Jag saknar dig B2
Sekunden Apan åkte till Landvetter för några dagars familjesemester fick jag ont i magen. Förhållandet har sen sist hunnit bli väldigt rutinbaserat och tamt, utan att för den skull vara tråkigt. Men jag hade lite glömt precis hur kär jag är i den där mannen. Plötsligt när det slår mig att vi ska vara isär flera dagar utan mer än sporadisk sms-kontakt så kommer jag på hur viktig han är. Jag får honom inte ur huvudet. Min fantastiska man. Som ser mig och pratar med mig, bär omkring på mig och har ännu större tålamod än mig. Speciellt med mig. Igår var första dagen på evigheter som vi inte pratade i telefon utan bara smsade godnatt. Och sen drömde jag om honom, att hans ansikte var format som en banan och att det drog till sig getingar, och en fastnade i mitt hår. Men det hör nog inte till saken. Vad jag ville få fram var: jag är lycklig. Jag mår bra. Han gör det med mig.
Man är inte alls starkare ensam
Det händer bra saker i tantens liv. Hon kan inte längre räkna sig till skaran av lyckliga singlar, utan är en del i tvåsamhet med Apan. Och trivs vidunderligt bra. De övar på kommunikation och gör saker tillsammans. Spenderar en lördag på möbelvaruhus och en annan på museum. De bråkar på skoj och ses sådär lagom mycket. Han behandlar henne bra. Och hon tycker så mycket om honom för den han är. Till och med när han är på dåligt humör, rastlös och tjurig. Till och med då är han bra. Ihop med henne.
Det gör att jag trivs jädrigt bra med livet just nu.
Inget blir liksom svårt när det finns stöd bakifrån hela tiden.
Det gör att jag trivs jädrigt bra med livet just nu.
Inget blir liksom svårt när det finns stöd bakifrån hela tiden.
(att drömma om bajs är förresten bra säger de som vet)
Jag fick köpt varma vinterskor. Och en jacka. Så nu kan vintern komma.
Jag drömde om Misse inatt igen. Han återkommer ibland. Inatt hade han den där bruna pälskappan fast den var inte för stor utan satt snyggt och han var så stilig. Men mörkare? Och typ ... långt skägg. Kanske var det inte han ändå. Jag fick en lång varm kram. Sedan var han borta. Jag letade lite, men fann honom inte igen.
Sedan var Lillebror där, vi skulle sova över där vi var, och han tog fram ett täcke. Det var mitt täcke hemifrån. Jag blev irriterad, för det skulle ju bli smutsigt där, täcket alltså, och jag skulle behöva tvätta det. Så jag for ut mot honom och skällde. "Du måste ju kolla innan du lånar fattar du väl!" Då vaknade jag av att jag sagt det högt. Katterna kollade på mig som om jag tappat förståndet. Sedan gick vi upp lite för tidigt.
Jag tycker om hösten.
Jag drömde om Misse inatt igen. Han återkommer ibland. Inatt hade han den där bruna pälskappan fast den var inte för stor utan satt snyggt och han var så stilig. Men mörkare? Och typ ... långt skägg. Kanske var det inte han ändå. Jag fick en lång varm kram. Sedan var han borta. Jag letade lite, men fann honom inte igen.
Sedan var Lillebror där, vi skulle sova över där vi var, och han tog fram ett täcke. Det var mitt täcke hemifrån. Jag blev irriterad, för det skulle ju bli smutsigt där, täcket alltså, och jag skulle behöva tvätta det. Så jag for ut mot honom och skällde. "Du måste ju kolla innan du lånar fattar du väl!" Då vaknade jag av att jag sagt det högt. Katterna kollade på mig som om jag tappat förståndet. Sedan gick vi upp lite för tidigt.
Jag tycker om hösten.
You played BRÄNN for 270 points
Wordfeud är min nya hobby.
Jag tycker om glosor.
Nyttigt.
Och roligt!
Jag tycker om glosor.
Nyttigt.
Och roligt!
