vet jag. Jag blir bara så irriterad. Så snälla, bespara mig den energin. Jag ska sluta gå in på alla såna sidor där stjärnorna förekommer. Hejdå.

Jag har sovit som en gudinna hela natten. I halvtimmesintervaller. Däremellan har jag av någon anledning varit uppe och snurrat, varit på toa, hämtat vatten, satt igång musik, ritat, varit på toa igen. Halvtimmesintervallerna har bestått av röriga drömmar. En närmast bisarr besatthet av bullar och kaffe. Misse var där. Nonchalans. R var där. Såg på mig med medlidande fast jag inte ens var ledsen i drömmen. Hästarna var där förstås. Och bilar, massor med bilar. Och så ringde det, hela natten. Fast inga missade samtal imorse. Märkligt. Det var i vilket fall en låååång natt. Det första jag tänkte när jag vaknade av klockan var "jag vill aldrig mer sova ensam" vilket ju är bull, för jag tycker ju om att knuffas med mina täcken själv. Jag tänker inte ens försöka få ordning på det här, jag släpper det bara. Ingen idé. Ny vecka, nya tag!

Jag som precis:

börjat glömma
slutat hoppas
försökt gå
börjat leva
slutat drömma
försökt lämna
börjat drömma
slutat älska
försökt börja



Tur att det går över. Snart.
Helst till imorgon, så jag kan få något gjort på jobbet.

Ett sms.

Nu rasade det klossar.
Flera stycken.

Kvällen började bra men slutade i kris.

Jag intalar mig att det bara är ord.
Men det är aldrig bara ord.

Vägrar gråta över gammal skrot.

Jag stänger av telefonen nu.
Och in mig själv.
Frågan kvarstår.
Med vem pratar man om det man inte pratar med någon om?

Nu blev det mer ett matter om att lägga meningen rätt i munnen än vad den egentligen handlar om.

Med vem pratar man om det man inte pratar med någon om?

Så. Nu är jag nöjd.

Jag känner det ett par gånger innan jag vaknar.

När jag väl vaknar är det av klirr i köket. Jag har lite saknat att vakna av det. Klirret. Det känns som hemma. Jag ligger och känner efter lite innan jag känner efter. Det drar. Det gör ont. Jag suckar inte ens. Jag bara undrar var det onda kommer ifrån. Lyfte jag något tungt igår? Minns inte. Var det igår eller i torsdags jag lyfte? Minns inte.

Kliver upp. Godmorgon. Jag har ont. På båda sidorna. Lika mycket. Inte hela tiden men till vissa armrörelser. Vill inte prata om det. Gör en stor kopp te. Sätter mig med dem och lyssnar.

 Hejdå, kör försiktigt.

Man ska inte vara vaken före åtta en lördag. Jag har ju längtat efter sovmorgon. Sätter mig i soffan. Grubblar igen. Jag är ju så bra på det.

(Vem bekänner man sitt innersta för? Vem pratar jag med om det man inte pratar om? Jag har något mörkt. Som inte tynger på något sätt, det bara finns där. Kanske är det därför jag inte pratar om det. Med någon. Vill inte prata om det mörka. Det är ju ändå snart över. Tror jag. Hoppas jag.)

Tycker om morgonen ändå. I det här lätta grå ljuset ser lyftkranarna ut som dinosaurier.

Om jag går och sover igen försvinner det.

Lägg lite värme på ryggen så går det över och du kan sova en stund till.

Jag kan inte förstå att det fortfarande är t-shirtväder. Sommarvärme långt in på kvällen! Det är så skönt! Mamma och pappa är här och hälsar på. Vi sitter med balkongdörren öppen och hinkar kaffe. Misse sitter i soffan bredvid mig. Det är så skönt. Nu är det helg.

Jag tycker om fredag när fredag är såhär.

När allt bara flyter.

Medströms.

För mig är det lite viktigt att allt funkar.

Trodde ni på riktigt att jag skulle komma ihåg tiden hos optikern 11.00? Nä. Inte jag heller. Men det gick bra. En halvtimme sen in, helt svettig. Men nu har jag mina första linser i. Vilken kick! Jag ser ALLT! Hur långt bort som helst! Hela vägen tillbaka till jobbet, wow en mast där! Jag har gått här i två år varje dag och aldrig sett den masten! Oj det är blad på de träden där, inte bara grönt blurr! Se där, det ligger hus på det berget där borta, med fönster på! Jag visste inte ens att det fanns ett berg där! Det här är fantastiskt. Att man kan se igen. Så bra. Så långt bort. Tack fröken optiker, tack för de nya linserna, tack för min syn, kanske nu kan jag känna igen mina vänner på stan..

Det startades en förening. MOKIE= Masar Och Kullor I Exil. Mokie finns där som ett nätverk för att vi skall kunna hjälpa varandra och ses och ha kul osv. Jag vet inte hur många möten som blitt av än, det enda jag vet är att jag inte varit med på ett enda. Så här är det: Varje gång Mokie ska ses så har mina föräldrar varit här, eller så har jag åkt hem just den helgen. Jag har väl kanske varit hemma tre-fyra gånger på hela året, mina föräldrar har varit här kanske två gånger. Men varje gång det drar ihop sig till Mokie-träff så krockar det med mina föräldrar. Så även idag. AW med Mokie i eftermiddag. Såklart är det planerat att mamma och pappa kommer ner. De skall stanna i inte ens ett dygn. Är det inte typiskt? Det är nog inte meningen att jag ska vara med i den där föreningen. Jag ska nog vara utanför gemenskapen, exil från de exilerade eller nåt. Det gör mig lite nedstämd. Helst vill jag skita i både Mokie och föräldrarna och gå någon helt annanstans. Bara för att få känslan av att 'jag bestämmer själv vad jag ska göra'.

Varför ska man alltid bli så trött efter maten? Jag orkar ingenting. Det är så mycket som ska göras men jag bara hänger som ett kolli i kontorstolen och dreglar. Tappar lusten. Vill sova. Ryck upp mig! Ta ett fast tag i min krage och dra upp mig ur sörjan är du snäll, jag behöver komma ut, komma bort, komma till skott komma runt, komma iväg, komma. Tänk om man bara kunde säga "Nu skiter jag i det här, vi ses om några veckor. Jag ska åka till en farm och bo där och klappa hästar hela dagarna. Så kommer jag tillbaka sen när jag tröttnat på att mocka. HejSvejs" Sovmorgon.

Klockan 21.17 skulle tåget komma in. Jag sitter i soffan, fel, ligger i soffan och kollar på tv. Målar lite samtidigt. Klockan blir tio. Han kommer inte. Jag börjar bli orolig. Ringer. Inget svar, inga batterier? Går upp och rensar kylskåpet. Han kommer inte. Misse ropar på datorn. Jag uttrycker min oro. Ringer SJ. Tåget har kommit in i tid. Klockan är halvelva. Det tar inte en och en halv timme att ta sig till mig från tågstationen. Låter balkongdörren stå öppen. Han kommer inte. Målar lite. Fastnar i bilden. Då, inom en kvart (som Misse sade) så kommer han in. HALLÅ! Jag hoppar upp och kramar honom. Blir nästan gråtfärdig. Jag är så glad att du är här. Lillebror.

