SARIS DRÖMMAR

Jag som alltid hävdat att jag har världens längsta tålamod och att mitt enorma lugn är en av mina bästa styrkor får nog tänka om lite. Faktum är att jag hetsar upp mig ganska lätt när det inte går som jag tänkt, även om hetset mest består av en snabb svordom och lite viftande i luften innan det går över. Jag är även lite paranoid har jag märkt. Jag tror att jag är bevakad överallt. Både hemma och på jobbet. Jag tror även att någon är i min lägenhet ibland när jag inte är hemma. Ibland när jag kommer hem är inte alla lås låsta, och ganska ofta ligger saker på en annan plats än där jag lade dem (tycker jag). Nu finns det ju inte så många att misstänka då jag vet vilka som har nycklar och tillgång till min lägenhet. Men det som var poängen är ju att jag överhuvudtaget misstänker.

Det sjuka med hela jag-tror-att-någon-hela-tiden-kollar-mig är att jag trots detta skiter i vilka som kanske står utanför fönstret och kollar in. Jag kan komma på det efter att jag redan sprungit omkring efter en dusch, att "herrejesus det är mörkt ute och här går jag som på en allmän scen". Nackdelen med att bo lågt ner i huset förstås, men åter igen - det var ju inte poängen här heller. Det var att att jag faktiskt inte är paranoid jämt, utan tydligen bara på de orimliga platserna. Som att jag tror att min datorskärm är bevakad ibland, och att någon kollar på mig genom webcamen fast den är avstängd (eller är den det?).

I vilket fall, så behåller jag mitt enorma lugn när jag känner såhär. Och tänker att om det är så jävla intressant att kolla på när jag hänger tvätt eller dammsuger, så gör det då. Om det nu är nån som gör det.