SKOg
Fler nya försök hösten 2011:
Jag måste måste måste hitta nya vinterskor i år. Det går inte ett år till med tunga tunga vandrarkängor med raggsockor i. Fodrade gummistövlar må också vara bra, men likväl klumpigt. Nackdelen med tant Sara är att jag är så jävla kräsen när det kommer till skor. Det kan vara en liten detalj, som formen på tån som sabbar hela skon. Inte nog med det så är modet helt förvrängt och passar inte alls våra nordiska vintrar. Inte fan tänker jag stå och frysa på en spårvagnshållplats med för tunna gulliga skor som blir blöta på tjugoåtta sekunder för att de är av någon slags billig mockaimitation. Sulor tunna som kex som släpper igenom minsta minusgrad. Nej; fram för rejäla, varma vattentäta skor. Så när jag ger mig ut i internetlandet för att leta efter rejäla skor hittar jag ... dagisskor. Såna fula klumpiga som man sätter på barn som ska vara ute hela förmiddagen i blötsnö. Skitfula och plastiga och liksom ... runda. Nej tack. Vad hände med nittonhundratalets vinnare: pjäxan? En lädersko som är varm men andas, som man kan smörja i sömmarna och som man kan råka kliva i slaskpölar med och ändå hålla sig torr med?
Jag fryser om tårna. Inte precis nu, men i princip hela vintern. Jag avverkar raggsockor i samma takt som andra köper nya läppglans. Helst åker de på redan i sängen på morgonen och stannar på tills jag går och lägger mig igen. Varma sockor av ull som arbetar hårt för att mina stackars små tår inte ska förfrysa. Men vad skönt det hade varit om jag hittade ett par riktigt varma skor som jag faktiskt inte behövde ha sockor i om jag inte ville!
Efter många klick på nätbutikerna hittade jag följande från Bronx (ASOS):
Kanske måste beställa när det kommer lön i oktober. Håll alla tummar att de finns kvar då.
Puss.
Jag måste måste måste hitta nya vinterskor i år. Det går inte ett år till med tunga tunga vandrarkängor med raggsockor i. Fodrade gummistövlar må också vara bra, men likväl klumpigt. Nackdelen med tant Sara är att jag är så jävla kräsen när det kommer till skor. Det kan vara en liten detalj, som formen på tån som sabbar hela skon. Inte nog med det så är modet helt förvrängt och passar inte alls våra nordiska vintrar. Inte fan tänker jag stå och frysa på en spårvagnshållplats med för tunna gulliga skor som blir blöta på tjugoåtta sekunder för att de är av någon slags billig mockaimitation. Sulor tunna som kex som släpper igenom minsta minusgrad. Nej; fram för rejäla, varma vattentäta skor. Så när jag ger mig ut i internetlandet för att leta efter rejäla skor hittar jag ... dagisskor. Såna fula klumpiga som man sätter på barn som ska vara ute hela förmiddagen i blötsnö. Skitfula och plastiga och liksom ... runda. Nej tack. Vad hände med nittonhundratalets vinnare: pjäxan? En lädersko som är varm men andas, som man kan smörja i sömmarna och som man kan råka kliva i slaskpölar med och ändå hålla sig torr med?
Jag fryser om tårna. Inte precis nu, men i princip hela vintern. Jag avverkar raggsockor i samma takt som andra köper nya läppglans. Helst åker de på redan i sängen på morgonen och stannar på tills jag går och lägger mig igen. Varma sockor av ull som arbetar hårt för att mina stackars små tår inte ska förfrysa. Men vad skönt det hade varit om jag hittade ett par riktigt varma skor som jag faktiskt inte behövde ha sockor i om jag inte ville!
Efter många klick på nätbutikerna hittade jag följande från Bronx (ASOS):
Kanske måste beställa när det kommer lön i oktober. Håll alla tummar att de finns kvar då.
Puss.
Den här blir det nog. Den kostar tamejfan 1099 kr, men det får det vara värt.
Laga ni, äta vi.