"Sitter jag bra såhär?"
"Det ser bra ut." Han lägger en hand över min ländrygg.
"Se till att försöka vara rak genom hela ryggen."
"Ok. Det är inte så lätt.."

Min personliga tränare heter Mattias. Han påminner om någon jag känner. Han visar mig övningar inför ett helkroppsprogram. Rygg 1, mage 4. 2 set 15 rep. Höjer ett ögonbryn när jag nämner dansen.

"Om du skulle vilja få ner magen lite så kan du köra den här."
"Men det vill jag inte. Jag tycker om min mage."
Min personliga tränare Mattias ler lite förläget.
"Bra, den är ... lagom."
Jag ler tillbaka.
"Får jag prova nu?"
"Kör på max."

När jag drömmer det där hemska, så ser jag inte kraschen, men jag hör den. Efteråt hörs bara ett billarm som tjuter, annars är det tyst. Då trappas ljudet av mina andetag upp, sedan hör jag bara dem. På det kommer bultandet av hjärtat. Jag vänder mig inte om först. Jag vet att det är illa. Varje gång det händer är det en mörkgrön Volvo V70, den andra bilen är olika modell varje gång. Jag vet inte varför Volvon är mörkgrön. Den som kör Volvon, som jag tycker om, är också olika från gång till gång. Ganska ofta är det min pappa. Jag brukade drömma mardrömmar att han halkade in under tåg förut men det har ersatts med bilen. Inatt var det inte pappa utan M som for illa. Jag vänder mig om och direkt blir allt suddigt. Jag springer fram till olycksplatsen, skriker, gråter. Håller på att bli påkörd själv i tumultet. Inget spelar någon roll längre när han ligger mot ratten med blod överallt. Jag sliter i dörren men den sitter fast, ylar efter hjälp men ingen törs gå fram. Jag drar och drar men kommer inte in. Jag ser hur han dör där inne och jag kan inte göra något. Gråter. Gråter. Gråter. När jag sjunker ner på knä bredvid den mörkgröna repiga, knyckliga dörren är drömmen slut. Alltid där vrids den om helt och ändrar handling, inatt var jag plötsligt inne på åhléns och provade kläder. Det var ljust och trevligt. Det känns alltid så bisarrt när jag vaknar efter en sån omgång, känslorna blandas om varandra och jag vet inte hur jag ska ställa mig till vad som hänt under natten. Jag kommer ofta ihåg vad jag drömmer, och även om jag vet att det bara speglar vad som hänt under dagen, bearbetar tankar och intryck, så kan jag inte låta bli att undra om det verkligen betyder något. Om drömmarna försöker tala om något för mig. Jag vet inte. Men när den där drömmen kommer, då saknar jag genast oskyldiga drömmar, som den om hästarna. Springande hästar är fan så mycket bättre än blod och död. Åhléns med för den delen.

Ibland är det avkopplande att gå där bland hyllmetrarna. Alla dofter lugnar mig. Idag har jag möblerat om på lagret, en ändring jag funderat och grubblat länge över. Det blev så bra. Praktiskt hela dagen har gått åt. Det är så skönt när man får arbetsro, när man slipper bli störd hela tiden. Jag har kånkat. Burit. Flyttat. Pustat. Nynnat. Gått där mellan hyllorna och sjungit. Så koncentrerad. Nu luktar jag en blandning mellan lavender, melon, blodgrape och mango. Jag tycker om mitt lager. Iallafall idag.

Fasen, var det ett grovarbetarjobb jag sökte eller? Nu har jag lyft sönder ryggen igen. Tänk om jag inte kommer upp imorgon! Förlamad! Är det verkligen rätt att ha en 25årig tjej som starkaste tillgång i en sån här stor verksamhet? Jag ska ta upp det här med jämställdhet på onsdag. Vi behöver en stark karl som heter Alfred och har skägg. Han ska väga minst 150 kg och skrocka sådär härligt när man gnäller om hjälp. Jag är för liten för att skrocka. Jag är för liten för att lyfta 30kgs-kartonger från fem pall helt själv. Vet ni hur högt de packar såna pallar? Jättehögt! Förresten har jag inget skägg. Jag dör nog. Jag behöver en kram innan jag dör. Jag behöver få ligga dramatiskt på soffan och säga "Men nu mina vänner tar jag avsked av er. För nu dör jag". Misse kom och krama mig innan jag dör, Bisett, kom och krama mig innan jag dör, Basse kom och krama mig innan jag dör, du kan förresten också få laga lampan i sovrummet för jag når inte dit. Jag behöver ställa en pall i sängen och det är så vingligt. Nu mina vänner tar jag avsked av er. För snart slutar jag för dagen. Ses ikväll.

Jag tror att idag är första riktiga höstdagen på jobbet. Det märker man lätt genom att titta på mig. Plötsligt sitter jag med stickad tröja, halsduk, vantar och raggsockar vid datorn. Nu har det börjat. Den eviga kampen mot kalla fingrar och kall näsa. Snart snart åker långkalsongerna på. Jag behöver hålla ut så länge det går innan jag plockar fram dem (frys in hösten, ni vet), men snart går det inte längre. Jag tycker inte om att frysa på jobbet. Jag vill inte spendera hela dagar med att längta till sängen. Nu är det ju bra att jag börjat dricka kaffe, för där har vi ju en självklar värmekälla. Så nu mina damer och herrar huttrar jag vidare på jobbet, ihopkrupen med raggsockeklädda fötter uppkrupna i stolen, med kaffet i ena handen och den andra instoppad i ärmen. Hösten är här.

För ett och ett halvt år sedan, sista kryssen för våren, köpte jag ett par örhängen som jag bara älskade. Stora i silver, lite tunga men jättesnygga. Jag hade dem jämt. På min födelsedagsfest fick vi för oss att åka och nattbada, så vi åkte upp till Stångtjärn. Vi kastade av oss kläderna och dök i (tänk nu filmklippet till mörkt vatten, bubblande ljud, sedan tystnad innan vattenytan bryts igen och badaren drar in luft samtidigt som plaskandet kommer åter). I det dyket tappade jag ett av örhängena. Lite ledsen efter det. Samma höst kommer jag till Kiel igen, hittar likadana örhängen! Lycka! Har dem ett helt år. Trivs med dem. Tar hand om dem (fast jag har ju tre stycken så ett får jag ju tappa om jag måste). Åker till Gotland nu i somras. Lägger mig på vassa stenar på en mantel. Fnissar, tar av mig örhängena (varför?), glömmer dem. Den gången var det värt det. Men nu då? Åker till Kiel. Ett och ett halvt år efter första örhängeinköpet. Hoppas inte ens. Men hittar. Jag vet inte vart jag skall ta vägen. Likadana! Den här gången skall jag tänka mig för. Inte dyka med dem på. Inte ta av mig dem i naturen utan att stoppa dem i väskan. Mina favvisar. Tredje gången gillt. Nu skall jag ha kvar dem.

