SARIS DRÖMMAR

Begravning.
Jag har inte varit på många, men känslan är densamma.

Hyckleri.

Jag sitter där i kyrkbänken med lite för fin klänning men väldigt bekväma skor. Pumpsen ligger kvar på framsätet i Lilla Röd, jag var överklädd så det räckte. Jag sitter bredvid en bekant till den avlidne. Jag känner henne inte, men jag känner igen henne. I mitt knä ligger en vacker rosa ros som jag panikköpte på vägen till kyrkan, den kostade 20 kronor och är helt perfekt.
Till en flickvän, inte till min bästa kompis döda pappa.

Jag har knäppt händerna i knät och kan alla psalmer och drar Fader Vår felfritt. Mina knän nuddar varandra genom nästan hela ceremonin, det ska vara fint på begravning, trots att det är en ljusa-sommar-kläder-dresscode och lite avslappnat. När prästen talar drar jag av tre kronblad av rosen som börjat bli lite bruna i botten, nu är rosen ännu mer perfekt.

Ändå kommer tvångstankarna, eller kanske bara för att det är så fint.
Jag vill ta ett jätteskutt ut i kyrkgången, vråla rakt ut och börja veva med armarna och springa ut. För att det är så tyst och fint. Kanske. Eller för att det inte är riktigt som det ska. Jag har en känsla av hyckleri. Jag ser på människorna som går fram till kistan för ett sista avsked, och tänker att det är stört omöjligt att alla är sådär ledsna. Eller, att alla är lika ledsna som närmsta familjen. Kanske tycker de bara att det är obekvämt och vet inte hur de ska hantera situationen, men jag får känslan av att de istället tänker tex:
- Undrar om det hinner sluta regna innan jag ska ut på tee.
- Jag skulle ha tagit med nässpray, jag kan ju fan inte andas bland alla blommor.
- Om inte Vanish funkade på ryamattan, hur fan får jag bort fläcken då?
- Åh Gud Åh Gud Åh Gud Ta mig härifrån.
- Fan vad jag hatar när han har håret sådär, kan man skilja sig över en frisyr?

Jag vill poängtera att dessa tankar såklart inte gäller alla besökare, bara de där längst bak, de där som bara var bekanta, men som ändå går med huvudet böjt och har pressat fram ett par tårar lagom till avskedet, så att alla andra ska se att man är ledsen, så att de inte tror att man kommer till kyrkan och tänker på annat.

-
Den här gången grät jag knappt alls, till skillnad från förra gången jag var på begravning och precis hade lämnat Misse och trodde att jag skulle dö av uttorkning för alla tårar, hur jag satt bredvid Svärmor i kyrkan och hulkade som om himlen hade rasat ner. Den gången behövde jag verkligen inte fejka några tårar, även om jag nog egentligen grät mest över Misse, inte över mannen i kistan.
-

Den här gången var det helt annorlunda, jag grät bara en liten skvätt när bästa vännen stod där framme med röda ögon och klappade kistan. Då grät jag lite. För henne. Sedan gick jag själv fram och skulle ta farväl. Men istället svor jag åt honom. Jag svor i kyrkan. Till en död. Så om det var osäkert tidigare huruvida jag skulle komma till helvetet så är det väl avgjort nu då. Men jag ångrar inget. Jag tänkte länge och väl på vad jag ville säga till honom som låg där, och jag är rätt glad att jag sade det jag sa. Och svordomen behövdes, för han var faktiskt en gubbfan som dog alldeles för tidigt. Oavsett hur han hanterat relationer och situationer tidigare i livet. Sedan lade jag dit flickväns-rosen och neg faktiskt.

Tack Sven, för den lilla lilla bit av dig jag fick lära känna.
Gubbfan.