Så vi gör ett nytt försök med tjejkvällarna. Att ses åtminstonde varannan vecka och fika och kanske något slags ... handarbete. Tanken när vi införde detta för ett par år sedan var att göra allt det där tråkiga tillsammans; sy i knappar som lossnat, laga trasiga handtag på väskor, sticka halsdukar, brodera roliga väggbonader, laga trasiga jeans, etc. etc. Kanske speciellt hjälpa varandra med saker man inte kan. Sedan faller det (som alla andra storslagna planer) platt när man glömmer att boka in nästa tillfälle direkt. Särskilt när vi är närmare tio stycken som ska få ihop schemat. Men nu har alltså två av flickorna satt igång hela maskineriet igen. Idag blev det dock inget direkt handarbete, mer än själva rörelsen när man för en sked kladdkaka från tallriken till munnen. Vilket ju också är en slags övning. I motorik om inte annat. Nu är i vilket fall tisdagar satt som fast dag, och känslan är att vi är ett helt gäng som behöver ses. Behöver dryfta svåra frågor och otäcka känslor, flera är nyuppbrutna ur förhållanden och behöver sällskapet, vi andra ... har många par trasiga jeans.
Måndagsapné
Jag tror att jag sov med öppna ögon hela dagen igår. Det är ändå märkligt vad mycket man kan få uträttat under tiden man går i sömnen. Mamman och pappan åkte hem efter lunch, hallen är nytapetserad och finast i hela världen, skohyllor uppsatta, förrådets hyllor färdigsågade och även några hyllplan till Frugan. När eftermiddag blev kvällning åkte jag hem till Apan och gjorde helg. Kastade mig på hans soffa, tittade på Twin Peaks och sov hela kvällen. När det väl var morgon och måndag vaknade jag desto fler gånger. Typ en gång i timmen efter fyrasnåret. Men blev inte piggare för det. En måndagförmiddag kan vara mycket långsam i vanliga fall, men idag är det tusen gånger värre. Jag vill bara hem. Jag gillar mitt jobb, det gör jag verkligen, men idag vill jag bara hem och vara ledig. Tvätta alla mina kläder. Bädda rent. Våttorka golv och pyssla. Sova.
Apan lider (jaja) av sömnapné. Han slutar liksom andas i sömnen. Först när jag hörde det så tänkte jag inte ens på att han slutade andas förrän han började igen. Det skrämde mig lite. Att jag inte ens hörde att han låg där helt tyst i flera sekunder. Sedan började jag lyssna efter det, och hörde det. Flera gånger. Sedan tänker jag, när jag är såhär trött, att kanske gör jag likadant. Slutar andas i omgångar under natten. Kanske är det därför jag är helt bäng i skallen trots att jag sovit en hel natt. Kanske är det därför jag kan vara på sjukt dåligt humör trots att jag både sovit åtta timmar och ätit bra. Men, det är ju det där med träning också. Jag behöver komma igång med det igen, äta regelbundet (och inte bara låtsas för mig själv att jag gör det) och sedan känna efter hur trött jag är. Mamman har också sån apné, och tydligen kan det vara ärftligt, så kanske gör jag likadant. Jag vill också vara pigg på dagarna. Inte bara rolig och glad för att jag är övertrött.
1. Äta dagens regelbundna lunch.
2. Jobba klart.
3. Åka hem.
4. Starta tvättmaskin.
5. Träffa Jean.
6. Soova.
Apan lider (jaja) av sömnapné. Han slutar liksom andas i sömnen. Först när jag hörde det så tänkte jag inte ens på att han slutade andas förrän han började igen. Det skrämde mig lite. Att jag inte ens hörde att han låg där helt tyst i flera sekunder. Sedan började jag lyssna efter det, och hörde det. Flera gånger. Sedan tänker jag, när jag är såhär trött, att kanske gör jag likadant. Slutar andas i omgångar under natten. Kanske är det därför jag är helt bäng i skallen trots att jag sovit en hel natt. Kanske är det därför jag kan vara på sjukt dåligt humör trots att jag både sovit åtta timmar och ätit bra. Men, det är ju det där med träning också. Jag behöver komma igång med det igen, äta regelbundet (och inte bara låtsas för mig själv att jag gör det) och sedan känna efter hur trött jag är. Mamman har också sån apné, och tydligen kan det vara ärftligt, så kanske gör jag likadant. Jag vill också vara pigg på dagarna. Inte bara rolig och glad för att jag är övertrött.