Vart var jag någonstans?
Engagemang.
Eller snarare brist på detsamma.

På siståne har det känts som om det bara är jag som ringer. Du låter alltid trött när jag pratar med dig. Du frågar inte ens hur jag mår. Som att du förutsätter att jag alltid mår bra. Eller som att du helt enkelt inte bryr dig. Även om jag vet att du gör det. Egentligen. Man skulle kunna kalla det försummad. Jag känner mig lite försummad. Du har alltid varit så go, så underbar. Men på slutet har det liksom tunnats ut.

Jag fixar såna perioder också, det ska man ha. Men när de blir för långa tappar jag fokus och blir ledsen. Jag behöver ju dig! Folk talar om för mig att mitt torn inte alls svajar, det är bara inbillning, kanske borde jag ta på mig glasögonen så jag ser tornet ordentligt. För jag tror att det vinglar lite. Även om de säger att det står stadigt, att det syns. Att jag bara fått för mig att det jag håller på att förlora inte är mig själv utan något jag studsat ihop i min leda tillvaro. Jag behöver dig även om det står stadigt, för jag tror att det svajar.

Du kanske inte ens läser det här. Men nu har jag fått ur mig lite.
Jag tycker om dig, alltid.

Gud vet hur länge sedan jag ritade på riktigt. Jag fick alla mormors målarprylar när vi delade upp hennes bo, mycket var gammalt och förstört men en del gick att rädda. Ändå sätter jag mig med vanlig skolblyerts och ritblock och pillar. Det känns att det var länge sedan, men det sitter mycket kvar. Kreativitet om inte annat. Tålamod? Äh, jag knycker lite av det andra tålamodet.
Det blir väl rätt bra, jag sade ju en gång att jag bara skulle ha egen konst på väggarna när jag flyttade hemifrån, som det ser ut nu har jag ... inget av mina egna verk. Men jag har ändrat premisserna lite. När jag blir stor skall jag ha egen konst på väggarna. Åtminstånde någon tavla. När jag blir stor.

Så nu skall här produceras.

Fast det är rätt mycket jag vill göra. Utöver att rita alltså. Jag behöver komma igång med läsningen igen. Och jag ska bygga saker. Med hammare och spikar. Jag behöver en drivrem till symaskinen så jag kan sy det där förbannade fodralet nån gång. Och jag behöver komma igång med träningen. På onsdag. Och så vill jag göra paj.

Nu skall jag avsluta med finliret, skugga det där sista innan jag stänger ner för ikväll. Tidigt gör gott.

Det verkar som om det där jädra tornet svajar så fort jag är ensam och inte har något annat att göra än att gå omkring och fundera. Jag ritar lite. Otäcka målningar, de är roligast. Jag skriver. På servetter och tapeter. Vill sy. Har ingen drivrem till maskinen.

Lägger mig på soffan. Lyssnar på musiken. Tittar på himlen.

Det spricker upp.

Knastret i fönstren drar av min uppmärksamhet och jag lägger det andra åt sidan. Det ser ut som färg blåser förbi mitt fönster. Varför knastrar det i mina fönster när det blåser? Det låter som sand mot rutorna. Det är konstigt. Ljudet är jag van vid nu. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vart det kommer ifrån.

Vänder mig om. Tittar in i sidan på bordsskivan. En liten repa. Jag sträcker fram handen och känner på repan. Den är som jag. Lite trasig på kanten bara. Inget som syns om man inte tittar nära förstås. Känns knappt heller. Om man inte känner noga och bra.

Suckar.

Eller så kanske jag kunde lägga lite engagemang själv. Jag ligger och tänker att jag får för lite utifrån. Att jag drar lass på lass och aldrig får avlösning. Men det stämmer nog inte. Det känns nog bara så. Egentligen åker jag nog med på de flesta lassen, ligger bakpå med ett grässtrå i munnen och latar mig. Jag har nog inte dragit ett lass på så länge, så nu när jag lär göra det så blir jag helt trött och vill inte. Har glömt hur man gör när man anstränger sig. Jag tror inte att någon vill att jag ska anstränga mig så. Jag gör mig bäst i viloläge.

Ok. Nu tappar jag snart tråden. Det här med metaforer dras för långt snart. Klartext Sara, klartext.
En annan dag.

Tills jag törs skriva vad jag egentligen pratar om ligger jag kvar på soffan och funderar medan mitt torn lutar lite. Pisa ligger för i helsike varken i tyskland eller sverige!!
M, tacksam för stöd. Du får tala för alla M som läser den här bloggen, ni är några stycken nu.

Såklart att baktiden kom framåt inatt. Eftersom jag skrev om den igår. Dröm blandades med verklighet, tårar blandades med skratt. Det var väldigt rörigt inatt. Många jag känner/kände kom förbi och småpratade, vissa förebrådde mig, andra kom och bara lade armen om. Jag var även på båten en sväng, och det var inte så farligt. Jag känner inte lika stor olust idag för att åka. Vilket är bra, eftersom det är idag vi ska åka. Jag tänker inte dricka tror jag. Det brukar kunna bli rätt stora sjöslag där i nattklubben men jag tror att den här gången ska jag åka vit båt. Det vore rätt skönt. Och billigt för den delen. Vi får se om jag fixar det. Så vi ses igen på ... söndag. Trevlig helg

Det är inte ofta jag sitter på en torsdag och önskar att kommande helg redan skall vara över. Idag gör jag det. Terminens första jobbkryssning närmar sig. Dags igen att le upp till öronen och lacka fulla tanters naglar. Dags igen för dåligt med sömn och drinkar som inte är goda. Dags igen för shopping tills fötterna blör och bära produkter tills armarna trillar av. Varför så negativ nu då? Jag är dyngförkyld. Jag sitter på jobbet och nyser och har huvudvärk. Kan inte prata normalt, än mindre tänka. Jag är ledsen och trött, uppgiven och förvirrad. Vill inte jobba. Har hur mycket som helst att göra. Tror på något vis att jag kommer vara stålmannen imorgon och göra allt som behövs göras inför resan. Såklart är det inte så. Jag behöver återgå nu.

Det är som när jag vaknar, mitt i natten. Det första jag tänker är att jag ligger ensam. Det är mörkt. Var är han? Jag vet att vi slingrades innan jag somnade. Jag nästan sätter mig upp innan jag ser att han bara vänt sig om och ligger säkert en halvmeter bort. Jag tänker att jag hann somna innan vi sade godnatt och jag kryper nära igen. Nära. Lägger mig runt honom. Värme. Han är varm. Han gör mig varm. Jag kommer inte därifrån. Jag försover mig medvetet till jobbet, skriver ett mess till lillbossen att jag är så förkyld och trött (vilket inte är lögn) och kommer när alvedonet verkat. Jag kommer egentligen när det var dags för honom att gå upp, två timmar senare. Även då vill jag ligga kvar i det varma. Nära. Det är mer värt, det där slingrandet, än alla kyssar i världen. Jag vill inte åka. Men jag åker. Utan honom. Vill ta med honom hem! Som ett husdjur. Nu ska du bo här. Jag kan mata dig och rasta dig, här är din sovplats. Det enda du behöver göra är att ligga nära om natten. Nära.