1. Äta dagens regelbundna lunch.
2. Jobba klart.
3. Åka hem.
4. Starta tvättmaskin.
5. Träffa Jean.
6. Soova.
Tuffsura.
Imorse var det nästan mörkt när jag gick upp. Jag klättrade ner och undrade om jag kommer stå här imorgon bitti och känna doften av glögg, pepparkakor och clementiner. Kände mig deprimerad. Dålig start på dagen. Jag har gått i ett par veckor nu och irriterat mig på folk som nämner ordet höst (dygnsmedeltemperatur på 10 grader och sjunkande) och så finner jag mig själv tänka på julen. Jag veet att det är jättelångt kvar, men plötsligt går tiden så fort och jag får lite panik. Eller den gör inte det egentligen, men den gjorde det imorse. Kanske sov jag dåligt. Vaknade halvtvå nån gång och började slå efter mygg, tände lampan och undrade variehelvete de kom ifrån, har ju inte sett en mygga sen juli typ. Men inatt jag har fått fyra myggbett och lyckats slå mig själv i pannan jättehårt med handflatan. Sedan glömde jag ju förstås allergitabletten när morgonen var så dålig, så nu har jag svullna händer och en quasimodoaxel. Så! Nu har jag kräkts ur mig den dåliga morgonen och kan börja på ny kula:
Ska snart ner och träffa bästa J, hon och jag har inte suttit ner på jättelänge nu och bara pratat, ska bli dödsskönt. Jag längtar verkligen efter att få hänga lite med henne. Behöver komma ner på jorden igen känns det som. Sedan imorgon ska jag få träffa Apan igen. Goda goda Apan. Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det. Mer än att jag tänker på honom lite mer än vad som kanske är befogat efter bara nån vecka. Jag hoppas jag får se lite dåliga sidor snart så jag kan få en mer rättvis bild av vem han verkligen är. Jag kanske ska hålla i min sura sida tills imorgon och visa att det är ok att inte vara sådär bra jämt.
Ska snart ner och träffa bästa J, hon och jag har inte suttit ner på jättelänge nu och bara pratat, ska bli dödsskönt. Jag längtar verkligen efter att få hänga lite med henne. Behöver komma ner på jorden igen känns det som. Sedan imorgon ska jag få träffa Apan igen. Goda goda Apan. Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det. Mer än att jag tänker på honom lite mer än vad som kanske är befogat efter bara nån vecka. Jag hoppas jag får se lite dåliga sidor snart så jag kan få en mer rättvis bild av vem han verkligen är. Jag kanske ska hålla i min sura sida tills imorgon och visa att det är ok att inte vara sådär bra jämt.
Låsas som det regnar 2.
Wheeee nu ska jag snart åka upp med Lilla Röd till Mekar-Adrian ... igen. Ska passa på att fråga om han har något slags klippkort typ kom tre gånger, betala för fyra. Eller köpa med mig en egen kaffemugg att ställa hos dem, för nu känns det som om jag är där lite för ofta. Inte för att jag dricker så mycket kaffe, men för att påpeka att jag kanske är en av deras mest flitiga kunder. Flitig med att ha sönder mitt fordon alltså. Jag ångrar redan att jag tjatat till mig ett gymkort av chefen, stackars lilla bil, du kommer inte klara en starkare version av förare. Håll tummarna att det blir jättebilligt så att jag kan gå ut med Apan, MrGreen, Ronson m.fl. ikväll.
Eller ... äh.