Lugn eller tråkig? Jag är inte säker på att jag vet skillnaden. Jag ser mig som lugn och stabil. En trygg axel. Kan det som jag kallar lugnt lika gärna vara tråkigt? En tyst tjej i ändan på bordet som bara ser ut genom fönstret och inte deltar i konversationen, är inte hon tråkig? Jag undrar om jag är sån. En tråkig tjej. Eller om jag bara är kolugn.

Jag känner hur den kryper över mig. Som en fuktig filt lägger förkylningen sig över ansiktet. Jag får andningsproblem och huvudvärk. Ögonen vill vara stängda och hörseln liksom trubbas av. Inuti är jag pigg men kroppens funktioner överger mig. Inte ens messmör är gott längre. Jag behöver uppsöka en soffa efter jobbet. Kanske åker jag till Misse.

Jag hade precis fått upp farten. Då mötte jag en karl som hojtade och kastade cykeln åt sidan. "Öj har du eld?" Visst har jag det, jag frågade om han behövde cigarett till det också. Jag har som vana att alltid ge cigg till de som ligger ute, bättre de har en eller två än att jag rikemansröker. "Aa, gärna" Han var lite burdus och så men jag tog som ingen notis om det. Så jag stod där och väntade på att han skulle tända cigaretten så jag kunde få tändaren tillbaka. Han frågade om jag hade barn. Nej. "Bra, då har du inget att fly ifrån" Nej. Tänd den där då så jag får åka. "Öh, ge mig en tia då." Nej. Jag ska hem nu. Jag har inga pengar. "Öh, ge mig en tia då." Nej. "JÄVLA BÖGJÄVLAR!" han kastade tändaren i ansiktet på mig och stövlade därifrån. Det som gjorde mig mest upprörd var att han kallade mig "bögjävlar", jag är faktiskt bara EN person. Märkligt. Att jag varken reagerade på jävla eller det faktum att han kastade tändaren på mig eller att den gick sönder när den föll i backen. Jag är en språkpolis. Eller kalla det språkfascist. What ever. Jag är bara en. Snäll med för den delen.

Det är tråkigt här. Jag vill ... inte vara ensam.
Vill inte prata i telefon heller.
Jag vill ha sällskap.
Dörren står olåst.
Öppen.
Du är välkommen.
Jag som sneglar lite ditåt.
Med ögat.
Jag är ensam.
Vill inte bo här.
I ensamheten.
Jag vill bo i det roliga landet.
Jag försöker sjunga lite.
Men jag kan inte texten.
Blir irriterad.
Får inte ner maten.
Trött på omelett.
Inte hungrig ändå.

Kanske som såna gängade burklock?

Jag borde tända.
Jag borde diska lite.
Jag borde.

Som liksom skruvats åt hårt.

Jag vill andra saker.
Än jag borde.
Jag vill ha.

Så är det nog.

Det går inte att hålla på.
Om jag slutar försvinner det.
Så är det nog.

Nu är ni fyra stycken som säger att ni inte tänker fortsätta läsa om jag inte vill det. Hey, newsflash: Jag lägger frivilligt ut det här till allmän åskådan. Om det finns saker jag inte vill berätta om mig själv för er så skriver jag det hemma i något block, på servetter, gamla kvitton, på väggen om det krävs. Här i bloggen är inget hemligt, bara personligt. Om ni vill fortsätta läsa eller inte är helt upp till er. Snälla skäms inte, jag är glad så länge ni respekterar mina känslor och tankar. Jag skriver för er och alla andra, men mest för mig själv. Läs och njut eller låt bli. Var snäll, eller var tyst. Tack.

Nu går det undan. Jag har fixat träningskort. Nu ska jag börja gå på träningslokal. Idag ska jag gå och köpa de där skorna jag fick pengar till av ma+pa förra året jag fyllde år. Pengar jag inte har kvar förstås men jag har egna. Och jag tror att det var bra att vänta, nu känns det faktiskt riktigt bra att börja gå dit. Kommer nog tyvärr inte dit förrän nästa vecka, mycket jobb den här veckan. Men det ska bli skönt. Att börja. Jag ser faktiskt fram emot det. Lite nervös. Men det går nog över med träningsverken sen. Konstigt. Att jag nästan längtar efter att komma igång..

Det är som klossar. Ett jenga. Mitt humör, hela min tillvaro faktiskt är som ett jenga. Jag samlar på mig glada klossar från olika platser, möten, människor, tillvällen, situationer och bygger på toppen.
Tornet blir högt. Jag är glad. Det är ett fint torn!
När någon ber mig om något, det är då klossarna från botten dras ut. Jag är bra på att ge. Och jag är bra på jenga. Så jag drar ut klossar från de ställen där det är stadigt och så.

Men mitt torn är inte stadigt. Det ser bara ut så. Jag ler och drar ut klossar så fort någon ber mig, men jag kräver inga klossar i genäld att lägga tillbaka på samma ställe. Resultatet blir att tornet svajar lite. Eftersom att jag fortsätter bygga klossar ovanpå, många fina klossar så att tornet blir högt högt med tyngdpunkten på toppen. Det är grunden som är lite kass.

För två och ett halvt år sedan rasade tornet. Jag fick bygga upp det igen. Med hjälp av Bisett och Basse fick jag upp det så att det stod igen. Så att jag kunde börja samla på gladklossarna igen. Jag tyckte att det stod rätt bra, så jag började bygga. Nu ser jag att det är farligt att ge klossar till höger och vänster från botten och mitten, tornet blir ihåligt och svagt. Jag försöker att inte låtsas om det. Jag har is i magen och ler ändå.

Jag kan bli rädd när folk kommer för nära, står och andas och puttar, petar och kollar läget. Men så länge tornet står upp så är jag glad, jag vet att alla torn svajar då och då, ibland får man be någon att hjälpa till att hålla i sitt torn. Men om mitt torn lutar samtidigt som Basses, då kan jag inte be honom komma och hålla i. Jag hjälper inte honom heller. För jag hörde en sån bra sak: Det man inte kan ge sig själv, kan man heller inte ge till andra. Om jag går och hjälper Basse, då rasar mitt torn och då orkar jag inte hålla i hans. Men om jag håller i mitt, även om hans rasar så kan jag gå och hjälpa honom att bygga upp sitt igen.

Ibland går jag till andras torn. Människor jag inte känner. Då är det jag som puttar lite på kanten och kollar läget. Det händer att det faller några klossar på baksidan när jag petar till. Då går jag iväg och låtsas som ingenting. Sedan mår jag helt dåligt för att jag rasat en bit av någons torn men inte bett om ursäkt.