Gårdagens inlägg lät lite mer manipulativt och ondskefullt strategiskt än vad jag menade med det. Såklart vill jag inte bli tillsammans med alla jag kollar på film med eller nuddar armarna på. Inte heller har jag massa baktankar varje gång jag ber en vän om hjälp. Jag tänkte mer att alla de här sakerna ihop kan ge resultat om det är det man vill åt. Jag blir tydligen som en sån hormonstinn tonåring när jag blir fascinerad av en ny person. Analyserar på tok för mycket och läser in massor av betydelser som jag inte borde. Jag träffade i vilket fall Apan igår igen, och det känns fortfarande bra. Inte alls så bakvänt som jag beskrev det i förra inlägget. Hur var det nu? Skaka på axlarna och njuta av stunden. Så var det. Tur att jag är så vansinnigt bra på att ljuga för (och manipulera) mig själv. Katching! En punkt på min pluslista. Det läskiga med det är att jag faktiskt är bra på det. Jag kan på allvar bokstavligen skaka på axlarna och ruska bort den där knäppa känslan, den som smyger på mig mellan varven. Så; nu är den borta och jag förstår inte alls vad jag höll på med igår när jag skrev det där.
Alltså flirtade jag inte på sikt med Apan igår. Jag tror inte att det räknas som på sikt när han lyfter upp mig på ryggen och bär runt på mig och jag kommer åt hans nacke mellan montrarna på stadsmuseet. Inte heller när man pussas öppet och typ tar i varandra konstant. Hålla handen liksom. Det gör man inte med sina flirta-på-sikt-objekt. Det gör man med sina njuta-av-stunden-apor. Och jag ska träffa min imorgon igen.
Alltså flirtade jag inte på sikt med Apan igår. Jag tror inte att det räknas som på sikt när han lyfter upp mig på ryggen och bär runt på mig och jag kommer åt hans nacke mellan montrarna på stadsmuseet. Inte heller när man pussas öppet och typ tar i varandra konstant. Hålla handen liksom. Det gör man inte med sina flirta-på-sikt-objekt. Det gör man med sina njuta-av-stunden-apor. Och jag ska träffa min imorgon igen.
Lite djurförsök att fördriva tiden med.
Första dagen jag fryser på jobbet, sista augusti. Trots att jag nu börjat med långbyxor och tunn långärmad tröja. Kanske är det lite frukostbrist, kanske är det för jag inte orkade duscha imorse, vad vet jag, men jag fryser. Gick upp ganska tidigt idag, eller; mycket tidigare än jag gjort på hela sommaren. Kanske är det trötthet då. För jag är helt snurrig och kan inte tänka klart. Det är en jädra skillnad på halvtimmarna på morgonen. Jag jobbar inte bra när jag måste gå upp för tidigt. Åt en banan. Kom ändå inte igång. Sov inte så bra inatt heller.
Så det där med internetdejtingen. Jag träffade ju Misse på det sättet en gång i tiden, C träffade H (och de är gifta nu). Egentligen är det en hel drös av mina vänner som träffats så. För mig har det gått sådär. Så mycket knäppisar det rör sig på internet. Jag blir helt trött. Men så skrev jag till en som verkade fin, och fick svar. Vi träffades i söndags och det kändes ... bra. Rätt bra faktiskt. Nä, det kändes jättebra. Jag kallar honom Apan. För att han har så långa armar. Inte för att han är hårig eller korkad eller för att alla känner honom. Apan är smart och rolig och fin, och framför allt glad. Så vi träffades igen igår och har redan fler planer framöver. Kanske nån jag skulle kunna tycka om. Vi får väl se. Apan gillar mig med, men vill inte bli seriös med nån, han är bara ute efter nya kontakter säger han. Så, jag flirtar på sikt.
Att flirta på sikt:
Kan appliceras på såväl redan befintlig vän som ny kontakt.