Mitt liv och humör är som ett jenga. Ett torn. Jag blir rädd när det svajar.

Jag är alldeles förvirrad. Jag vet inte om jag är trött eller pigg, glad eller besviken, sprallig eller bara dum i huvudet. Jag lallar omkring här och vet varken ut eller in. Sjunger högt, varvar med svordomar och sparkar. Helvetes jävla telefon jag orkar inte svara mer nu välkommen till *** det är Sara ja hej va trevligt att höra av dig det var längesen jo det är bra hur mår barnen bla bla bla hejdå ta hand om dig jävla telefon nu tänker jag inte svara mer oj den här låten gillar jag lalla lalalla all al lal llallalala. Sen sätter jag mig ner här och är snurrig. Det är så mycket som rör sig. En timme kvar. Sen ska jag till stan och träffa Frugan. Sen äntligen hemåt. Pöss.

Jag tänker för mycket. Han förstör mig. Alltid när jag träffar någon som tänker så blir jag helt förstörd. Jag verkar behöva ha någon hela tiden. Jag behöver tänka på någon hela tiden. Det är väl som förberedelse, att jag är på gång nu, att jag ska ha någon nu. Så jag ser till att alltid vara kär i någon, som en uppvärmning. Spelar inte så stor roll vem jag är kär i, bara jag har någon hela tiden. Jag känner mig som 14 igen. Slutar aldrig vara kär, det är bara föremålen som skiftar. Träning, skulle man kunna säga. Förra föremålet (M) mailar. Jag svarar. Jag pratar om hösten och kaffe, han pratar om tråkiga rutiner. Inget mer. Nya föremålet får heta Misse, nu börjar jag få slut på M-smeknamn. Misse förstör mig. Misse får mig att grubbla och fundera och tappa fokus på mina arbetsuppgifter. Misse får mig att glömma mobilen hemma. Misse får mig att vara vaken sent på nätterna. Misse gör att jag försover mig. Misse får mig tillbaka in på tänkandet i metaforer, vidare om det ikväll när jag får mer tid. Misse får mig om han vill.

Måndag morgon. Jag hade väntat mig att det skulle bli bra så fort jag kom till jobbet. Att det skulle flyta på och att allt skulle gå bra. Men här är bara skit och jag har ingen bra dag. Jag har sovit kasst hela helgen och ätit dåligt. Jag orkar bara inte. Här är det så mycket som bara gått fel och måste rättas till och jag tycker inte om att rätta till. Jag blir bara irriterad och ledsen och trött och vill hem. Måndag morgon. Det suger.

Ja, och precis som sist så vet jag inte alls vad jag ska säga.

Jag är mest ... slut. Det har varit en bra helg. Spännande. Underhållande? Lugn. Jag är lugn. Jag har fått ny musik. Jag har fått insikter. Jag har tänkt. Och grubblat. Pratat, men mest lyssnat.

Jag vet inte alls vad jag tror att jag vet. Jag är mest ... som ... trött.
Jag tycker om honom. Han är som jag.

Han har fina ögon. Gamla ögon. De är så ljusa och jag kan inte sluta borra in mig i dem. Han säger att det blir obehagligt. Om man inte är van att se någon i ögonen kan det bli obehagligt att plötsligt få överdoser med ögonkontakt.

jag vill ta på dig hela tiden

Han visar mig målningar. Jag tycker om dem. Bilder. Fast mest av allt tycker jag om att se någon så ivrig över något den tycker om. Det gäller allt. Alltid.

Vi går och lägger oss efter för mycket kaffe och cigaretter. Det går inte att somna. Vi har berättat så mycket att mitt huvud är proppfullt och jag drömmer konstiga saker om väggar som bågnar fast jag är vaken. Vi ligger och mumlar till varandra fast det är jättesent och ingen av oss vet egentligen vad klockan är men det finns ju så mycket att säga. Det finns ju så mycket.

ta på mig ta på mig ta på mig rör vid mig

Vi är vänner. Inte mer. Han rör mig inte. Jag killar honom på ryggen och vi somnar tillslut i sked. Sitter ihop hela natten. Men ingen puss. Ingen kyss. Bara armar. Händer. Vaknar i en hård kram. Mörker. Somnar om i samma kram.

när du rört mig luktar jag annorlunda

Vi vet så mycket om varandra. Känner inte varandra. Vem är han? Han är som jag fast raka motsatsen. Som jag. Hela dagen går och vi bara pratar. Jag lyssnar. Han säger att han inte vet om det var rätt att berätta allt. Jag frågar om han ångrar sig. Han vet inte. Jag säger att jag tycker att det är bra att jag fått veta. Vi är vänner nu.

jag vill ha dig som min

Sista kramen innan bussen går. Vi rings sen. Vänner? Vänner.

jag har ju redan vänner jag behöver bara dig

Allt handlar om pengar. Allt. Vi står därinne, överallt står det människor, går det människor och hela tiden handlar det om pengar. In och ut. Vad är det värt? Jag kostar pengar där, drar jag in tillräckligt för att det skall vara värt det?

Handlar det om pengar blir säljare trevliga.
Handlar det om mycket pengar blir säljare jävligt trevliga.

---

Jag kan inte sluta tänka på honom. Nu har han satt sig. Imorse kändes det det fortfarande ganska mest bra, men nu känns det mest pirrigt och jag längtar efter honom. Nu ser jag honom när jag blundar, jag hör hans uttryck, hans fniss. Ja, nu har han satt sig.

Jag åker dit.

Jag sitter på jobbet, på väg till jobbet. Trött på människor. Trött på mässmonter. Men om sex timmar eller sju eller så är det över. Sen ska jag få träffa honom idag igen. Den där besynnerliga filuren som är så fin och så mystisk. Jag ska få ha honom ikväll och hela dagen imorgon. Jag vet inte vad vi ska hitta på, bara att jag ska få ha honom. Vad mig anbelangar kan vi lika gärna promenera över GötaÄlvsbron och ner i trädgården idag igen. Jag kan sitta på samma trädstock idag igen. Bara jag får ha honom.

Fast klockan är över midnatt så jag antar att det inte räknas.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är fortfarande lite överumplad över hans good-looks.

Jag kan inte göra annat än att vara mig själv och hoppas på det bästa.

Jag blev visst lite nervös ändå. Mest för att någon av oss skall falla men inte den andra. Jag sminkade mig lite nu bara för att bättra på det som fallit bort under dagen. Det var då jag märkte att jag var lite nervös. Det blev mer likt ett polskt fnask än en söt Sara. Men det är det nog bara jag som ser. Så håll tummarna, nu åker vi.

Jag träffade en på SD. Vi växlade några meddelanden (typ 3) innan vi gick över till msn. Där satt vi en stund tills vi tröttnade på det med. Vi hade helt enkelt för mycket att tala om så vi gick över på telefon.