Att flirta på sikt är något du kan hålla uppe med flera objekt samtidigt, de blir som små backuper att vända sig till. Var en vän men tänk långsiktigt. Visa alla dina bra sidor och ta gärna hem objektet på myskvällar med film och mat, men gör inga uppenbara moves. Var förtrolig och klä dig fint. Låt honom tro att han inte är intressant som pojkvän, men att du gillar att hänga med honom. Utöva gärna beröring, men spar på godsakerna! En klapp på armen eller en hand i nacken kan ske i all vänskaplighet, men blir samtidigt en retande frestelse av vad du kan erbjuda som partner. Be om hjälp! Visa att du behöver personen i fråga, men det ska vara små saker, som inte sätter dig i beroendeposition. Det är ju samtidigt viktigt att visa att du faktiskt har ett eget liv, var därför också noga med att ibland tacka nej till erbjudanden om umgänge med honom. Det föreligger inga förhinder att prata om andra flirtar; det gör inget att han blir svartsjuk utan att han egentligen förstår varför. Bida din tid! Med tiden kommer han att inse att han vill ha dig som flickvän, men han kommer kanske tro att det är för sent. Du kommer att märka när han bara har ögon för dig. Då kan man ta upp frågan på allvar, och han kommer inte ha märkt någonting. Typ. Det är svårt att förklara. Men det kan faktiskt fungera. Om det inte gör det, så har du ju alltid internetdejtingen kvar att förlita dig på. Nya objekt kommer väl upp under tiden om du har tur.
Experiment "Flirta på sikt med Apan" börjar redan idag.
Så det där med internetdejtingen. Jag träffade ju Misse på det sättet en gång i tiden, C träffade H (och de är gifta nu). Egentligen är det en hel drös av mina vänner som träffats så. För mig har det gått sådär. Så mycket knäppisar det rör sig på internet. Jag blir helt trött. Men så skrev jag till en som verkade fin, och fick svar. Vi träffades i söndags och det kändes ... bra. Rätt bra faktiskt. Nä, det kändes jättebra. Jag kallar honom Apan. För att han har så långa armar. Inte för att han är hårig eller korkad eller för att alla känner honom. Apan är smart och rolig och fin, och framför allt glad. Så vi träffades igen igår och har redan fler planer framöver. Kanske nån jag skulle kunna tycka om. Vi får väl se. Apan gillar mig med, men vill inte bli seriös med nån, han är bara ute efter nya kontakter säger han. Så, jag flirtar på sikt.
Att flirta på sikt:
Kan appliceras på såväl redan befintlig vän som ny kontakt.
Att flirta på sikt är något du kan hålla uppe med flera objekt samtidigt, de blir som små backuper att vända sig till. Var en vän men tänk långsiktigt. Visa alla dina bra sidor och ta gärna hem objektet på myskvällar med film och mat, men gör inga uppenbara moves. Var förtrolig och klä dig fint. Låt honom tro att han inte är intressant som pojkvän, men att du gillar att hänga med honom. Utöva gärna beröring, men spar på godsakerna! En klapp på armen eller en hand i nacken kan ske i all vänskaplighet, men blir samtidigt en retande frestelse av vad du kan erbjuda som partner. Be om hjälp! Visa att du behöver personen i fråga, men det ska vara små saker, som inte sätter dig i beroendeposition. Det är ju samtidigt viktigt att visa att du faktiskt har ett eget liv, var därför också noga med att ibland tacka nej till erbjudanden om umgänge med honom. Det föreligger inga förhinder att prata om andra flirtar; det gör inget att han blir svartsjuk utan att han egentligen förstår varför. Bida din tid! Med tiden kommer han att inse att han vill ha dig som flickvän, men han kommer kanske tro att det är för sent. Du kommer att märka när han bara har ögon för dig. Då kan man ta upp frågan på allvar, och han kommer inte ha märkt någonting. Typ. Det är svårt att förklara. Men det kan faktiskt fungera. Om det inte gör det, så har du ju alltid internetdejtingen kvar att förlita dig på. Nya objekt kommer väl upp under tiden om du har tur.
Experiment "Flirta på sikt med Apan" börjar redan idag.
Honom kan jag ju ta annars.
Dagens finaste är Paolo Nutini med sin sång Candy.
Jag verkar inte kunna bäddda in videon här, men HÄR kan du lyssna på Spotify.
Jag verkar inte kunna bäddda in videon här, men HÄR kan du lyssna på Spotify.
Låsas som det regnar.