Idag ska vi ses.

Jag har för tusingen knappt sett karln på kort, vi har bara så himla himla mycket att prata om. Igår pratade vi i telefon över sex timmar (jag lovar, det måste vara rekord eller nåt). Det tar aldrig slut på samtalsämnen. Det går tyvärr ut över min sömn men det får det vara värt för det här är så besynnerligt att det behövs undersökas.

Vi har alltså "känt" varandra i kanske tre dygn?
Idag ska vi alltså ses när jag slutat jobba. Nervös? Jag vet inte. Det är lite pirrigt men det är mest för att se om det är som man förväntat sig eller om det är på ett helt annat sätt. Jag är rädd för att bli besviken. Fast om det är så att det inte finns någon som helst fysisk attraktion så har jag nog skaffat mig en jävulskt bra vän.

Vi tänker likadant. Hela tiden. Avslutar varandras meningar. Hela tiden. Fnissar åt samma saker och triggar varandra till sjuka teorier om det mesta. Ungefär likadan humor.

Det låter som om jag bara skaffat mig en god vän va? Det blir tråkigt att försöka bygga något mer på en som är likadan som en själv. Vi får se. Idag ska vi ses i vilket fall.

Så det här kanske är enda inlägget idag.

Jag känner ingen som lägger ner så mycket tid på att måla sina naglar som jag gör. Och då är jag ändå i branchen. Jag har just lagt ner 32 minuter på att måla leopardmönster på alla tio naglar. Det blev skitsnyggt så det var det värt tycker jag. Då ska ni veta att det var bara mönstret som tog den tiden. Basfärgen hade jag lagt på innan och nu väntar jag på att det skall torka så att jag kan lägga överlack. Jag ber till Gud att det inte skall smetas ut med överlacket. Då vet jag inte vad jag tar mig till.



Det gick bra, inget smetades ut. Här är resultatet


Och just det pappa, jag har dammsugit nu.
Puss

Så. Jag blev 25. Och kaffedrickare. Nu känns det helt tomt när jag inte får kaffe. Snart har hela dagen gått, och inte en enda kopp! När hinner man? Jag vill ha mitt kaffe från vanlig bryggare med liite mjölk i. Inte så mycket för då blir det kallt fort. Jag behöver en sån termoskopp. Ska dra till ClaesOhlson och köpa en sån där fin i rostfritt stål som min pappa fick. Den verkar bra. Sen kan jag hämta mitt kaffe och ha min kopp och vara glad och dricka kaffe och vara riktigt riktigt vuxen.

Ja du Clara (http://lovesponge.blogg.se), nittiosju inlägg klämmer man inte i första taget, så jag är imponerad. Och smickrad. Hoppas du fick ut någonting av att gå igenom hela min blogg..

Eh, så nu vet jag varför jag drömde om M. Jag hade fått svar. Direkt. Märkligt att jag bara drömmer om honom sådär när han mailar. Han verkar ... han skriver att han hoppas att jag kommer fortsätta skriva till honom. Som om han verkligen vill det. Så då gör jag väl det. Sen.

Den här natten var den längsta i sara-minne. Jag har nog inte legat i sängen i mer än sex timmar men det kändes som minst 8. Tiden gick så långsamt. Jag har vänt mig. Och vridit mig. Snurrat. Knölat täcket. Vänt mig igen. Suckat. Sträckt på mig. Vridit mig.
Jag har sovit, det är inte det, men jag har inte sovit djupt. Jag har vaknat - massor.

Tegan och Sara: "I´ve spent all night, loosing sleep, i´ve spent the night, loose my my mind"

Ungefär. Jag drömde om hästar. Ryckigt. Sen drömde jag om honom. Sen satte jag mig upp i sängen och sade högt att 'nu är det nog!' Sedan lade jag mig ner och vände mig om.

Good News Everyone! (tänk professorn i futurama)
Härmed talar jag inte om honom som "honom" utan som M. Han får inte ta plats här i bloggen heller. Så nu heter han M om jag ska se tillbaka (icke att blandas ihop med Måns).

Så när M lämnat mina drömmar inatt trodde jag att jag skulle få somna på riktigt. Tji fick jag. Jag har nog inte sovit såhär kasst sen jag vet inte. Känner mig inte särskilt trött nu, får väl se om det kommer senare. Nu ska jag käka frukost.

Ha en skön dag

Jag svarade på hans brev. Jag har väntat flera dagar och formulerat i mitt huvud hur jag skulle skriva för att inte låta ledsen över förlusten. Jag tror att jag fick till det rätt bra och hoppas nu på svar för att se om vi kan fortsätta vara vänner. Eller nu väntar jag inte mer. Nu på riktigt är det bonus. Jag tänker inte på honom på samma sätt längre. Han har bleknat.

Vi var på ikea idag. Jag har köpt två hyllor och tre meter prickigt tyg. Om jag får igång symaskinen ska jag nu äntligen sy ett fodral till den där jädra saccosäcken. Den ligger i det nyrensade förrådet och svettas, vill ut och bli fin.
Mamma pratade om att drivremmen till symaskinen behöver bytas och att hon kanske hade köpt en, så jag lär kolla upp det där. Jag kan i vilket fall mäta och börja klippa tyg. Nåla ihop. Känns bra att ha någonstans att börja. Testa maskinen, se vad den går för innan jag ger mig på nästa säsongs medeltidskläder.

Imorgon tillbaka till jobbet, förhoppningsvis lite tätare inlägg här alltså. Om jag har tid.

Jag är lugn.

Ibland går det så sakta. Förändringar som jag väntar på kommer bara aldrig. Om jag väntar på något gott väntar jag alltid för länge verkar det som. Men jag antar att det ska vara så, att man aldrig ska bli klar liksom.

Tider som dessa, när jag bara går och ... väntar. De går sakta. Perioderna när jag vill få mycket överstökat, få mycket gjort och inget händer, de tiderna verkar pågå och fortsätta och det finns inget slut. Inte ens delmålen känns nära. Jag försöker ändå sätta låga delmål, så att man skall kunna känna att nu har jag nått hit, nu är det bara resten kvar. Och sätta ett nytt delmål.

Men ibland går det bara så sakta.

Tiden verkar snarare gå bakåt, vill bara minnas hur det var, trivdes där bak och vill inte fortsätta. Det är bara jag som drar, som försöker få den framåt, vill förändra. Men tiden och minnena är envisa och tjuriga. De sitter som en femåring i våt sandlåda med armarna i kors. Jag står bredvid och lockar och pockar att vi ska gå in nu, jag tror att det finns var choklad och bullar där inne, men vi måste resa oss nu. Femåringen är orubblig. Den sitter där i blå galonisar, som fastklistrad i den kalla sanden. Och femåringar är tunga när de har bestämt sig.

Jag behöver förändring.

Jag är hemma från jobbet. Jag är ju helt bäng och yr i huvudet av alla smärtstillande tabletter. Kan inte riktigt sitta stilla dock, jag tänker ju bara på hur ont det gör och inte kan jag sova för jag kan inte lägga mig ner.