Jag gjorde det igen. För andra gången det här året (och det är bara augusti, märk väl) så har jag knäckt låset in till min bil. Plötsligt står jag där utanför dartlokalen i Tagene med hela låskistan i handen och svär. Jag ska skjutsa alla gubbarna upp till landet och det ska groggas och jag behöver verkligen inte stå där i Tagene med Lilla Röds öppningsmekanism i handen. Jag öppnar förstås lätt bilen med en skruvmejsel nu när jag vet hur det går till, men ändå. Det är ju bara jobbigt att ringa min bilmekare och förklara läget. Att jag nog kommer upp imorgon eller på onsdag, för nu står ju Lilla Röd rätt illa till på gatan i stan. Jag har ändå inte ägt bilen i så många år, ändå har jag lyckats med två lås på förarsidan, bakluckans handtag två gånger och slitit sönder passagerarsidans handtag en gång. Ganska dålig statistik för tillverkaren kan man ju säga. Men å andra sidan sjukt bra statistik för min kroppsfysik.
Your lilacs are ready for harvest, and you have been attacked by Hacklounge.
Man märker snabbt på min datoraktivitet att jag börjar bli lite deppig igen. Plötsligt åker alla gamla spel fram, jag rensar upp på farmen och sår nytt och skördar. En barnslig form av verklighetsflykt som för en kort stund får mig att glömma att jag är ensam. Vindruvor, pumpor och alla möjliga sorters blommor sås och jag hugger träd, rustar arméer och gör allt för att mina små avatarer ska må bra. Vuxen-tamagotchis.
Jag är ensam. Ett och ett halvt års singelliv tar ut sin rätt. Folk säger att det märks mest på högtiderna, men jag märker det när kvällarna blir mörka. Det är inget kul att gå och lägga sig ensam. Inte ha någon att komma hem till. Ingen som skickar sms och frågar när man kommer hem egentligen. Ingen att se på när man vaknar. Ingen att bråka med kanske? Eller framför allt. Jag går omkring med en slags rastlös irritation, för att jag inte får munhuggas med någon som jag hemskt gärna vill bli sams med fort igen.
Träffade en på Gotland trodde jag. Eller tji fick jag, för han träffade visst lite fler samtidigt så han kunde välja fritt efter veckan var slut. Rövhål. För honom gillade jag. Ett par dygn alltså. Tills han ringde och lismade ur sig något slags ursäkt. Cowboy och jag hörs ibland (lite för sällan enligt mig, jag gillar honom). Jag gjorde ett försök med internetdejting, men det är bara tjocka mesiga män och 40+ som använder sig av internet verkar det.
Så imorgon på lönedagen ska jag gå och unna mig en ny höstig stickad tröja (som jag egentligen inte har råd med) kanske. Något att mysa i under mina ensamna kvällar. För det är nog bara att inse, det blir en ensam höst för mig och katterna. Jag slutar väl leta igen då. Så kanske det dyker upp något att värma sig med? Tills vidare kan jag ju farma lite och kriga på alla knäppa spel.
Jag är ensam. Ett och ett halvt års singelliv tar ut sin rätt. Folk säger att det märks mest på högtiderna, men jag märker det när kvällarna blir mörka. Det är inget kul att gå och lägga sig ensam. Inte ha någon att komma hem till. Ingen som skickar sms och frågar när man kommer hem egentligen. Ingen att se på när man vaknar. Ingen att bråka med kanske? Eller framför allt. Jag går omkring med en slags rastlös irritation, för att jag inte får munhuggas med någon som jag hemskt gärna vill bli sams med fort igen.
Träffade en på Gotland trodde jag. Eller tji fick jag, för han träffade visst lite fler samtidigt så han kunde välja fritt efter veckan var slut. Rövhål. För honom gillade jag. Ett par dygn alltså. Tills han ringde och lismade ur sig något slags ursäkt. Cowboy och jag hörs ibland (lite för sällan enligt mig, jag gillar honom). Jag gjorde ett försök med internetdejting, men det är bara tjocka mesiga män och 40+ som använder sig av internet verkar det.