Rensade lite i förrådet. Tog undan massa sommarkläder och sånt, tog fram lite stickade tröjor och så för nu är det faktiskt september.

Sen kom jag på att jag ska åka utomlands med Bisett om bara några veckor så det var väl egentligen onödigt att packa ner alla klänningar.. Nu är det för sent. Jag får riva upp det igen sen när jag ska packa.

Men jag blir svettig. Jag får städa och plocka lite i tio minuter, sen sitta ner och dra filten över mig och zappa lite. Sen upp igen och plocka lite. Det går inte fort men det behövs också göras.

Lyssnar på Tegan & Sara. Det är bra.

Jag har öronvärk.

Huvudet är lite ur funktion.

Jag är hemma.

Vill gosa.

Behöver sova.

Kom och ligg sked med mig.

Jag behöver sällskap och omsorg.

Så plötsligt tittar Trumslagarpojken över axeln och jag ser att han ser mig. Det är dunkelt inne på puben och väldigt varmt. Jag har hållt ett öga åt hans håll sedan jag såg honom komma in. Nu står vi bara ett par meter ifrån varandra. Jag ger honom ett leende och nickar ett hej. Fortsätter prata med mina vänner.

Han kommer från toaletten, behöver passera mig för att komma till sin plats. Han smeker mig över ryggen och frågar hur läget är. Jag svarar jo tack bra och han får en hand på armen. Hur jag sedan kommer att sitta mittemot honom bredvid bardisken kan jag inte svara på. Därför att jag inte vet. Plötsligt satt vi bara där. Jag vet att han fixade en stol.

Jag är på min vakt. För här har vi en casanova utöver det vanliga. Jag säger att han är full. Han håller med. Hans ögon blir liksom halva, eller han har en ganska likgiltig look i vanliga fall med. Men man ser på hans ögon att han druckit.

-Vi träffades på MovieArtCafé idag, säger han.
Jag säger ja och ler. För det vet jag ju redan.
-Du sade inte hej till mig.
Jag svarar nej och ler. För det vet jag ju redan.
-Jag ser dig överallt! När jag är ute alltså.
-Vi har ju inte setts på jättelänge, svarar jag.
-Vi träffades på MovieArtCafé idag, säger han.
Jag säger ja och ler. För det vet jag ju redan.
-Och så sågs vi väl på MadSin-spelningen?
-Ja, minns du det? Jag ler liksom lite ... överlägset. Som om jag inte tror honom.

Jag gillar det här. Jag har övertaget.

-Klart jag minns, säger han. Jag ser ju dig överallt, och nu sitter du här.
-Ja. Kommer du ihåg första gången vi träffades?
-Klart jag gör. Och så träffades vi en till gång. På båten.

Jag blir förvånad nu. För han ska inte minnas det här.

-Ja, jag kommer ihåg. Jag hånglade ju upp dig, säger jag.
Nu ler han. Jag väntar på att han skall svara.
-Varför hejjade du inte idag?
-Det var lite ... drygt.

Han lägger en hand på mitt ben. Liksom frågande.

Jag väntar på att han skall fortsätta. Nu är det han som ska övertyga mig. Han kom fram till mig, det är han som ska styra konversationen, sen kan jag välja vad jag ska svara. Om jag ska svara. Jag kan resa mig och gå när jag vill, och han vet det.

Vi pratar om hans tapeter som han hade men har gjort sig av med. Vi pratar om min dialekt. Hans hand på mitt ben ligger kvar, men han vågar inte röra den så mycket.

Jag frågar om han sitter och stöter på mig nu.
-Nej, jag raggar inte.
-Nej, det vet jag väl, du blir raggad på.
-Just det.
-Så vad är det du håller på med nu då?

När en vän till honom kommer fram presenterar han mig ordentligt. Vad har hänt med honom?
Han vill gärna att jag ska gå med honom vidare när de stänger. Jag säger nej. Jag ska hem. Han insisterar lite men när jag skrattar och säger nej igen och igen så ger han sig artigt och säger godnatt och det var trevligt att ses.



Är det här vad du pratade om Bisett? Att de kommer tillbaka efter ett år?
Han har ju bevisligen tänkt på mig. Det känns skitbra. Jag har övertaget. Äntligen upprättelse.

När jag och lillebror var små och hälsade på hos mormor fick vi alltid bada badkar. Nästan hur länge vi ville. När vi var klara svepte hon in oss i varsitt badlakan och placerade oss antingen i soffan eller på varsin stol i köket. Där fick vi mormorsmackor med bregott och hushållsost, till det dracks det mjölk. Efter det bäddades vi ner i svala nymanglade lakan.

Idag sitter jag i min egen soffa, nyduschad med handduk runt huvudet och i pyamas. Inne i sovrummet är det nybäddat med rena lakan och på bordet bredvid mig finns mackor och mjölk. Köpebröd förstås men ändå.

Det är söndag. Helgen har varit intensiv. Varken mer eller mindre.
Idag har vi varit på Liseberg i nästan sex timmar. Jag är så trött i fötterna. Åkband och trevligt sällskap. Enda smolket i bägaren är att jag är så trött på singellivet just nu. Vi är inne i en period i gänget nu när det är mest par som umgås - och jag. Vi har fler singlar i kretsen, det är inte det. Men just nu är det mest jag  och par. Jag missunnar ingen något, men jag vill också ha det som de har.

Jag vill också ha någon som tycker om mig på det sättet. Som jag tycker om! Jag är väldigt kräsen. Det skall man vara. Men det är min tur nu. Jag vill ha någon att ta sällskap med hem från krogen. Jag vill ha någon att hålla om i kön till karusellerna på Liseberg. Jag vill ha någon bredvid mig i soffan framför tv:n, som är lika nyduschad som jag, som tycker om köpemackor med mjölk.

Jag glömde ju skriva vad det var som var turet i oturet.

Jag fick tillbaka min plånbok. Den låg postad till mig när jag kom hem inatt. Det var bra.

---

Sweet, brunnsparken 13.42
Jag och tre vänner står och ska beställa bakisfika som start på shoppingeftermiddagen. Jag känner mig gammal när jag lär ta fram glasögonen för att se vad som står på menyn. Jag skall äta grillad smörgås, de andra beställer sallad. Vi står i kön och väntar på vår tur när jag av en händelse vänder mig om och tittar bakåt. Där står plötsligt Måns. Och (hör och häpna) Trumslagarpojken. Ni som varit med mig ett tag vet att Trumslagarpojken är en man jag gick hem med för ett år sedan och tyckte mycket om, han är fin (inte lika fin i dagsljus dock har vi kommit fram till i efterhand).
De står alltså tillsammans bakom mig i kön. Det känns lite jobbigt. Två karlar jag varit med och ingen av dem jag egentligen vill ha längre (eller jag skulle väl inte tacka nej till Trumslagarpojken). Situationen känns wierd och jobbig. Jag hejjar, Måns nickar och ler.
De säger att vi ser slitna ut, vi säger tack. Måns ber mig höra av mig senare.

Jag vet inte om jag ska det men vi får se, jag kan ju alltid slå en signal och tala om vart jag ska. Även om jag sade det sent igårkväll (eller tidigt imorse) när han ringde.

Jag lär göra mig fin nu, vi hörs imorgon.

Jag flippade igår.

Det rann över ordentligt. Det tog tre nubbar och ett glas vin sen började jag gråta. Jag gömde mig under PG&Ms säng och snorade. Fick en kopp sprit (vet inte om den idén var så bra).

Vadan detta?



Allt tror jag. Många spänningar som låg inne och trängdes. Mailet igår morse. Jobbet. Singeltrötthet. Ensamhet. Lillebrorsaknad. Bisettsaknad. Allmän leda. Inte vet jag men igår släppte det iallafall. Med råge. Så idag har jag svullna ögon och är mest trött och ledsen.

Imorgon skall vi blåsa ur det sista på Liseberg sen är det Måndag och nya tag.
Jag drar till stan nu, skall lyckoshoppa lite.

Åter igen. Jag vet inte hur ledsen jag skall tillåta mig att bli. I skrivande stund är jag på kräftskiva hos vänner med vänner och jag är ensam singel. Det svider. Jag visar det inte men det gör ont. Jag kan lika gärna gå hem. Jag behöver ha någon att luta mig emot.

Nu mer än någonsin.

Var finns min lillebror? Jag ringer. Han har inga batterier.

Jag är ensam.

Så jag gick in och registrerade mig på spraydate för att checka utbudet av singelkillar i Göteborg. Tusan, det finns ju flera stycken! Som inte verkar helt dumma heller. Det roliga är när man hittar folk man känner och läser deras presentationer. Då plötsligt känner man dem inte alls längre. Skriver killar hur de verkligen är eller hur de vill vara? Eller lägger de en presentation beskriven efter hur de tror att tjejerna vill ha dem? Jag gjorde värsta ärliga presentationen om att jag jobbar mycket och hur jag hatar 'känslostjärnor', ni vet *tassar in*, *ler*, *håller handen* osv. Och om det är killar som inte vet hur man uttrycker sig kan de lika gärna dra. Jag menar, ska jag lägga ut kontaktannons så ska jag för fan inte mesa och göra mig till. Jag vill ju ha en karl som tar mig för vad jag är. "Inget jävla gullande!" *Tassar ut*

Jag vet inte om jag är ledsen eller arg. Kanske mest besviken. På mig själv för att jag byggde upp hoppet så. Det känns som om jag blev dumpad fast vi inte ens var tillsammans. Egentligen var det ju ingen förlust, hur kan man förlora något man aldrig hade? Den rätta beskrivningen är att jag har förlorat drömmen om honom. Men det gör också ont. Jag funderade på att inte ge mig, att fortsätta kämpa för det jag ville ha, och hade det varit under andra omständigheter så hade det kanske varit en bra idé. Men att ödsla energi på någon som inte ens finns känns ju onödigt. Oddsen är ju inte på min sida direkt. Det känns tråkigt, för det hade kunnat bli bra. Jag vet det. Äh. Nya tag, jag lär ju hitta någon i den här stan. Det måste ju finnas bra folk här med. Gäller bara att hitta dem.

Jag vaknar 06.19. Pigg. Vad har hänt? Jag har drömt om honom hela natten. Han liksom smög sig på igårkväll när jag inte kunde öppna hotmail, även om jag visste att han inte svarat.

Jag går upp en halvtimme senare. Sätter igång datorn för att få musik. Provar hotmail om det fungerar idag.

Ett nytt meddelande.

Från honom.

Jag öppnar men förmår mig inte att läsa. Jag reser mig upp i samma ögonblick jag öppnar brevet. Hjärtklappning. Jag går runt i lägenheten helt villrådig. Röker fast jag inte röker längre. Jag blir bara så nervös och darrig.
Det är som att han förvandlats till en fantasi den senaste veckan och plötsligt blir han på riktigt. Jag darrar och kan inte skriva ordentligt i bloggen.

Byter fönster.

Läser.




Som jag trodde.

Det blir inget.

Ledsen?

Ja.

Nu ska jag gå in i duschen.

Jag är hungrig. Men man kan inte äta såhär sent. Jag ska gå och sova nu. Tyvärr hittade jag en bild på honom (jag letade inte, jag lovar!) så nu blev jag helt sur.

Godnatt

Ok, jag förstår inte. Nu sitter jag och svettas i ett par fantastiskt snygga svarta råtajta stretchjeans. Varför är det så att brudar ska klämma sig i för små brallor? Jag tillhör ju bevisligen skaran som tycker om att visa arslet. Men det finns ju inga fördelar utöver det! De spänner och drar, man kan inte sitta som folk (läs: krypa upp i kontorsstolen), det gör att det blir för varmt och många flickor drar på sig svampinfektioner för att huden inte får andas. Det är som att ta på sig en helbensgördel. "Men de är ju snygga!" Visst, du får grym hållning för att du inte kan röra dig mer än plåtniklas, du ser säkert mycket smalare ut (gäller inte i alla fall) och du slipper snedrygg för att du inte får plats med något i fickorna. Va?! Det är ju också en nackdel! Jag får i bästa fall ner en tändare i bakfickan, sen tar det stopp. Varför sätter de fickor på byxjävlarna om man ändå inte får ner något för att späcket trycker på innifrån? Jävla skit-mode. När jag var sexton avlade vi löften i tjejgänget om att fortsätta vara sådär balla och ha häng på brallorna resten av livet. När vi fyllde sjutton ändrade vi pakten till att ha häng på brallorna åtminstånde fyra dagar i veckan. När vi blev arton behövde vi plötsligt se propra ut för att komma in på krogen och då ändrade vi löftet till att ha hänget kvar minst två vardagar i veckan. Sen tog vi studenten och alla glömde löftet. Jag har ett par blåa jeans idag som jag köpte för sådär tio kilo sen som var tajta då men otroligt sköna idag. Och rätt snygga faktiskt. Lite häng! Jag är tillbaka! De ligger i tvättkorgen idag så jag drog på mig mina råtajta. Och nu får jag stå mitt kast. En svettig, robotliknande, ansträngt leende tjej ... med grymt arsle.

Tanten på min Pressbyrå är synsk. Jag kommer alltid instormande och har bråttom och varje gång jag kommer med pengarna viftande så vet hon vad jag vill ha. Om det så är spårvagnskort eller cigaretter så vet hon och tar fram det innan jag ens hinner öppna munnen. Imorse stod hon med spårvagnskortet redo och sträckte fram det mot mig, och då har jag inte ens köpt 100-kort där på flera flera veckor! Ja, sen före semestern! Är det inte underligt? Det är förstås bekvämt att hon vet i förväg, om det så är en glass eller en tialott.