Så imorgon på lönedagen ska jag gå och unna mig en ny höstig stickad tröja (som jag egentligen inte har råd med) kanske. Något att mysa i under mina ensamna kvällar. För det är nog bara att inse, det blir en ensam höst för mig och katterna. Jag slutar väl leta igen då. Så kanske det dyker upp något att värma sig med? Tills vidare kan jag ju farma lite och kriga på alla knäppa spel.
Hejdå gubbjävel.
Begravning.
Jag har inte varit på många, men känslan är densamma.
Hyckleri.
Jag sitter där i kyrkbänken med lite för fin klänning men väldigt bekväma skor. Pumpsen ligger kvar på framsätet i Lilla Röd, jag var överklädd så det räckte. Jag sitter bredvid en bekant till den avlidne. Jag känner henne inte, men jag känner igen henne. I mitt knä ligger en vacker rosa ros som jag panikköpte på vägen till kyrkan, den kostade 20 kronor och är helt perfekt.
Till en flickvän, inte till min bästa kompis döda pappa.
Jag har knäppt händerna i knät och kan alla psalmer och drar Fader Vår felfritt. Mina knän nuddar varandra genom nästan hela ceremonin, det ska vara fint på begravning, trots att det är en ljusa-sommar-kläder-dresscode och lite avslappnat. När prästen talar drar jag av tre kronblad av rosen som börjat bli lite bruna i botten, nu är rosen ännu mer perfekt.
Ändå kommer tvångstankarna, eller kanske bara för att det är så fint.
Jag vill ta ett jätteskutt ut i kyrkgången, vråla rakt ut och börja veva med armarna och springa ut. För att det är så tyst och fint. Kanske. Eller för att det inte är riktigt som det ska. Jag har en känsla av hyckleri. Jag ser på människorna som går fram till kistan för ett sista avsked, och tänker att det är stört omöjligt att alla är sådär ledsna. Eller, att alla är lika ledsna som närmsta familjen. Kanske tycker de bara att det är obekvämt och vet inte hur de ska hantera situationen, men jag får känslan av att de istället tänker tex:
- Undrar om det hinner sluta regna innan jag ska ut på tee.
- Jag skulle ha tagit med nässpray, jag kan ju fan inte andas bland alla blommor.
- Om inte Vanish funkade på ryamattan, hur fan får jag bort fläcken då?
- Åh Gud Åh Gud Åh Gud Ta mig härifrån.
- Fan vad jag hatar när han har håret sådär, kan man skilja sig över en frisyr?
Jag vill poängtera att dessa tankar såklart inte gäller alla besökare, bara de där längst bak, de där som bara var bekanta, men som ändå går med huvudet böjt och har pressat fram ett par tårar lagom till avskedet, så att alla andra ska se att man är ledsen, så att de inte tror att man kommer till kyrkan och tänker på annat.
-
Den här gången grät jag knappt alls, till skillnad från förra gången jag var på begravning och precis hade lämnat Misse och trodde att jag skulle dö av uttorkning för alla tårar, hur jag satt bredvid Svärmor i kyrkan och hulkade som om himlen hade rasat ner. Den gången behövde jag verkligen inte fejka några tårar, även om jag nog egentligen grät mest över Misse, inte över mannen i kistan.
-
Den här gången var det helt annorlunda, jag grät bara en liten skvätt när bästa vännen stod där framme med röda ögon och klappade kistan. Då grät jag lite. För henne. Sedan gick jag själv fram och skulle ta farväl. Men istället svor jag åt honom. Jag svor i kyrkan. Till en död. Så om det var osäkert tidigare huruvida jag skulle komma till helvetet så är det väl avgjort nu då. Men jag ångrar inget. Jag tänkte länge och väl på vad jag ville säga till honom som låg där, och jag är rätt glad att jag sade det jag sa. Och svordomen behövdes, för han var faktiskt en gubbfan som dog alldeles för tidigt. Oavsett hur han hanterat relationer och situationer tidigare i livet. Sedan lade jag dit flickväns-rosen och neg faktiskt.
Tack Sven, för den lilla lilla bit av dig jag fick lära känna.
Gubbfan.
